X-men och jag

Idag var jag ute i solen med David och Anneli, och så som lätt händer släntrade vi förbi Sf-bokhandeln där jag köpte detta:

Jag är nästan mer laddad för Xmen än på Miévilles senaste, vilket borde ge er en fingervisning om graden av min pepp.

Det var inte i går jag läste en riktigt bra X-men-serie och om inte folk har ljugit för mig så är detta just en sån.

Jag har försökt komma på vilken Xmen som jag läste allra först, någon gång i slutet av 80-talet. Det var i alla fall efter att tidiningen bytt namn från X:en till X-men. Jag tror jag kom in i handlingen strax efter Dark Phoenix. Jag minns att Storm tappade sin krafter, Scott och Jeans dotter reste tillbaka i tiden från en möjlig, mörk, framtid och Wolverine var typ en samuraj eller något. Man stötte på de där lortiga mutanterna som bodde i kloakerna för första gången också.

Det var lite snurrigt att hänga med i handlingen på den tiden. Jag läste bara de översatta serierna från Semic, och de gav ju ut långt ifrån alla amerikanska titlar vilket gjorde att rätt mycket av bakgrundsstoryn försvann.

Sen slutade jag plötsligt att läsa Marvel-serier i en tid. Under gymnasiet och under några år framåt. Det sista jag mins att jag läste var Inferno-crossovern. Den gick 1989 i USA, så jag antar ett den kom till Sverige något år senare. Eller? Jag har ingen aning om hur mycket det diffade i tid mellan utgivningarna.

När jag väl började läsa Marvel igen var det inte längre som lösa tidningar utan som samlingsvolymer. Jag läste – och läser – rätt ostrukturerat, dels för att det fanns så jäkla många titlar, dels för att det kändes så svårt att sätta sig in i vad som pågick. Det fanns liksom ingen naturlig punkt att börja på efter 6-8 års paus. Även om det var en berättelse med en början, en mitt och ett slut så antog den att jag som läsare hade koll på en massa backstory – som jag inte hade koll på. Det var stötigt.

Värst var sättet som Marvel försökte tvinga en att köpa en massa andra serier för att få hela storyn. Handlingen slingrade sig fram och tillbaka mellan en handfull olika titlar på ett sätt som jag upplevde som cyniskt och irriterande. Jag fattar inte att någon står ut med att läsa serier på det sättet.

Nu hoppas jag i alla fall att Morrisons New X-Men ska ge mig blodad tand. Och jag hoppas framförallt att Marvel slutat vara så girigt crossoverkåta.