Mitt största problem med serien Fables är just nu följade: Efter att The Adversary besegrades för 4 år sedan (i publikationstid) så har berättelsen segat sig fram. Hela storylinen med Mr Dark – som i min mening var helt fel väg att ta Fables – har tagit sån evinnerlig tid att komma till slut att jag förlorat hoppet på serien. I vissa album har det nästan bokstavligt talat inte hänt någonting.
Med Inherit the wind, den 17:e volymen i serien, kan man börja ana ljuset i slutet av tunneln. För första gången sedan 2009 blir jag nyfiken på vad som komma skall. Tyvärr ägnar sig Willingham fortfarande alldeles för mycket åt parallella sidohandlingar som får allt att kännas fragmenterat och upphackat, men nu är det i alla fall ganska intressanta sidohandlingar.
Det ska bli spännande att se åt vilket håll serien sticker iväg nu. Jag hoppas innerligt att det dyker upp ännu en ”big bad”, utan att något helt nytt händer. Det är i mina ögon den enda chansen den här serien har, om den ska fortsätta att vara värd att läsa.
(Ska jag vara uppriktig tror jag eventuellt att Fables slutade vara värd att läsa för ett par år sedan.)
Piruett 
Jag köpte de tio första albumen, men tröttnade på att Willingham är så otroligt långt till höger. Karaktärer som han ägnat hundra sidor åt att bygga upp – smartare coolare kompetentare än alla andra – tar plötsligt paus från handlingen för att framföra författarens åsikter om moral och politik; åsikter hämtade från Ayn Rand och Robert Heinlein. Sålde dem till en kompis.
GillaGilla
Oj, det har jag inte ens tänkt på. Har du några exempel?
GillaGilla
Nix. Har som sag gjort mig av med dem. Men ögna igenom med utkik efter monologer som inte för handlingen framåt… Kan passa på att pusha min favoritserie just nu: Finder, av Carla Speed McNeil. Sjukt detaljerad SF-värld, gripande familjedrama, deckare, coola orakel, massor av autentisk biologi och antropologi insmusslad som ”bakgrundsfärg”, action, tankar om samtid och teknologi… Läs!
GillaGilla
Bigbys lilla utläggning om Israel, apropå deras gerillakrigföring mot The Adversary i fabelvärlden, är väl ett rätt bra exempel. Jag håller för övrigt med, slutade helt i höjd med typ vol. 11-12 eftersom det kändes sjavigt. Ungefär på samma sätt som DMZ:s smutsdreadiga vänsterpatos ibland står mig upp i halsen (även om Brian Wood är bättre på att vända på perspektiven emellanåt).
GillaGilla
Ah, just det. Kommer ihåg att jag reagerade på att jag aldrig läst en så naiv machobeskrivning av Israel/Palestina-konflikten tidigare.
GillaGilla