Jag har just läst klart Garth Ennis och Steve Dillons serie Preacher för säkert fjärde gången. Den publicerades ursprungligen mellan 1995 och 2000 och jag kom i kontakt med den för första gången 1997 och har ända sedan dess sett på serien som en av de stora klassikerna.
Handlingen är lika bisarr som enkel: pastorn Jesse Custer (ohh initialerna JC!) blir besatt av Genesis, avkomman mellan en ängel och demon och med en makt större än Gud fader himself. För Jesse blir de omedelbara konsekvenserna att hans ord bli lag – ger han någon en order, måste den personen lyda – och att han blir måltavla för den mystiska organisationen The Grail, som typ styr hela världen. Jesse ger sig ut på jakt efter Gud, bokstavligen, för att ställa hen mot väggen och utkräva lite ansvar. På vägen får han sällskap av sin gamla flamma Tulip och den irländske vampyren Cassidy. Att hitta Gud är inte lätt, och Jesse är med om det ena äventyret sjukare än det andra. Han blir jagad av Mördarnas helgon, kidnappas av en kvinnlig nynazist som våldtar honom medan hon skriker ”Fuck me hard and call me Eva!”, tvingas göra upp med sin GALNA mormor, och lite sådana saker. Även detta:
Ja, det är mycket weird shit going on i den här seriens nio album. Ofta är det roligt, eller har i alla fall en poäng, men ibland känner jag att det är snask för snaskets skull. Ibland blir det bara tendensiöst (som på bilden ovan). Jag har speciellt svårt för det eviga machosnacket. Jesses och Cassidys bromance är emellanåt sjukt enerverande, och glorifierandet av knytnävsslagsmål och manlig heder står mig upp i halsen efter ett tag – i synnerhet i de senare albumen.
Sen har vi ju det här med kvinnorna. Huvudrollsinnehaverskan är utan tvekan Tulip. Hon är i alla avseenden en kick-ass brud, men av någon anledning ägnar hon sig orimligt ofta åt att flasha sina bazongas:
Mycket tuttar blir det. Alla kvinnor, med ett fåtal undantag, är tydligt utmålade sexobjekt. De är tack och lov inte bara sexobjekt – då hade serien varit outhärdlig – utan de har viktiga roller att spela i berättelsen, men mängden tits-n-ass är för hög för att inte höja på ögonbrynen åt.
Om jag ska försöka svara på rubrikens fråga så, ja, det är mycket sex, våld, snusk, obsceniteter och naket, men Preacher är ändå mer än så. Kontrasten att en berättelse om sökandet efter Gud innehåller alla perversioner mänskligheten känner till, gör i sig serien läsvärd. Den handlar lika mycket om människans svagheter, om mörkret vi så lätt slukas av, som den gör om Jesses superkraft att få folk att lyda honom. Faktum är att det övernaturliga snart hamnar i bakgrunden, i alla fall i termer om vad som är intressant i serien. Jag fortsätter att läsa för att jag vill ha reda på vad som händer Jesse & co på ett personlig plan. Det spelar ingen roll om de till slut hittar Gud eller ej, för det är personerna i sig som är huvudsaken.
Det är just det som skiljer en bra serie från en enastående. Inga gimickar och oneliners i världen kan få en att bry sig så som man bryr sig om Preacher – för det krävs en genuint bra historia befolkad karaktärer man kan tro på.
Ni ska dock inte tro att det är en glad historia det här. Det som börjar som en något märklig äventyrshistoria utvecklas snart till en mörk helvetesfärd för alla inblandade. När man läser om Jesses helt vansinnigt överdrivna äventyr, och för att inte tala om de skruvade figurer han stöter på, så är det lätt att skratta. Humor, liksom! Men bakom det roliga och det absurda så finns en bottenlös avgrund av, ja jag skulle nog vilja kalla det nihilism – och inte den positiva sorten. Vi snackar nihilism i dess kallaste, mest oförlåtande form. Även om det finns en Gud så saknar tillvaron mening, för Gud fyller ingen funktion.
Ennis ska dessutom ha cred för att han står på underklassen sida. Han är de utsattas försvarare, en författare som visserligen inte ryggar från att visa upp de värsta sidorna hos de mest missanpassade av rednecks, men som ändå tydligt och definitivt står på de fattigas, de lågutbildades och de utslagnas sida.
Det måste man älska honom för.
Piruett 
Jag läste den bara när den gick i Magnum, men tyckte att den var väldigt bra. Jag håller med om att den var grabbig. Till och med som sextonårig reagerade jag lite. Jag blandar faktiskt ofta ihop Garth Ennis och Warren Ellis. Jag har för mig att båda författarna använder sig av stora mängder ultrvåld i sina serier. Jag köpte serien No Hero som Ellis (tror jag) skrivit. Den var… annorlunda. Etthundra procent slakt hela boken igenom. Den var mer som konst än som en klassisk serie.
GillaGilla
Orkar inte med Warren Ellis serier på sistone. ”Black summer”, ”No hero” med flera. Det är liksom bara för mycket blod och inälvor, och för lite handling.
GillaGilla
Jag gillar också ”Preacher” men tycker att Ennis växer i sitt historieberättande i och med den efterföljande serien ”The Boys”, där han tar ut svängarna lite mer. Eller i alla fall på ett annat sätt – det är nog rätt omöjligt att svänga mer än han gjorde i ”Preacher” när jag tänker på saken!
GillaGilla
Jag sålde min kompletta Preacher när jag läste om den och insåg att jag tyckte att den var osmaklig på ett dåligt sätt. Och då är ändå osmaklighet mitt andra namn.
GillaGilla
WHEEE-HEE-HEE-HEE!
LOOK AT MY TITS!!
… Just den bilden är ta mig tusan lysande!
GillaGilla
Instämmer i det du skriver. Jag tycker modellen två-män-som-kämpar-om-en-kvinna är så jävla trist (Walking Dead någon?) När en man i dessa serier ska tjafsa med en annan man alternativt hålla ett all-american-speach (som i Y the last man) bläddrar jag bara förbi eftersom jag bara tycker de delarna är banala och pinsamma. Även jag gillar arbetarklass-perspektivet dock! Skulle även vilja framhålla John Constantine i Hellblazer, arbetarnas egen trollkarl!
GillaGilla
Nu när jag funderat en stund inser jag att det jag tycker är pinsamt är när männen ska gå på och berätta hur uppfuckat ”systemet” är utan att komma med någon som helst eget förslag. Har mött lite för många såna snubbar och brudar i verkligheten tror jag.
GillaGilla
Medhåll. (Wooo två män som dunkar varandra i ryggen!)
Hellblazer är ju däremot ganska ojämn tyvärr. http://www.piruett.se/2008/01/08/hellblazer-ar-djavulskt-overskattat/
GillaGilla
Hm, jag vet inte riktigt. Hoppar nästan alltid över Ennis då jag stöter på honom, han är liksom… platt och snabb. det verkar ofta som han inte är så intresserad av figurerna i jämförelse med våld och tokiga upptåg, och när det väl är någon utveckling är det mest snabbt förbigånget med försök till stora jobbiga känslor mellan personer : får upp bilden av folk som står tungt och pratar lite halvtyst medans de ser ner i marken mest hela tiden. Klassperspektivet är väl intressant till en gräns, men även det blir för enkelt. Överklassen är riktigt ond-evil.
Kanske därför jag tröttnade på Preacher efter Magnum (även om den var riktigt bra just då…). Vad jag minns kändes de bara brösten ganska axelryckiga och ganska…vuxet berättat. någon hade tagit av sig tröjan för att hon skulle sova. Inte så mycket… Game of Thrones, för att jämföra (brasklapp : jag kan verkligen ha _helt_ fel här), fast det kanske blev värre med tiden.
GillaGilla
Jag älskar Preacher. Den har den edge som kan överraska en. Synd att tvserien inte blev av. Kommer dock vänta några år innan jag läser om albumen igen, men när jag väl läste dem kunde jag knappt bärga mig för nästa knäpphet som skulle inträffa. 🙂
GillaGilla
Jag gillar verkligen Preacher, men jag har samma reservationer emot serien som du har. De goda sidorna överväger dock tillräckligt mycket för att jag skall läsa och läsa om. Sedan har jag varit svag för Ennis ända sedan jag läste Hellblazer första gången i mitten på 90-talet (tror jag).
Jag tycker om underdog-attityden, hopplösheten och mörkret i Ennis serier. Det är inte positivt någonstans och går det bra en liten stund så kan man ge sig fan på att helvetet väntar runt hörnet. Att både Preacher och Hellblazer är spetsade med religion gör bara saken bättre. För en ung tjej mitt i identitetssökandefasen var Hellblazer och Preacher utloppet för min rebelliska sida. Jag behövde inte gå runt och svära och bete mig. Jag läste om John Constantine (JC!) och Jesse Custer istället.
GillaGilla
Jag föredrar egentligen Ennis när han hålls i strama tyglar av sin redaktör. Hitman är bättre än Preacher eftersom Ennis tvingas skriva en någorlunda anständig historia för att fylla seriesidorna. När han får fria händer gör han det lätt för sig genom att låta ett gäng stympade kannibaler våldta en sälunge, eller något liknande.
GillaGilla