Det är mycket superhjältefilmer just nu. I går såg jag Avengers, i sommar ska jag se The dark knight rises och i höst kommer nya Spider-man. De är säkert spännande allihopa, men alldeles nyligen såg jag en film som heter Chronicle.
Det är egentligen inte så mycket nytt i den här rullen, inte om man har läst lite serier tidigare, men om vi snackar västerländsk superhjältefilm så är den rejält annorlunda från de Marvel- och DC-rullar vi är vana att se på bio.
Tre kompisar hittar en någonting i ett djupt hål i marken. Nyfikna, och fulla, går de närmre och vips så har de fått superkrafter. De blir alla telekinetiska; lite i början men ju mer de övar desto starkare blir de. Från att lyfta legobitar till att stoppa kulor och flyga. Filmen handlar sedan om vad dessa krafter gör med deras vänskap, med deras syn på omvärlden, och kanske främst deras självbild.
Vilket egentligen är vad Watchmen, filmen, borde ha handlat om istället för att handla om typ sig själv, och det är skönt att få se den här varianten av superhjältestory i filmformat. Max Landis och Josh Trank har skrivit manus, och de är uppenbart inspirerade av Warren Ellis. Ellis är dock aldrig PG-13.
Det jag gillar mest med Chronicle är att hela filmen i princip är en bakgrundsstory, alltså berättelsen om hur superhjälten får sina krafter och upptäcker hur hen använder dem. Det som brukar uppta första halvtimmen i alla andra superrullar. Den delen av story är, vilket jag sagt många gånger tidigare, oftast den mest intressanta. Superhjältar är som mest spännande när de fortfarande är svaga, när de gör fel och är osäkra. Så fort Spindelmannen är fullärd eller Thor har hittat sin hammare, då försvinner lite av spänningen. Då blir de för mäktiga, och manusförfattarna måste hitta på de mest märkliga saker för att få storyn att verka farlig. Kryptonit, till exempel.
På den fronten excellerar Chronicle. Filmen upphör aldrig att vara farlig, huvudpersonerna går aldrig säkra – mycket tack vare att det inte finns någon ond fiende att slåss mot, utan att ”hjältarna” själva är sitt största hot. Om man tänker sig hur man själv skulle reagerat om man plötsligt kunde stoppa kulor med en tanke när man var 17 bast … så känns detta helt realistiskt.
Chronicle är så pass bra att jag faktiskt kan förlåta den för att använda den gamla trötta någon-går-runt-med-en-filmkamera-gimmicken.
Piruett 