Bästa? Det kanske är lite att ta i, men nya Svavelvinter är i alla fall med och slåss om titeln.
Jag har följt Svavelvinter-spelets utveckling sedan nyheten först briserade i januari 2010, men kanske extra noga sedan jag började speltesta reglerna ett halvår senare. Redan då häpnade jag över regelsystemet, som var en ganska ruffig version av det som finns i det färdiga spelet.
Om du närmar dig Svavelvinter från Drakar och demoner-hållet så ska du veta att mycket är förändrat. Det här är inte en DoD-hyllning, och författarna gör inga ansträngningar för att återskapa någon sorts Äventyrsspelskänsla. Är du ute efter det så ska du istället kolla in SagaGames utmärkta Fantasy!. Svavelvinter är sitt eget spel, och vill man hitta inspirationskällor så finns de inom den amerikanska indie-traditionen, inte i 80-talets Sverige.
Vissa grejer kommer nog den gamla DoD-spelaren känna igen. Det finns grundegenskaper, med de kallas De fyra bloden. Det finns färdigheter, fast de är färre, bredare och kallas för Förmågor. Det finns hjältepoäng, fast de kallas Ödestärningar och är något som alla rollpersoner har.
Andra grejer skiljer sig drastiskt från vad en Äventyrsspelare kan tänkas förvänta sig: Det finns inga alver, dvärgar eller halvlängdsmän. Den enda icke-mänskliga ras som går att spela är vargmannen (varghenen?). Ereb Altor är borta, ersatt av Argond – en betydligt mer genomtänkt och trovärdig konstruktion. Det finns inga regler för fällor, däremot för handel, sociala konflikter och retorik. Stridsreglerna är enkla och konsekventa, du använder samma system oavsett om du slåss mot en ficktjuv i en gränd, eller om du leder ett episkt fältslag mot den galna demonen Ashkans helveteshorder.
Under den tid jag speltestade detta spel så uppmärksammade jag några saker som jag tror kan vara av intresse även för er andra. För det första så är magiker förbannat mäktiga. Magisystemet är medvetet ganska fritt, vilket ger stora möjligheter för påhittiga spelare. Det kan lätt spåra ut, speciellt när rollpersonerna börjar bli lite mäktigare, och både spelledare som medspelare bör vara vaksamma. Ser man bara till potentiell skada så har en magiker med 4 (mäktig, men inte mäktigast) i sin magiskola ungefär samma destruktiva kapacitet som en katapult.
För det andra så är sociala färdigheter ofta långt mer användbara än stridsditon. Till skillnad från många rollspel så upplever inte jag att Svavelvinter uppmuntrar till strid. Tvärtom. Karaktärsskapandet är i sig utformat på ett sätt som får spelare att tänka bortom ”hur kan jag ge mest skada?” och ”vilket vapen ska jag ha?”, och reglerna gör det möjligt att ta sig an konflikter på många olika sätt. En konfrontation med ett monster kan lika gärna lösas med sång som med svärd.
För det tredje: Skuggspelet påverkar rollspelet. Skuggspelet är alltså den frivilliga brädspelsliknande metanivå som skildrar hur världens makthavare (”skuggmakter”) påverkar rollpersonernas liv. Om Sagan om ringen spelades med Svavelvinter-regler så skulle rollpersonerna vara De nios brödraskap, och skuggmakterna vara Sauron, Saruman, Galadriel, Elrond, Theoden och Denethor till exempel. När man skapar sin kampanj så väljer man vilken nivå skuggspelet ska ske på. Utspelar sig kampanjen i en stad, så kanske skuggmakterna är lokala makthavare, köpmän och maffiabossar. Utspelar sig kampanjen över hela världen så kan skuggmakterna vara kungar, mäktiga magiker, krigsherrar eller till och med gudar.
Jag har testat på att spela med två olika typer av skuggspel, ett som utspelade sig i staden HOXOH och ett som tog plats över hela Trakorien. Det var slående vilken skillnad skuggspelen gjorde på rollspelandet. I HOXOH-fallet blev det mycket smygande, inbrott och andra små, mer intima händelser. I det andra fallet blev det direkt storslaget och episkt, med portaler till andra världar, arméer och naturkatastrofer. Det jag vill säga är alltså detta: Välj skuggspel och skuggmakter noga, för de kommer att ha enorm påverkan på stämningen i det vanliga spelet.
Slutligen skulle jag vilja säga att Svavelvinter inte bara är ett spel för dig som vill spela fantasyrollspel i Trakorien. Reglerna är så pass bra och lätthanterliga att det lätt borde gå att använda dem till andra genrer. Jag och några kompisar har till exempel pratat om att använda dem till en Vampire: The Masquerade-kampanj.
Piruett 
Jag köpte det idag. Jag har inte hunnit läsa än, och frågan är om jag någonsin kommer att hinna spela (gammal och trött, långt från gamla spelpolare, barn och hus…), men ändå: Shitobang vad schnüggt! Jag kan sitta och bara titta på det 🙂
GillaGilla
Det är ett supersnyggt och välskrivet spel. Om det är bäst genom tiderna? …tja väntar nog tills jag spelat det ordentligt med omdömet. Men det är inte omöjligt. Jag gillar det i alla fall redan bättre än spel som DoDT, Eon, Noir med flera. Varför? Det är inte objektivt, får en bra känsla av det bara.
En kul grej är att min nioåriga dotter började skissa upp en karaktär genast. Lite oväntat. Så det kanske inte bara ett spel för folk 30+.
GillaGilla
Bästa låter vi vara osagt, men utan tvekan det mest välskrivna. Speciellt om man tar hänsyn till mängden text och antalet skribenter. Sällan man läser så mycket text som är så stringent skriven.
GillaGilla
Funderar på att köra en Arcaria-kampanj med Svavelvinters regler. Jag kan ju Albion bättre än Trakorien.
GillaGilla
Intressant läsning, Magnus!
Jag tycker att reglerna klart överglänser settingen i Svavelvinter, och det vill inte säga lite. Jag skulle väldigt gärna se en separat, avskalad regelbok. Jag tänker direkt att det här hade funkat bra med nån American Gods-setting, som en mer tillgänglig variant än Nobilis.
Settingen tycker jag är ett fantastiskt världsbygge, men jag är inte säker på att det är så jäkla bra för rollspel, fastän det var där det började. Granström har liksom utvecklat det för att diskutera filosofi och historia i romanform.
Angående texterna tycker jag att regeltexterna är fantastiskt välskrivna. Däremot settingmaterialet är ibland riktigt dåligt, trots att det är välkorrat. Kolla in inledningsnovellen t.ex. Folk väser, teaterviskar, ylar och hulkar så man börjar garva. Våldet är obegripligt och måste förklaras av den där Digeta Longatanten efteråt. Det är nåt med svenska rollspel och intro-noveller. De är oftast riktigt usla. En förbannelse?
Jag får en lite inbunden känsla av settingmaterialet som det är skrivet. Det är liksom som om berättarna berättar för att få höra sina egna röster. Så är det inte i reglerna.
Regelmässigt klart intressantaste spelet på marknaden nu, även internationellt. Settingmässigt tycker jag inte spelet klår M:UA eller Noir i en rollspelskontext – som romanfantasy däremot är det skitbra. Vad gäller produktionsvärdena är de skyhöga, men kanske hade det gått att göra ännu bättre med mindre medel. Jag är lite tveksam till formatet, och saknar såna där bokmärkesband. Däremot är layouten fantastisk. Helhet: Jag tycker detta är ett fantastiskt rollspel. Det ska bli spännande att se vad som har bäst genomslag – setting, som i Mutant, eller regler, som i Svavelvinter!
GillaGilla
Intressant artikel. Vad jag fått höra så är magin lika dödlig som den är mäktig och behängd med mycket risker som en balanserande faktor. Det låter inte som det fungerat så i praktiken i din artikel?
GillaGilla
Magi är farligt, inget snack om saken. Speciellt på högre nivåer då en oförsiktig magiker kan radera sig själv från världen.
Men även med detta i åtanke så är magin mäktig, även för nya karaktärer. Detta är en feature, inte en bugg, men det funkar bäst om alla inblandade är medvetna om det.
En grej jag gillar med de färdiga reglerna som inte fanns tidigare är att magi inte kan korsa vatten. Mycket lämplig snurr för en övärld.
GillaGilla
Jag håller verkligen med om att rent slagsmål inte uppmuntras lika mycket som i andra rollspel- och det är skitbra! Det är någonting som stört mig med nästan alla andra rollspel. Anledningen till det är att man tidigare kört med stridsrundor. Det känns bara dumt och inte trovärdigt att börja snacka och häckla en person mellan det att sabelhugg viner genom luften. I och med att en stridsfas kan variera i tid i Svavelvinter så känns det mycket mer välmotiverat att till exempel min tjuv Finn förlöjligar en vakt som hållit på och jaga honom med svärd runt ett bord och missat alla sina attacker i någon minut. Vi har inte använt offensiv magi jättemycket men det var helt klart så att jag märkte att magi kan vara jäkligt farligt. Ska säga det till min SL så han tänker på det. Jag hade för övrigt tankar på att ha min egen setting i Dark Heresy världen. Skuggmakterna skulle kunna vara olika inkvisitorer och Kaos anhängare. Nu lutar det däremot mer åt att jag kör i en fantasyvärld istället.
GillaGilla
Jag gillar den makten som erfarenheter har. Detta var något som vi alla märkte när vi började spela. Vi använder dom ganska så sporadiskt dock. Jag har spelat tre ggr nu men fortfarande inte ”levlat”. Det som är bra med dom är att dom är så unika och att dom tillför så mycket till min gubbes karaktär. Hela färdighetsproblematiken är bra löst i Svavelvinter tycker jag. Tidigare så har det alltid varit något strul med färdighetrena. De som kom närmast med att göra det bra tyckte jag var White Wolf, där man precis som här använde sig mycket av grundegenskaperna.
GillaGilla
Är det inte lite väl nischat för att göra anspråk på titeln ”bästa någonsin”? (Dessutom finns det lite märkligheter och begränsningar i systemet efter en första genomläsning, eventuellt kan det vara en fråga om tycke och smak dock.)
GillaGilla
Nu har jag också införskaffat ett (signerat, woot 😉 ex av Svavevinter tack vare en god vän som traskade ner till SciFi bokhandeln i Malmö. Då fick Olof (som han heter) också höra att det tydligen är ett äventyr som håller på att skrivas till världen. Av mannen som gjorde Svavelvinter kvintologin (?).
Svavelvinter RPG och en möjlig kampanj? Ojojojjooj. Nu börjar det bli riktigt riktigt spännande.
GillaGilla