Det går trender i allt. Allt utom omslag till rollspel. Av någon anledning har dessa haft ungefär samma motiv ända sedan 70-talet. Det finns egentligen bara fyra sorters rollspelsomslag.
1. Här står vi-omslaget
Folk står upp i olika miljöer. Jag antar tanken bakom den här typen av omslag är att förmedla stämning och, i bästa fall, visa upp vilken sorts karaktärer som går att spela. De kan vara hur snygga som helst de här omslagen, men jag tycker ändå att de är ganska tråkiga.
2. Det minimalistiska omslaget
Den här trenden har aldrig riktigt tagit fart i Sverige, möjligtvis med undantag av några indiespel. White Wolf var en föregångare i genren med Vampire, Werewolf och allt vad spelen hette, men även TSR anammade den i sina ”Complete handbooks” till AD&D2. Jag får känslan av att de som väljer ett sånt här omslag till sitt spel gärna vill ge intrycket av att vara lite finare, att signalera att här är det minsan inte fråga om något vanligt rollspel.
3. Action-omslaget
Pang pang! Stål mot stål! Monster och hjältar i dödlig strid. Stridscener, helt enkelt. Man behöver inte fundera länge på budskapet – här är det full rulle så fort man öppnar boken.
4. Pinuppan
Pinuppan är besläktad med ”här står vi”-omslaget men skiljer sig i att det bara är en person som står i fokus. Personen i fråga gör sällan någonting av värde. Tanken här är att visa upp hjälten, visa hur cool rollperson man kan spela. Svenska Noir har en spännande variant som, så vitt jag vet, är unik i rollspelsvärlden. Där närmar sig omslaget snarare minimalismen än här-står-vi.
5. Hybrider
Det finns många olika varianter och blandningar av ovan nämnda omslagstyper. En av de vanligaste är härstårvi/pinuppa, eller ”det flygande huvudet”, här exemplifierat med Mutant:
En annan variant på pinuppan är techpinuppan, alltså när en maskin står i centrum. Vanligt i scifi-spel, till exempel Serenity:
D&D3E satte igång en kortvarig trend av fejkomslagsomslag – omslagsbilder som föreställer någon sorts exotisk bok. En sorts förvriden minimalism. Den trenden är så gott som död nu, men ett skojigt exempel är Creature Collection:
Tänk om
Jag hoppas att vi i framtiden kan få se andra typer av omslag. Någon sorts nytänk. Tänk om Eon fick en Joe Abercrombie-artad karta på omslaget? Hur coolt vore inte det?
Piruett 
Ledsen men här är jag verkligen inte med dig.Är poången ”det finns massa olika omslag med eller utan frontfigurer” Känns inte SÅ förutsägbart. Och är Abercombie ett ideal? Med massa fejkmynt och blodspår? Är inte han ett klädmärke förresten? Nej de endaförfattarna med snygga omslag är Niall Fergusson och Patrick OBrien.
/rant over
GillaGilla
Poängen var att visa på likriktningen. Ingen stor grej, egentligen, men det är intressant att mallen för hur ett rollspelsomslag får se ut sattes tidigt i hobbyns historia och sen har det bara varit så.
GillaGilla
Vaffan, hela kommentaren kom inte med. Så här skulle den fortsätta:
Det är såklart samma likriktning som finns bland filmer, böcker och skivor, även om det mycket större utbudet, högre omsättningen och tidvis högre konstnärliga ambitionerna gör att det finns fler lp-konvolut som sticker ut än vad det gör rollspelsomslag.
Abercrombies omslag är inte ett ideal, jag tycker bara att de är fräna. De är dessutom exempel på en typ av illustration som jag aldrig sett på framsidan av ett rollspel.
GillaGilla
Sant, det riktigt intressanta är likheten inom kategorierna över tid. Ang. Abercombie – är inte En Garde lite likt? En blandning mellan Vampire och Abercombie
GillaGilla
”Jag får känslan av att de som väljer ett [minimalistiskt] omslag till sitt spel
gärna vill ge intrycket av att vara lite finare, att signalera att här
är det minsan inte fråga om något vanligt rollspel.”
Men jösses, vi är verkligen i mellanmjölkens land nu! 🙂 Att införa lite designmedvetenhet bland rollspelen är för mig närmast ett självändamål, inte minst bara för att bryta av mot alla krigare och barbarer.
GillaGilla
Jag menar inte att det är dåligt. Däremot är jag övertygad om att det är en markering. När Vampire kom 1991 med sitt gröna omslag så skrek det ”JAG ÄR NÅGOT ANNAT!” bredvid barbarerna i butikshyllorna.
Den effekten har väl försvunnit lite idag.
GillaGilla
Ett annat förslag på orsaken till ett minimalistiskt omslag är en bristande budget. En lämplig omslagsillustration kan kosta. Att dessa spel skulle vilja signalera sig själv som finare tror jag inte ett dugg på. I huvudtaget kunde det vara lite bättre exempel för de olika kategorierna. Jag förstår dock tankegången.
GillaGilla
Ah, då är jag med. Och håller med.
GillaGilla
Nä, det här håller inte vatten. Kategorierna är så fladdriga och kan i princip vara vad som helst, dessutom gäller de sannolikt en stor del av bokvärlden också (förutsatt att de faktiskt ”gäller” i rollspelsvärlden, stryk föregående ”också” annars). Sen har du jutyp fört alltsom inte passar in under kategorierna till hybridavdelningen. Jag gissar att en karta som Abercombie skulle tolkas som någon form av minimalism…
Det enda som här spot on här är här står vi-omslagen, det är så jävla rollspel.
GillaGilla
Likriktningen finns överallt, speciellt i genresammanhang.
GillaGilla
För några månader sedan hade vi en liknande diskussion inför ett spelmöte. Vi hade lagt fram en massa spel på ett bord, och som av en slump(?) hamnade väldigt många liknande omslag bredvid varandra.
Det i sig var ju inte särskilt kul, men eftersom vi dagen innan suttit och tittat på speed date-scenen från ingen bor i skogen blev det smått fantastiskt. För den som inte sett den finns det på Youtube, och man kan spola fram en minut för att komma snabbare till poängen.
GillaGilla
Hm, ja. Har inte min rollspelssamling här framför mig, men när jag tänker på de spel som står där håller jag med. Det är väldigt många här-står-vi, stridsscener och pin-upor.
Utöver en karta, vad kan man göra som inte täcks in av någon av dina kategorier? En ensam hjälte som faktiskt gör något, kanske.
GillaGilla