Min pappa dog i maj 2011, och jag det jag fruktar mest är att jag kommer att minnas honom som den han var på slutet, inte som den han var under min uppväxt.
Alltså, jag vill inte minnas honom så här …
… utan mer så så här:
Eller kanske så här:
När jag var liten var pappa en handlingskraftig person. Han gjorde saker. Ibland konstiga saker, som att måla landstället med en märklig hemmagjord impregnering av sillspad och spillolja, eller att försöka göra rent sina glasögon med Svinto, men det hände alltid grejer omkring honom. Han snickrade, meckade och donade på ett sådant där naturligt, självlärt sätt. Färdigheter som jag helt misslyckades med att snappa upp, så klart.
Han slängde sig ständigt med påstått egenkomponerade uttryck som ”Det man inte kan skämta om är inte värt att ta på allvar”, ”Ingenting som är viktigt är enkelt” och ”Le ungjävlar, det är jul”.
Jag vill minnas att han var en genuint snäll person. Jag kan inte riktigt påminna mig att jag någonsin hört honom säga något elakt om en annan människa – eventuellt med undantag av Olof Palme och Fredrik Reinfeldt – men jag minns säkert fel. Fast … vid ett tillfälle sa han ”I hela mitt liv har jag aldrig mött en enda ful människa. Däremot väldigt många elaka”, något som bränt sig fast i min hjärna.
Jag har försökt skriva den här bloggposten otaliga gånger, utan framgång. Kanske främst för att jag inte riktigt vet vad jag vill med dem, men även för det fullständigt patetiska med män som skriver idoliserande som sina döda fäder.
Ändå kommer jag tillbaka till den här texten om och om igen, petar lite i den, skriver några rader, sparar och stänger. Därför blir det ganska osammanhängande.
Farsan växte upp i Övik. Föddes 1935. Övik verkar ha varit en jävla stad att växa upp i på den tiden. Farsan brukade ingående berätta om gängslagsmålen (bara fegisar sparkade, det var förbjudet att slå någon som låg ner, men helt okej att drämma till en motståndare med en cykelkedja), vandalismen (som när han sprängde ett träd utanför ålderdomshemmet, eller såpade rälsen så att tåget inte kunde ta sig fram) och alla random konstigheter (som ”när zigenarna snodde hockeyrinken” eller ”när vi körde mc till Umeå för att äta korv med mos”).
Man visste aldrig hur mycket han skarvade, men om så bara hälften av allt är sant så förstår jag att han var tvungen att flytta från Övik till Stockholm i 18-årsåldern.
Vid ett tillfälle frågade jag pappa om han varit hippie. Hans svar: ”Hippie? Jag var knutte. Vi spöade hippies.” (Fast egentligen tror jag att han sa ”gröna vågare”, inte ”hippie”.)
Vid ett annat sa han ”Det ska du veta Magnus, att som bilskolelärare behöver man inte sova ensam om man inte vill”. Han hade jobbat som bilskolelärare under många år. Oklart vad han ville uppnå med just det visdomsordet.
Många av hans historier var säkert överdrivna, men ändå. Han hade så få vänner, och träffade dem så sällan, så hans version av historien har alltid fått stå oemotsagd.
Pappa var fackligt engagerad. Han hade en nästan naiv syn på rättvisa och vad som var rätt och fel. Vid ett tillfälle begärde han ordet på LO:s rikskongress och krävde att bidragen till Socialdemokraterna måste upphöra, för många av hans medlemmar röstade inte på S. Han gick ofta på möten i blåställ, och resonerade att om de andra kommer i arbetskläder (kostym) så kommer han också i arbetskläder.
Han var också sådär naturligt smygrasistisk som man bara kan vara om man är uppvuxen i en småstad på 30-talet och knappt träffat någon utlänning förrän i vuxen ålder. Han kunde verkligen säga ”Jag är inte rasist, men…”. När jag påpekade att c:a 75 procent av mina vänner hade utländskt påbrå drog han till med en annan klassiker: ”Jaja, men inte DOM.”
Han var verkligen uppvuxen i en annan tid. En tid där man inte behövde söka jobb för att få jobb, och där Martin Ljung var det roligaste som någonsin vandrat på denna jord. Han hade väldigt svårt att förstå poängen med tv-spel, vegetarisk mat, rollspel och homosexualitet. Han hade egentligen inget emot homosexuella, han fattade bara inte grejen. ”Det kan väl inte vara roligt att ha sex med en man?” sa han grubblande en gång. Och när det gällde vegetarianer kunde han, uppriktigt frågande, utbrista ”Men vad äter de då?”.
Egentligen var han väl som folk är mest. Storslagen på vissa sätt, ynklig på andra. Hålet som uppstått efter honom känns som en reva i tidsrymdsväven. Men det är väl så livet är.
Jag hoppas bara att jag får minnas honom som han levde, och inte som han dog.
Piruett 
Tack Mange, för mig var det min morfar som stod för dessa historier eftersom min far flydde fältet innan jag föddes. Jag har flera uttryck och historier bland minnena, en del har bitit sig fast rejält.
Tack för att du berättar om det.
GillaGilla
Magnus
Vet ikke helt hva jeg skal skrive, men får forsøke. Jeg fant piruett under din Sinkadusmandag serie som jeg satte stor pris på, og har deretter besøkt deg med jevne mellomrom. Så fikk jeg altså i Desember 2010 lese om dine foreldres sykdom, og din opplevelse av det. Som en utrivelig parallell ble min mor diagnostisert med kreft bare en måned etter. Lungekreft med aggressiv spredning til hjernen var diagnosen.
Nå, etter flere cellegift og strålingskurer har vi kommet dit at det ikke finnes mer behandling. Kroppen hennes er utslitt, og greier rett og slett ikke mer.
Jeg kommer til å miste henne.
Når jeg leste denne posten sto noe klart for meg som jeg ikke har greid å sette ord på tidligere. En frykt for at jeg skal huske henne som den svake og pleietrengende personen hun er nå, og ikke som den kjærlige, blide, varme og energiske personen hun alltid har vært.
Men selv om jeg frykter det, tror jeg det egentlig ikke, men akkurat nå er det for nært, og frykten er for reell.
Takk for en givende blogg og post!
Mvh
Rune
GillaGilla
Tack själv, Rune!
GillaGilla
Hej Mange! Det goda och vackra tränger undan det fula och det sorgliga, även om det senare finns kvar det med. Man saknar inte folk mindre, man saknar dem till och med mer ibland. Det har i alla fall varit min erfarenhet.
GillaGilla
Jag hoppas att det blir så. Man brukar ju, i andra sammanhang, vara ganska duktig på att glömma bort det värsta.
GillaGilla
Hej!
När min far gick bort 2007 var det ett hårt slag. Canern åt upp honom, och på slutet var han fysiskt en skugga av sitt vanliga jag.
Det jag gjorde för att minnas honom som den pappa som jag vill minnas, och som var den pappa som han var 98% av mitt liv var att hänga upp bilder, massor med bilder av honom när han var frisk.
På AppleTV:n gick ett album om och om igen, som visade alla bilder vi har på det jag vill minnas.
Om det skulle fungera för dig vet jag inte, men det kan vara värt ett försök. Bilden av far som han var de sista dagarna har ingen chans mot de andra bilderna av en livskraftig och kärleksfull far.
Ta hand om dig. Dyk upp på nästa forumsöl om du vill snacka mer om dina bra minnen med din far. Jag lyssnar så gärna.
/Magnus
GillaGilla
Ytterligare en anledning till att köpa en Apple-TV. Men du, när är nästa forumsöl?
GillaGilla
Nästa fredag.
GillaGilla
Skriver in i min almanacka.
GillaGilla
Fint sagt.
GillaGilla
Bra skrivet!
GillaGilla
Tack för ett vackert och gripande inlägg. Jag har svårt att slita blicken från bilden av din far när slutet närmar sig. Det vänstra, grå, ögat verkar ha slocknat och det tycks finns en desperation i det andra ögat.
Varje gång jag träffar min egen far blir han äldre och äldre. En massa olika krämpor kommer och går. Rödspränkt öga, verkande knän, hudproblem. Fjädern som driver honom förlorar kraft allt snabbare och jag funderar på hur många år det kan vara kvar, 5, 10, 15?
Vår relation har aldrig varit bra. Han är ingen tyrann men han har härskat genom tystnad. När han blev arg blev han tyst och var tyst tills han bestämde sig för att bli glad och som vanlig igen. Varje gång det hände, fick jag som liten en stor svart sten i magen. När det väl var över pratade vi aldrig om det. Nu när jag är vuxen har vi ibland kommit i bråk. Vi diskuterar inte utan vi skriker. Vi har aldrig pratat på riktigt med varandra.
Mitt starkaste minne som jag har om min far är när jag var en 5-6 år och han låg på taket och skrämde mig genom att göra konstiga ljud. Jag minst det starkt än idag. Jag mins inget vi gjort där både han och jag varit riktigt glada tillsammans.
När han en dag dör vet jag inte hur jag kommer reagera. Våra fäder präglar oss och det gör mig beklämd att jag lägger mig till med hans beteende ju äldre jag blir. Våra fäder är våra fäder och det kan aldrig vara patetiskt att skriva om dem.
Tack än en gång för ditt inlägg.
GillaGilla
Jag hade ändå förmånen att ha en bra relation med min pappa. Jag kan bara föreställa mig hur det hade varit annars… Mitt råd till dig är inte originellt på något sätt, men prata med honom innan det är för sent. Berätta allt du känt och allt du känner. Innan det är försent. För i min erfarenhet, ”gamlingarna” kan vara lite småsjuka hur länge som helst men tillslut uppnås en kritisk massa (eller vad man ska kalla det), och då går det utför snabbt.
Tack för att du tog dig tid att skriva.
GillaGilla
Jag brukar undvika att kommentera sådana här inlägg eftersom jag är rädd att det ska bli som att klampa in i något privat men jag tänker gör ett undantag. Den här texten fick mig att skratta och gråta. Gråta eftersom sorgen efter mamma ännu, efter över två år, känns så oerhört färsk. Jag har ännu inte förmått mig att plocka bort henne från kontaktlistan i mobilen eftersom det skulle kännas som att jag plockade bort henne. Jag har dessutom ett foto på henne från en av de där sista komadagarna.
Skrattade gjorde jag då även mina minnen av mamma är fulla av sådana där lustiga anekdoter och glada minnen. Det är ju så med livet.
Jag försöker sluta tänka på den sista tiden då jag fegade ur och inte hörde av mig förrän det var för sent och istället minnas den fina kontakt vi alltid haft när hon var frisk. Jag försöker sluta gräma mig över allt jag inte hann fråga men det är svårt.
Det låter som om du ändå minns en hel del från hans friska dagar och det spelar inte ens någon roll om du minns allt rätt. Jag tror bilden av det sjuka, svaga, bleknar så småningom men har egentligen ingen aning. Varje sorg följer sitt egen mönster och jag tror inte det går att förutse i varje fall men jag hoppas.
Det känns lite fånigt att kommentera din berättelse med min egen men jag försöker säga att jag förstår och känner med dig, blir berörd av din text.
GillaGilla
Ville bara skriva att detta var en oerhört stark text.
GillaGilla
Har jag väl börjat kommentera kan jag lika gärna fortsätta. Det här inlägget fick mig att tänka mycket. Min pappa är 46 och jobbar för mycket för sitt eget bästa, jag är 22 och precis gammal nog för att ha börjat se mina föräldrar som individer. Att inte ta min relation till dem som självklar. Och jag tänker rätt mycket på att jag inte känner min pappa så bra. Jag vet väldigt lite om hur han ser på sitt liv. Det här fastnade i mitt huvud.
Jag har försökt skriva den här bloggposten otaliga gånger, utan framgång. Kanske främst för att jag inte riktigt vet vad jag vill med dem, men även för det fullständigt patetiska med män som skriver idoliserande som sina döda fäder.
Jag är glad att du skrev den här texten, välformulerat om det som verkligen är viktigt för en människa är intressant för andra människor att läsa. Dessutom fick de där orden mig att göra något jag inte skulle gjort annars. Jag tänkte direkt att ”jag undrar hur mycket av det här han sa till sin pappa medan han fortfarande levde”. Och sedan tänkte jag på allt jag inte säger till min pappa, och förmodligen inte kommer säga förren i ett hyllningsinlägg på nätet när han dött. Det är ju egentligen för sent då. Tänkte jag. Och sedan satte jag mig och skrev ett brev, med penna och papper, till min pappa, om hur jag såg på honom som människa. Och skickade. Det var den enskilt bästa sak jag gjorde förra månaden. Tack för det.
GillaGilla