Jag har svårt för det här med att resa utomlands. För somliga verkar det vara en religion, men jag har aldrig riktigt fattat grejen. Det är lite varmare på ett ställe, ett annat har ett jättestort hus och på ett tredje är ölen jättebillig. Kanske träffar man någon trevlig ortsbo, kanske inte.
I min omgivning talas det om resor som om de vore livets mening, som om en vecka i Egypten vore skillnaden mellan liv och död, som om den som rest mest innan den dör vinner.
Denna besatthet är främmande för mig. Även om man skalar bort resans funktion som statusmarkör (i Mediestockholm finns det just nu ingen större statussymbol än att dra iväg på en långweekend till New York, möjligtvis med undantag av att ha en personlig tränare) så fattar jag riktigt inte.
Jag har inget emot att resa, det är inte det. Jag reser gärna, men det är sällan jag som tar initiativet till det. Och visst är det trevligt att se nya saker, träffa nytt folk, äta ny mat – men det är inte så trevligt att mitt liv annars mestadels består av att vänta på nästa resa.
Delvis beror min inställning säkert på att jag inte är uppvuxen med att resa – mina föräldrar hade inte råd med sådant – och kanske har jag därför inte utvecklat något direkt behov av det. Men även när jag i vuxen ålder rest har jag sällan känt det här fantastiska som folk pratar om. Vissa berg är högre än andra, vissa städer skitigare än andra och ibland finns det ett jättestort hus. Folk är för det mesta som folk är.
Det är trevligt, men hemkomna turisters superlativ som ”fantastisk”, ”underbart”, ”makalöst” känns långt borta.
De enda gånger jag verkligen har känt så om någonting har varit när jag läst böcker. Vad andra hittar ute i världen verkar jag hitta mellan pärmarna på en bok. Ingenting jag varit med om på en resa har slagit en riktigt bra roman. På ett sätt så är en resa, för mig, bara en ursäkt att få läsa på exotiska platser.
Jag har insett att detta gör mig konstig i mångas ögon, men jag är van att ses som konstig. Det var lite av min grej hela uppväxten.
Så visst åker jag gärna utomlands, absolut, men jag tänker inte låtsas att det är det bästa i hela världen och jag tänker inte låtsas som att ”resa utomlands” har någon sorts intrinsikalt värde. Inte för mig. Om något så får förväntningarna på att jag ska känna så mig att verkligen inte göra det.
PS Om någon har bra tips på all inclusive-ställen eller dylikt dit jag kan åka med min förståndshandikappade syrra i sommar, skriv en rad i kommentarerna. DS
Piruett 
Vad ska man säga. Jag älskar att resa, därför att de där sakerna jag läst om i böcker faktiskt går att hitta. Eller något snarlikt. Det är en känsla att på en vandring i Skottland plötsligt se skylten med ”The Holy Pool” och inse att man kommer att få +2 i vandring om man doppar fötterna där. Eller se dammen som Bruce the Bruce slängde ned sitt svärd i och grubbla om det är värt att hoppa ned för att få ett garanterat namngivet svärd.
Det är den där lyckan när man i Singapore vandrar runt i en temapark och plötsligt får se på Kung Markatta! När man kan köpa en Potion of Luck i en voodoo-affär i Mexico.
Att ha spelat rollspel berikar ens resande extremt, bara man väljer rätt platser att resa till.
GillaGilla
Jag håller så med Magnus här. Jag förstår inte heller detta ”livsmål” att det bästa som finns i livet är att resa. Fick jag en spänn för varje gång jag ser en kontaktannons där damen är ”Spontan och tycker om att resa” så hade jag haft…1000 spänn. Jag har ett eller två resmål som jag vill göra, men jag stoppar inte undan pengar för att kunna resa.
GillaGilla
Måste säga att jag håller med Magnus. Ingenting slår det som målas upp i min fantasi när jag läser en riktigt bra bok. Enda anledningen jag reser är för att jag får en bra ursäkt till att ligga under en parasoll och mysa med en riktigt bra bok utan att det ska vara en massa andra måsten som pockar på min uppmärksamhet.
Tack för en bra blogg! Blir alltid glad när jag ser att du gjort ett nytt inlägg.
GillaGilla
Jag delar din ekonomiska bakgrund — jag reste på språkresa som sextonåring på stipendium, annars var jag inte utomlands förrän jag var 22 år gammal — men håller inte med om resandet. Framför allt förstår jag inte ”Det är lite varmare på ett ställe, ett annat har ett jättestort hus och på ett tredje är ölen jättebillig”, som för mig är att helt missa poängen. Det är nya landskap, nya arkitekturer, nya språk som är det fantastiska med att resa. Verfremdung, att se nya saker. Nya intryck. Inte värme eller billigare öl.
GillaGilla
Jag håller med dig fullständigt. Det är OK att resa men så jävla roligt är det inte. Jag var i Florens i höstas med jobbet. Kul, jo, men inte så speciellt. Det är en stad som andra. Ja det var inspirerande att vara i en renässans stad och jag fick många uppslag för rollspel i Trakorien och i största allmänhet. Men jag stannar hellre hemma normalt sett och jag har absolut inget intresse att betala för dyra resor som jag till stor del ser som bortkastad tid.
GillaGilla
Jag förstår vad du menar. Det som varit väldigt givande för mig har varit förståelsen för hur det är att leva fattigt och otryggt, samt att uppleva alternativa sätt att se på tillvaron och konsumtion. Det blir än mer tydligt hur lyckligt lottade vi är i västvärlden, materiellt och frihetsmässigt. Nackdelen är, förutom pengarna, att det är sugdåligt för miljön att resa 😦
GillaGilla
Jag älskar att resa, och att bo utomlands, att sätta mig in i nya kulturer och sammanhang. Jag är precis på väg ned för att bosätta mig i Bryssel, och vad kan vara fräckare än att sätta upp bopålarna i det gamla Austrasien, eller mitt i Hertigdömmet Brabant, som det ju också är.
Jag är inte på något sett uppväxt med resandet – vi har alltid semestrat på våra sommarstugor (det var alltså hela tjocka släkten som hade två, inte bara vår familj, så att ingen misstar sig på min bakgrund), men jag antar att vi alltid har vart ute och tittat på saker – kyrkor (trots att vi inte är troende), museum, stenstoder, runstenar, blåsippor när de blommar etc etc under min uppväxt. Jag tror att det är den utflyktskulturen jag har med mig lite grann – nyfikenheten att se vad som ligger runt kröken och intresset att kunna ”läsa” saker man snubblar över. Också att sätta sig in i en ny kultur, ett nytt språk etc.
Sedan behöver man verkligen inte lämna Sverige för att få allt det här. Det finns en enorm massa småstäder, kloster, sjöar och kustremsor som jag är grymt sugen på att utforska, och man kan lätt ägna ett liv åt att förundras över sin hembygd. Så där håller jag med dig: det är ingenting med just att det är ”utomlands” som är speciellt. (iofs är det alltid fantastiskt att få känsla för ett nytt språk..)
GillaGilla
Hmm, Mallis och Turkiet brukar ha såna all inclusive-ställen som är handikappanpassade. Det beror ju på vad syrran gillar och vad det ska kosta.
Själv gillar jag att resa med familj och vänner, dock oftast inom Sverige, till platser där jag kan koppla bort min vardag, hämta kraft och uppleva natur.
Sällskapet är viktigt, att man kan ha kul och även slappna av så man lägga sig läsa en bok…
GillaGilla
Det finns ju så många fler restyper än en solsemester i Thailand. För egen del är jag inget fan av sol så just den typen av semester går bort men London säger jag bara. London! Jag växte också upp ”fattigt” och som mest under barndomen var jag 3 dagar i Danmark. Så min första riktiga utlandssemester var förra sommaren till London och innan hade jag kollat upp ett par ”nerdiga” mål. Som tex affären Forbidden Planet – där ligger SFbokhandeln i lä kan jag säga! Eller filmmuseumet brevid London eye. The Doctor Who experience var inplanerat med men hanns tyvärr inte med och nu håller de nog på att flytta ut till Cardiff.Så de finns många sorters resor man kan skräddarsy för sitt eget intresse..
(Ja, jag har precis hittat hit till bloggen, läser igenom massa gamla inlägg och spammar lite)
GillaGilla