Jag vill ge liemannen en kram

Simon Gärdenfors ”Död kompis” är stark tobak. Död och sorg, kanske lite hopp om frälsning.

När jag läser självbiografiska serier vet jag sällan om de är djupa och klarsyna eller bara banala. Troligen är både och. Livet är banalt, och den skönhet man finner är helt en fråga om perspektiv. Döden är både det mest banala och vardagliga som finns, och det största mysterium mänskligheten känner. Att skriva om en barndomsväns död, och vad det gjort med ens liv, måste vara bland det svåraste en författare kan ge sig på.

En död kompis är något helt annat än en död förälder eller släkting. För mig i alla fall. När min kompis Micke dog var det en … overklig upplevelse. Jag har fortfarande svårt att förstå det. När pappa dog för snart ett år sedan var det tvärtom. Det var extremt verkligt. Så definitivt och slutgiltigt. Ibland kommer jag på mig själv att tänka på Micke som om han fortfarande var vid liv, men det händer aldrig med pappa.

Jag vet inte varför det är så. Har ingen förklaring. Men att läsa Gärdenfors ”Död kompis” fick mig att inse att det är så det ligger till.

Det är jobbigt att läsa ”Död kompis”. Gärdenfors smått naiva stil gör bara temat så mycket starkare. Orimligt starkt. Den får mig att minnas alla vänner från förr, vänner som glidit mellan fingrarna och försvunnit. Hempa, som hade den största samling metal-skivor jag skådat. Flebbe, som var så stor och hård men som skrattade som en liten skolflicka. Anders, min äldste vän vars depression jag inte kunde hantera. Kekka, min bästis som jag knappt träffar längre. Och alla andra. Vart tog de vägen? Vart tog jag vägen?

Jag vet inte. Jag vet bara att ”Död kompis” är något enastående. Jag är otroligt glad att jag läste den.