Egentligen borde jag hata fantasy

saker jag läser

Jag har återigen kommit till följande insikt: Varför ända in i helvete gillar jag fantasy?

Den absoluta merparten av fantasylitteraturen sprider värderingar som jag, i den skuggtillvaro som är livet utanför böckerna, verkligen inte skriver under på.

Jag snackar om rasism, sexism, kungar och blodsmystik, övermänniskoideal, våldsförhärligande, slaveri som en samhällsbärande institution, ödestro och mysticism, religion som ursäkt för allt, cementerade klass- och kastsamhällen, med mera.

Vad i allt detta är det som jag går igång på? Det är ju ytterst få fantasyböcker som problematiserar det här, och när de gör det så är det nästan alltid klassaspekten som hamnar under luppen. Men även då är det ofta analys på dagisnivå, typ ”man kan bli en bra riddare trots att man är uppvuxen på en bondgård”.

Egentligen borde jag hata fantasy. Egentligen borde jag inte stå ut med att läsa eländet. Men ändå, efter alla dessa år, så dras jag till genren. Verklighetsflykt? Kanske, men varför vill jag fly till en värld som fungerar på ett sätt jag finner förkastligt? Är det enkelheten, de tydliga problemen och lätta lösningarna (döda draken!) som lockar mig? Möjligtvis, men varför är det så ofta just denna förenkling av verkligheten som jag stör mig på?

Eller är det bara vanan? Jag läser fantasy för att jag alltid har läst fantasy. Fan, det är inte en rolig tanke.

Publicerat

39 reaktioner till “Egentligen borde jag hata fantasy”

  3. För mig var det väldigt mycket precis det du beskriver som fick mig att gå ifrån fantasyläsandet, faktiskt. Minns inte vad den hette, men det var en fantasyroman där hjälten i föregående bok blivit kung efter att ha besegrat Store Ondingen, men nu bestämt sig för att folket inte ”förtjänat” att ha honom som kung. Så nu åkte han till ett land som fungerade fruktansvärt dåligt eftersom det fanns, typ, bidrag till de som inte hade något arbete. Och det hade dödat hela entreprenörsandan, alla liksom bara satt. Och så kom hjälten och visade hur man tjänar pengar, och vips blev allt bra igen.

    Det var visserligen inte riktigt exakt samma sorts äckliga värderingar som brukar vara i fantasy, men den boken blev den sista fantasyboken jag läste på mycket länge. Numera läser jag nästan bara scifi eller modern horror/urban fantasy…

    Gilla

    Svara

      1.  Ja, titta. Efter att ha kollat lite på Wikipedia kan jag säga att romanen som fick mig att i princip sluta läsa Fantasy är Faith of the Fallen, av Goodkind. Att jag nu kan läsa att han är en jäkla positivist förklarar mycket.

        Jag minns att jag diskuterade saken med en tjej som rekommenderade den. Hon hävdade att den inte alls hade en massa politik i sig. Det var en rätt frustrerande diskussion.

        Gilla

      2.  Att döma fantasy efter Goodkind tyder väl på rätt bristande generositet, eftersom han inte har ett vidare gott rykte inom fantasyn heller (på nivån ”vissa delar av hans böcker har nått memetisk status som symbol för dåligt skrivande”). Och menar du inte ”objektivist”? Han kanske är positivist också, men det känns inte lika relevant för diskussionen.

        Gilla

      3.  Ja, jag menade objektivist (ändrat nu).

        Men, den där boken var mer en fråga om droppen som fick glaset att rinna över. Jag tröttnade på fantasy som genre, pga exakt de saker Magnus räknar upp. Och jag tycker inte de där eventuella pärlorna av vettig fantasy är värt all den skit man tvingas vada igenom. Jag har ingen längtan alls till någon form av medeltida samhälle, och ser ingen större vinst eller lockelse i att läsa den sortens böcker de flesta fantasyböcker jag läst hittills är. Fantasy är en genre jag lessnade på, och Goodkinds bok blev helt enkelt tillfället då jag kände att ”nä, fuck this, nog.”

        Att påstå att jag ”dömer fantasy efter Goodkind” får jag väl säga tyder på en ganska ogenerös läsning av min kommentar. Jag dömer fantasy efter all fantasy jag läst. Och min upplevelse är helt klart att mängden njutning-kontra-bajs är mycket lägre i Fantasy än i till exempel scifi, för min del.

        Gilla

    2. Goodkind är en äcklig skit. Fler ord ödslar vi inte på honom.

      Jag kan bara beklaga att du uppenbarligen tycker hans politiserande av fantasygenren går att jämföra med de rätt mysiga excesser i svulstighet och frejdigheter (och den avslappnade attityden till dagens normer) som gör fantasy-genren till min absoluta favorit!

      Gilla

      Svara

      1.  Och jag kan bara beklaga att du uppenbarligen tycker att ”dagens normer” är ett alltför tungt ok, något man måste stå ut med och som man blir av med när man ”slappnar av”. För mig är inte normerna en mask, utan något jag ställer upp helhjäertat på. Och för mig dödas inlevelsen och läslusten av när böckernas själva verklighet bejakar blodsmysticism, rasbiologi och rojalism. För mig är det inte ”mysiga” excesser, och att ha en ”avslappnad attityd” till konservatism och våldsdyrkan är inget jag finner varken avslappnande eller frejdligt.

        Gilla

  4. Från distansierad Sinkadus-kramare till fullfjädrad Hen-man. Här finns det nog material för en hel konferens i personlig utveckling. Blir nästa steg att odla skägg och göra hip hop-karriär som Joaquin Phoenix? Da Mag. Allvarligt: Inte heller fantasy- eller sci fi-läsning verkar öppna portarna till några viktiga och vidunderliga insikter om universum. Men ibland kan det nog vara trevligt för stunden, i väntan på det svarta hål som allting levande står inför en gång. Kan väl aldrig skada att skaffa fler intressen? Vidga vyerna. Bokläsning och fantasy finns med stor säkerhet kvar den dag som glöden kommer tillbaka …

    Gilla

    Svara

  5. 1) Saker kan ha goda sidor helt oberoende av deras etiska kvaliteter. Något kan vara värt att läsa fastän man tycker att delar av det är anstötliga.
    2) Trots ingrodda konservativa värderingar i många verk (men långt ifrån all fantasy – minns radikala författare som Mieville, LeGuin, Moorcock, etc) finns det inget som med nödvändighet innebär att fantasy behöver inkludera detta, vilket gör att man kan fortsätta hoppas och leta efter författare som förbättrar genren på denna punkt.
    3) De regressiva attityder du målar upp ingår inte i en monolitisk enhet där ett verk som omfattar en av dem omfattar alla. Conanböckerna är rasistiska och sexistiska men misstror alla ”ödesbestämda kungar” och liknande; George R. R. Martin har en del problematiska kvinnoskildringar men är sannerligen inte våldsförhärligande i sin beskrivning av krigets konsekvenser; Tolkien är en konservativ katolik, men också en motståndare till skövling och exploatering med en mer nyanserad syn på godhet och ondska än vad som märks vid första anblicken; Moorcock skriver fatalistiska våldsorgier, men verkar ändå drivas av någon form av arg vänsteranarkism, etc.

    Gilla

    Svara

  6. Du sätter ord på mina tankar det senaste året. Ännu känns tanken på att jag helt skulle sluta läsa fantasy främmande, men egentligen har jag under ganska lång tid nu fasat ut genren ur min läshög och ersatt den med annat. Och det jag läser gillar jag sällan, så det bådar inte precis gott. Möjligen behöver vi bara en paus?

    Gilla

    Svara

  7. För mig så är den största inspirationskällan till skapande ett genuint missnöje. Jag älskar skräck men blir hela tiden förbannad över att alla filmer jag ser, böcker jag läser och så vidare är kass. Det är när jag konsumerar dom här grejerna som min fantasi kommer igång och jag kan komma på hur allting kan bli så mycket bättre. Man kan få mycket ideér till fantasysettings för olika rollspelsäventyr om man kollar på lagom mycket fantasymög.

    Gilla

    Svara

  8. Jag vet inte riktigt. Jag läser fantasy därför att jag gillar fantasy. Gillar jag alltid beskrivningarna eller de delar som glorifieras? Nej, mer sällan. Men på samma sätt gillar jag ju inte de politiska systemen när jag läser historieböcker heller. Men kan ändå tycka de är spännande.

    På något vis kan jag ta det mer gällande Fantasy därför att det inte är troligt att någon ska införa ett politiskt system i Sverige med drakar och magiker. Jag blir betydligt mer förbannad på rasism och sexism i vanliga tidningar. Helt enkelt för att det är verklighet och inte fiktion.

    Men det är lite kluvet. Jag fixar inte att se Game of Thrones som TV-serie, där blev rasismen och sexismen lite för tydlig. Och jag blir förbannad varje gång jag läser ännu en bok om de onda, mörka männen från öst/syd med sin svarta magi. Ändå läser jag dem.

    Gilla

    Svara

    1. Någon skrev ”Drakar!” i en kommentar tidigare i dag. Jag tror det kan ligga något i det. Jag gillar fantasyns yttre attribut. Jag gillar drakar, trollkarlar, magiska svärd, prinsessor som ingår mind-bonds med gripar, monster i skogarna, dramatiska ”last stands”, gudar som vandrar bland människorna, alver, dvärgar, bittra legoknektar, osv.

      Jag gillar estetiken, på samma sätt som andra kan bli skakiga i knäna av steampunk, film noir eller Jane Austen. 

      Men jag ska inte sticka under stol med att min fascination för genren ursprungligen, när jag först började läsa fantasy i 13-årsåldern, troligen hade en hel del att göra med att böckerna ofta handlade om vanliga unga killar som plötsligt upptäcker att de har ett stort öde som väntar.

      Gilla

      Svara

  9. Sci-fi is the way to go, då det finns mkt mer nyanser där och spänning. Nu är väld et så att jag slutat läsa fantasy av andra anledningar – den enda fantasyförfattare jag köper nu för tiden är C Mieville och det är mkt New Weird i det vad jag har förstått av personer som är mer kulturella än jag.

    Gilla

    Svara

  10. Jag tycker du gjorde ett utomordentligt bra jobb med att sälja in fantasy.  Seriöst. Med handen på hjärtat.

    Jag menar rasism, sexism, kungar och blodsmystik, övermänniskoideal,
    våldsförhärligande, slaveri som en samhällsbärande institution, ödestro
    och mysticism, religion, cementerade klass- och
    kastsamhällen osv är ju riktigt spännande grejer 😀

    En som är trött på dagens politiskt korrekta klimat där allt ska vara ”just så” kan ju verkligen ha kul med allt det där 🙂 🙂 🙂

    Vad ska man läsa exakt om man vill åt allt det där, för mig, goda? 🙂

    Gilla

    Svara

      1.  Tror inte detta är ett fruktbart forum för sådana tips längre. Synd.

        Istället kanske frågan ska ställas så här:
        ”Var kan man diskutera fantasy utan att någon kommer och problematiserar författarens eventuella sex- eller våldsfixering?”

        Gilla

  11. Jag tror du är inne på en tråkig väg om det du läser, tittar på och fantiserar om behöver följa samma normer och värderingar som du har eller önskar ha i verkliga livet. Jag tror du vinner på av att hålla fantasivärlden och verkligheten isär.

    Gilla

    Svara

      1.  Personligen undrar jag om inte frågan du bör ställa dig är:

        Varför har det blivit ett problem för mig att jag är medveten om att så många fantasyförfattare är ”enkelt” omoderna i sättet de skildrar sina berättelser på? Varför vill jag – nuförtiden – bara läsa berättelser där jag ser ett modernt ”tänk” hos författaren?

        Gilla

      2. Därför att berättelserna annars blir så förutsägbara. De tråkar ut mig. Jaha, ännu en jävla monarki med en prinsessa som inte vill vara en ”dam” utan sticka ut på äventyr. Jaha, ännu en magitradition som är uppdelad efter kön. Jaha, ännu ett barbariskt folkslag som det är okej att döda för att de är ”onda”.

        Gilla

  12. Själv tycker jag att det största problemet är de fantasyböcker jag läser är sub par som litteratur betraktat. Det finns säkert jättebra fantasy, men det är aldrig den boken jag lyckas få tag på när jag tänker ”nu är det kanske dags att ge fantasy ett nytt försök.”

    Gilla

    Svara

    1. Jag ordinerar i så fall:

      Mervyn Peake: Gormenghast-trilogin
      John Crowley: Little, Big
      Tim Powers: Last Call
      Christopher Priest: Skenverk
      Robert Holdstock: Mythago Wood
      Guy Gavriel Kay: The Lions of Al-Rassan
      Michail Bulgakov: Mästaren och Margarita
      Peter Beagle: The Innkeeper’s Song
      Graham Joyce: The Facts of Life
      Ursula K. Le Guin: Samtliga Earthsea-böcker, inte bara de tre första. Del 4-6 är fantastiska.

      Förmoldigen har du redan läst flera av dem.

      Gilla

      Svara

  13. Jag slutade läsa fantasy för flera år sedan, och läser idag bara böcker som känns riktigt bra som Perdido Street Station m.fl. I övrigt fylls min kvot av det fantastiska alldeles utmärkt av sånt som Carlos Ruiz Zafóns böcker. 

    Gilla

    Svara

  14. Sluta tänk så PK-ängsligt och njut istället av historierna. Fantasys fördel är ju just att man kan berätta historier om mord och illdåd utan att sega ner storyn med polisutredningar och psykutlåtanden.

    Men viktigast är att du omfamnar insikten att det inte är något *fel* på dig för att du gillar fantasy. Läser man för många ängsligt tillrättalagda rollspelsforum får man känslan av fantasy hade blivit mycket bättre av att lägga in fullt moderna tankekomplex (som feminism, likabehandling, antirasism etc etc men även att *författaren* förväntas hålla sig till dessa ramar – som om han eller hon inte plockade fantasy som sin utvalda genre för att själv kunna unna sig även böjelser som inte räknas som PK idag).

    Gilla

    Svara

      1. Måns: Det är ju inte någon fantasy om det blir diskbänksrealism 🙂 Det är nästan lite ”unna sig” över det hela eftersom dagens klimat (i Sverige) är något Orwells 1984 , dvs tänk rätt eller lid för din sak.

        Gilla

      2. Du vet att det är skillnad på motiv och framställning, va? Att man t.ex. kan skildra ett rasistiskt samhälle utan att göra det på ett rasistiskt sätt, eller skildra ett sexistiskt samhälle utan att göra det på ett sexistiskt sätt?

        Det handlar med andra ord inte om att man vill läsa om utopiska samhällen utan sexism, rasism etc – utan om att man ogärna vill att FÖRFATTAREN aktivt ska ta ställning FÖR rasism och sexism.

        Men visst, om man har såna åsikter men inte känner att man ”vågar” uttrycka dem i dagens samhälle förstår jag varför det blir att ”unna sig”. För mig blir det lite som att äta avföring för att ”unna sig lite…”

        Gilla

      3. Dagens normer är ett sannerligen tungt ok att bära då de är fyllda av dubbelmoral och hyckleri. Handling x av en vit mot en svart är rasism medan samma handling av den svarta mot den vita är revansch för en kollektiv oförrätt. Handling y av en man mot en kvinna är sexism men samma handling av kvinnan mot mannen är allt ifrån ”kvinnligt nätverkande” till ”rättvisa”.
        Detta samtidigt som det ropas ”vi gillar olika” och storskalig vuxenmobbning sker mot dem som tänker smått annorlunda (och sedan förundras vi över att barnen mobbar varandra?). Det hela sker skickligt med ett systematiskt utmålande av alternativa åsikter som extrema och dess bärare som extremister. Det silas mygg och sväljs kameler.
        För mig blir alltså ord om jämställdhet och antirasism ofta ihåliga då de för jämnan används för att beskriva förlopp som (i mina ögon) är mer som selektivt sexistiska samt selektivt rasistiska. Det talas om ”allas lika värde” nästan till punkten på hjärntvätt men konceptet tycks inte innefatta stora grupper av oliktänkande. Inte heller ”vi gillar olika” tycks mena olika åsikter. Jag beskrev detta för att ge dig en bild av mitt tankesätt då jag säger att jag gärna läser litteratur som speglar annat än detta. Om konventionell rasism istället för den revanschselektiva varianten, om konventionell monarki istället för skendemokrati, om arv och börd istället för den normala historielösheten, om riktig orättvisa mellan könen istället för dagens ”allt annat än 50/50 på samhällets alla skrån är bevis på diskriminering” osv. Det är intressant att bekämpa det på en daglig basis men när man kommer hem och ska slappna av vill man inte ha mer av samma sak. Då är det skönt med lite fantasi helt enkelt 🙂

        Gilla

      4. …så vad du försöker säga är alltså att nej, du förstår inte skillnaden mellan motiv och framställning?

        Men ja, som sagt, jag förstår att om dagens samhälle upplevs som ett tungt ok värderingsmässigt så blir det säkert att ”unna sig något” när man läser folk som håller med en själv istället. Försök dock inte få dina egna åsikter att verka som något allmängiltigt; bara för att DU tycker annorlunda än det du upplever som normen betyder inte det att alla gör det. Jag känner inte igen mig ett dugg i din verklighetsbeskrivning och nej, det säger jag inte bara för att ”jag måste” eller liknande. Jag tycker det jag tycker.

        Gilla

      5. Typ ”rör inte min negerbulle”? Nä du, jag har inte mycket tillövers för den typen av argument.

        Gilla

  15. Du grubblar för mycket. Jisses, om all ens kulturkonsumtion behövde följa samma moral och ideologi som man själv håller sig med. Som republikan tycker jag att den statliga Bernadottekulten är ett betydligt större problem än vad någon gubbe har skrivit i någon sagobok för vuxna. Bernadottekulten är _verklig_ och drabbar _verkliga_ människor.

    (Och om ens kulturkonsumtion avspeglar ens personlighet, då borde jag verkligen oroa mig över min katastrofknarkande svärmor och dito svägerska, som har flera hyllmeter med facklitteratur och biografier om sådant som krig, folkmord, olyckor, kidnappningar, våldtäkter och diskriminering. Det är också eskapism, fast en annan genre.)

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar