En vänlig påminnelse om att Karin Boye är bäst

En gång hävdade en kompis – vi kan kalla honom Galadriel – att han aldrig hört talats om Karin Boye.

”Va?”, sa jag och kände blodet isas i mina ådror.

”Nä, vem är det?”, sa Galadriel.

”Hon är poet. ‘Ja visst gör det ont när knoppar brister’, du vet?”

Galadriel skakade på huvudet. ”Doesn’t ring a bell.”

”Hon är ju jättekänd”, insisterade jag. ”Hon skrev Kallocain!”

”Nä…”

”Kris?”

Galadriel rykte på axlarna.

Jag blev allt mer desperat. ”Hon var mer eller mindre öppet homosexuell i när det fortfarande var olagligt i Sverige. Du måste ha hört talats om henne!”

”Nja, jag läser ju inte så mycket”, sa Galadriel.

”Hon var ju ihop med Gunnar Ekelöfs fru!”

”Jaha. Vem är Gunnar Ekelöf?”

Och så fortsatte det all night long, ända tills Galadriel erkände att han bara drev med mig. Vid det laget hade jag fått skenande hjärtklappning och migrän.

Hade jag bara varit lite mindre berusad hade jag ju insett detta direkt, för har man inte hört talats om Karin Boye så … jag kan inte komma på någon bra avslutning på den här meningen.

Min favorit bland Boyes dikter är utan tvekan Stjärnornas tröst. Jag tror eventuellt att det är min favoritdikt i alla kategorier, möjligtvis med undantag av Nintokus Kryddörter. Jag är även väldigt svag för Sköldmön och Asar och alfer, fast där är det nog mer att minns hur otroligt mycket jag älskade dem när jag var 17 än att jag gillar dem idag.

En dikt jag lärt mig tycka om på sistone är Munnarna. Herregud vilket språk! ”Färgsvullen svampmun / suger efter byte.” *rys* Så köttigt, nästan vulgärt, men ändå så vackert.

Så glöm inte: Karin Boye är bäst.

Slut på meddelandet.