17 reaktioner till “Drakar och demoner i Aftonbladet

  1. Hej!

    Läste din artikel i AF på nätet men du… Sverok!!! Spelhobbyn är ju inte sååå tynande som man kan tro om man bara läser din artikel, spelförbundet både finns och blommar för fyllt och mångamånga är spelgrupperna med 30-45 åringar som startar om igen, spelare som tröttnat på krogen varje vecka och istället bygger nya karaktärer eller kör ett parti Sättlers eller två.

    Sverok är numera meldemsorganisation i Studiefrämjandet och ett gott samarbete organisationera emellan borgar för fler äldre spelare. Hjälp till lokaler etc, antingen från Sverok eller från Studiefr. gör att fler kids har spelbara ytor att vistas på.

    Datorspelandet vävs mer och mer in i alltihop och ofta är det samma personer som spelar datorspel, samlarkortspel, rollspelar och är storkonsumenter av brädspel, iallafall när de kommit över 25års sträcket. Även lajvandet i olika former utvecklas hela tiden (mer och fler befintliga spelvärldar nyttjas) och lajvare, det äör verkligen folk av alla de slag.

    Gilla

  2. Bröt mot ett tabu. Köpte ett exemplar av Aftonbladet (den fysiska blaskan alltså). Så här fina artiklar måste ju belönas på något sätt. Bra jobbat, Magnus! Och tack till AB som tog in artikeln. Uppslag sid 4 – 5 är ingen dålig placering heller.

    Rollspel 4-ever!
    😉

    Gilla

  3. Närmare sjuttio kommentarer på artikeln. Grattis!
    Bara det är ett bevis på att rollspelen satt sina spår i Sverige.

    Håller med om att rollspel är en stor källa till skapande. Jag skulle nog vilja säga att det är rollspelen i större mån än serier som fått mig till att arbeta med historier (jag gör serier).
    Vi har kommit igång att spela nu igen, jag och ett gäng äldre och yngre rollspelsrävar. Vi är mellan 24 och 33 år gamla.

    Rollspel är lite som punk och hårdrock. Den stora hypen är för länge sedan borta, men efter ett tag så har det blivit till en egen starkt etablerad alternativstil som aldrig kommer att försvinna.

    Är rollspel skadligt? Svaret kanske inte är helt enkelt. Jag själv har blivit till en kreativ eskapist som är på väg som ett skenande ånglok in i FAS-3. Man har en tendens att värdera fantasins värld högre än den materiella. Bör jag anklaga Äventyrsspel, eller ska jag kanske tacka dom?

    Gilla

    1. Det kan man ju verkligen fråga sig. Jag tror att de flesta rollspelare är killar med en viss typ av flyktmönster. Det finns en anledning till att man tycker att drakar, hober och alver är intressantare eller i alla fall mer lätthanterligt än till exempel föräldrar, tjejer och jobb. Så var det nog för mig i alla fall.

      Kanske kan man säga att man av bara farten skaffar sig ett nördigt livsmönster, som är giltigt långt upp i åren. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Antagligen både och.

      Gilla

      1. Men att alls kalla folk nördar är förstås också en fråga om makt och tolkningsföreträde. Jag tycker att man precis lika gärna kan fråga sig vad folk som tränar mycket fotboll förlorar i intellektuell stimulans. Utgångspunkten avgör.

        Gilla

      2.  Jag är kvinna och både spelledare och spelare. Min sambo är också spelare. Vi har varit ihop i tre år, han har ett varmt förhållande till sina föräldrar och ett jobb. De andra spelarna i gruppen är förresten också kvinnor. Själv upplever jag att generellt träffar jag på mest killar som rollspelar, och en del är precis som du beskriver, men jag tror faktiskt att det är på väg bort och att rollspel är något som lite mer olika människor håller på med nu faktiskt =)

        Gilla

    2. Klockren jämförelse med hårdrocken.Vi är ett gäng gamla(mellan 30 och 40) gamers som alla gillar våran gamla metal,som har dragit igång en EDD-kampanj.
      På söndag är det dags för nästa session…

      Gilla

  4. Fantastisk artikel. Har f.ö. spelat tillsammans med en av de kändisar som nämns i slutet…
    Du missade dock att nämna den fantastiska rollspelsskildringen i Jonas Hassen Khemiris Montecore – en unik tiger.

    Gilla

  5. Men har inte marknaden för svensk-producerade rollspel blivit mindre? Personligen kände jag mig rätt sviken redan 1991, när den nya Drakar & Demoner upplagan kom ut. Bakåtkompatibiliteten (för att använda ett dataord) var inte helt bra. Gick ganska raskt över till amerikanska rollspel. Återvände inte till svenska rollspel förrän Järnringen gav ut Mutant-Undergångens arvtagare.

    Gilla

  6. Kanonbra artikel!

    För min del så spelade jag 91-94 (sen kom moppe, folköl och tjejer in i bilden). Sen var det mer eller mindre uppehåll fram till 2006(?) när trudvang kom ut, en polare köpte allt material och vi började lira nån gång om året, oftast i anslutning till en helg på landet, god mat god dryck och massa lirande.

    Nu när vi alla passerat 30 däremot så har vi en spelgrupp på 7 barndomspolare som träffas 1 gång i månaden å lirar, det är hur kul som helst! Just nu håller vi på å betar av snösaga =)

    Gilla

  7. Mycket bra artikel! Kul att läsa att många här i kommentarsfältet fortfarande spelar fast de haft längre uppehåll 😀 Jag har själv haft ett långt uppehåll och har inte spelat på flera år, men sådana här artiklar får en att sakna det man en gång haft och ta upp gamla intressen igen. Med andra ord har det blivit mycket brädspel det senaste och första rollspelsäventyret på länge nalkas. Med lite tur kanske det allmäna intresset väcks lite igen nu när många nya svenska rollspel är på gång (läs: Fantasy!, Eon, Svavelvinter, Dunder & Drakar o.s.v)

    Gilla

  8. Jag tycks ju vara för evigt dömd att läsa dina texter ganska lång tid efter att de publicerats. Men vad gör väl det? Mycket väl skrivet. Kände framförallt igen mig i din beskrivning av hur man på 90-talet övergick till att vara rollspelare hemma, och en konsument av ”vanliga” böcker på pendeltåget. Fast i mitt fall tror jag inte att det hade så mycket med moralpanik i medierna att göra. Den gick mig ganska spårlöst förbi när det begav sig. Tror snarare att det hängde ihop med åldern och att jag själv betraktade min hobby som ganska barnslig när jag var i 20-årsåldern. Det gör jag för övrigt fortfarande. Men som småbarnsförälder i 40-årsåldern är det snarast en tillgång att ha barnasinnet kvar. Månne det är därför jag nu också börjat spela med mina barndomskamrater på regelbunden basis igen?

    Gilla

Lämna ett svar till ANNA Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s