Hollywood, vänskap och andra gifter

Vänner. Sex kompisar delar (typ) lägenhet. De gör allting ihop.

Big bang theory. Fyra kompisar med gemensamma intressen umgås och gör roliga saker hela dagarna.

How I met your mother. Ett gäng polare hänger med varandra nästan varje dag. De delar allt.

Community. En grupp studenter blir bästa polare och ställer upp för varandra i ur och skur, trots sina motsättningar.

Seinfeld. Jerry, George, Elaine och Kramer är bästa vänner och finns alltid där för varandra.

Sedan barnsben har jag blivit matad en berättelser som dessa. Innan exemplen ovan så var det Saved by the bell, Fresh Prince of Bel Air, med flera. Tv-serier – och filmer – som skildrar ett kompisgäng och deras äventyr. Under hela min uppväxt har tv och film målat upp ett ideal av hur vänskap ska se ut: en grupp människor som hänger med varandra nästan varje dag, som delar allt med varandra, som ställer upp i vått och tort och som aldrig slutar att vara vänner.

En fullständigt orealistisk bild av vänskap. ”Kompisgänget”, som är en institution i dessa sammanhang, är ett ideal som inte finns på riktigt. Det är föreställningen om att ens vänner är ens familj, en enhet som aldrig sviker, aldrig splittras. Oavsett romantiska katastrofer, förväxlingar och förräderier så fortsätter kompisgänget att hänga ihop. I verkligheten så skulle lirarna i Vänner skingrats redan efter säsong ett.

Under korta perioder i livet kan man komma nära idealet. Jag hade en tight kompiskrets som hängde mer eller mindre dagligen 96-98, och under mina år i Lund (2003–2005) bodde jag i en korridor som lätt hade kunnat vara en sitcom. Men det höll inte. Folk flyttade, skaffade flickvänner, fick nya kompisar och så vidare. De som var mina allra bästa vänner 1993–2003 träffar jag i dag max en gång om året.

Endast om man ser ”kompisgänget” som en föränderlig sak, där människor kommer och går, har det ens någon förankring i verkligheten. Folk fasas in och fasas ut. Vissa förlorar man kontakten med för alltid, andra glider ut i periferin för att sedan göra storstilad comeback. Visst, så kan det vara, men då har man lämnat Hollywoods vänskapsideal bakom sig.

Jag aldrig upplevt, tror jag, den vänner-ersätter-familj-nivå av vänskap som finns i sitcomens värld. Den vänskap som innebär att man alltid umgås i ett gäng av 3–6 personer som gör allt tillsammans och delar på alla hemligheter. Om jag upplevt den så har det varit under en mycket begränsad tid.

Vad gör Hollywood med oss, med vår bild av vänskap, med våra förväntningar? Jag ska inte sticka under stol med att min sinnebild av vänskap ser ut som i en sitcom. Kompisgänget.

Det ständiga bombardemanget från Hollywood ger oss fullkomligt orealistiska förväntningar på vad vänskap är, hur en kompisrelation fungerar. Jag har redan nämnt att idealet kan liknas vid en familj, men det kan också ses som en längtan tillbaka till den oproblematiska vänskap man hade när man var liten. När jag var 8–9 år så fungerade vänskap enligt Hollywood-logik. Man umgicks alltid i gäng. Ena dagen var man bästisar, nästa dag slogs man, och dag tre var man bästisar igen.  Alla kunde vara ”kära” i samma tjej utan att det påverkade vänskapen det minsta.

Jag är övertygad om att vi som vuxit upp under de senaste 30–40 åren har fått en rejält skev bild av verkligheten. Vi tror att vänskap är något som den inte är. För inte fan trodde en bonde i 1100-talets Frankrike att vänskap var fem snubbar som hängde bakom ladan och snackade skit hela dagarna. Eller? Kanske är Hollywoods bild av vänskap en projektion av vår längtan tillbaka till byn, till det lilla samhället där alla kände alla och – i den gloriferade förlängningen – där alla var vänner. Stammar tv-vänskapens attraktionskraft ur en primal längtan tillbaka till ett enklare socialt sammanhang? En tid då människorna i ens by, eller stam eller kvarter aldrig översteg Dunbars nummer?

Om så, vad betyder det för oss? Det har talats mycket om videovåld genom åren, men sällan om hur Hollywood-underhållning påverkar andra delar av vårt liv. Vad betyder det att jag ibland kan känna större samhörighet med fiktiva personer än med verkliga människor i min närhet? På sistone har jag träffat familjerna Pritchett och Bishop mer än mina verkliga kompisar. När min pappa dog så spelade Buffy på många sätt en viktigare roll än polarna. Jag tror det beror på att det bara är i populärkulturen man kan hitta vänner som aldrig bangar, som alltid finns där, som kan leva upp till idealbilden av äkta vänskap.

Nu har jag bara pratat om vänskap. Egentligen borde jag ha pratat om kärlek. Otaliga är de relationer som krossats för att den verkliga, vardagliga kärleken inte kan leva upp till de romantiska komediernas standard,

Hur hollywoodiferade är våra liv? Skildrar film och tv hur människor beter sig, eller beter vi oss som vi gör för att vi sett det på tv?