På sistone har jag läst ut två böcker som alla andra förmodligen redan har läst vid det här laget.
Den första av dem var Ray Bradburys The martian chronicles från 1950. Den handlar om kolonialiseringen av, tro det eller ej, Mars. Och den är inte alls som man förväntar sig att en sån bok ska vara. De första kapitlen skulle kunnat vara skrivna av Douglas Adams, och hela boken har en drömsk, filosofisk, stämning som inte alls stämde överens med mina förväntningar på hård scifi. Mycket uppfriskande.
Den andra boken var Lauren Beukes Zoo city från 2010. Urban fantasy i Sydafrika, där vissa människor har djurkompanjoner. Symbiotiska totemdjur, kan man säga. Spiritus familiaris. Det är sällan det rör sig om ”coola” djur som tigrar eller vargar, utan oftast snackar vi, tja, sengångare, myrslokar, pingviner, sköldpaddor och liknande. Storyn är i grunden en detektivhistoria, men bokens tema är snarare utanförskap, rasism och klass. Rekommenderas!
Jag håller dessutom fortfarande på att traggla mig igenom Judge Anderson, men den serien är ärligt talat inte så bra.
Piruett 
Jag tror jag läste The Martian Chronicles när jag var tolv. Fick den av farfar som är en old-school sci-fi fantast och som berättade att han spelade proto-rollspel i de småländska skogarna under sin barndom – han kallade det ”Fantasilekar”. Före sin tid!
Mild SPOILER
Jag kommer ihåg att det var en scen med en marsian som kunde bli det som betraktaren ville se och sedan dog för att alla ville se olika saker.
GillaGilla
Du mins rätt. Marsianerna i den boken är i allmänhet jäkligt freaky.
GillaGilla