Jag har spelat ”Skyrim” på min Xbox 360 i några veckor nu. Jag tror att jag är cirka 40 timmar in i spelet, och jag har haft roligt mest hela tiden. Jag har dödat ett gäng drakar, utforskat dvärgagruvor, upptäckt magiska artefakter som aldrig var menade att upptäckas, valt sida i ett inbördeskrig, plockat blommor, blivit jättefull och vaknat upp på andra sidan kontinenten, och mycket mycket mer. Det är skoj.
Bra spel, ”Skyrim”.
Men som fantasyberättelse har det inte myckat att komma med, inte ens om man bara jämför med andra tv-spel i genren. Efter 40 timmar så har jag inte stött på ett enda uppdrag som jag inte redan utsatts för om och om igen i andra spel. Jag skulle lika gärna kunna spela ”Baldur’s gate” – so originellt är ”Skyrim”.
Visst är världen snygg och visst finns det coola grejer i den, men ingenting är nytt. Inte ens när man får intrycket av att konstruktörerna försökt tänka lite nytt, så är det egentligen nytt. Onda alver som lever under jord? Dvärgar som bygger mekaniska krigsmaskiner? Att drakarnas språk är magiskt och speciellt? Allt är redan gjort, många gånger om.
På sin höjd kan jag gå med på att ”Skyrim” presenterar ganska bra versioner av gamla fantasyklyschor – speciellt den visuella tolkningen är imponerande – men det hindrar inte att jag ibland bara suckar av schablonkoma. Man kommer till en stad där det finns två släkter som ligger i fejd. Snark. Man besöker en magikerakademi där det pågår något mystiskt. Snark. En stad är byggt på gamla dvärgruiner. Snark.
Ibland vet jag faktiskt inte varför jag fortsätter att spela. Kanske för att det är så snyggt (och då sägs ändå Xbox-versionen vara den fulaste), eller kanske helt enkelt för att det är ett roligt spel.
Jag har en hel del kvar av spelet, så jag hoppas fortfarande att det kommer en fet jäkla twist i huvudstoryn som får mig att bara … wow. Men jag har inga större förhoppningar.
Piruett 
Håller i stort sett med. Tamriel har väl aldrig varit en särdeles originell värld; det både ligger Bethesda i fatet och hjälper dem att världen är så pass gammal att de klyschor du nämner faktiskt var lite originella när de skapades – eller åtminstone inte uttjatade. Nu har de den världen och kan inte frångå sin egen skapelse. Drakarna, som är det nya, kunde dock som du säger gjorts mer av. Har spelat ungefär lika långt som dig, så jag vet inte heller vart historien bär men har som du inga större förhoppningar.
Det de lyckats med den här gången är tycker jag är att världen känns ovanligt levande, med karaktärer som ofta har sin egen agenda. Inte i nivå med t ex The Witcher (men det är å andra sidan väldigt mycket mer historiestyrt och kan därför lägga mer krut på sånt), men nog det bästa åt det hållet i Elder Scrolls-serien. Plus att det är en riktigt bra och hyfsat buggfri spelmotor.
GillaGilla
Alltså… ursäkta om jag kommer och är sån nu, alltså, men är det verkligen fantasygenren man ska kolla på om man vill ha oväntade saker? Är inte nästan hela den genren i grunden extremt konservativ och traditionell; det finns en trygghet i återanvändning av bekanta element etc. I fantasy vet man mer eller mindre vad man får, liksom. Med vissa undantag då, som i Feists Daughter of the Empire och så. men till större delen, liksom. Blir man ens förvånad över att man inte blir förvånad längre? Jag bara undrar.
GillaGilla
Du har en poäng. Men det finns en massa nytänkande i fantasygenren på senare år, om man kliver av från den upptrampade stigen. Tyvärr har detta inte sipprat över till datorspelsvärlden, där fantasy alltid är så klyschigt att man häpnar.
Det handar även om att uppdragen i Skyrim inte är så originella. Man har liksom sett ALLT tidigare. Bara i dag spelade jag igenom en quest som var EXAKT som någonting jag spelade för 10 år sedan, jag tror det var Icewind Dale.
GillaGilla
Jag har skrivit lite om Skyrim för att liksom få grepp om spelet. Den öppna världen är liksom besvärlig att få ett grepp om. När jag äntligen betraktade spelet som en rollspelsvärld föll bitarna på plats. Uppdragen i Skyrim är besvärligt tomma, lite som vilket köpeäventyr till vilket rollspel som helst.
Jag har därför försökt hantera Skyrim som jag har gjort när jag spelat dem. Fokuserat på annat. Ofta är det själva resan till slutmålet som ändå ger något. Och för mig har Skyrim varit en upplevelse för att resan, de visuella upplevelserna, varit så tilltalande. Skillnaden mellan andra dataspel har jag fått möjlighet och tid att faktiskt ta in omgivningarna och visualisera dem för mitt inre öga.
Å andra sidan har huvudberättelserna hittills inte stört mig nämnvärt utan istället har det varit de slumgenererade sidouppdragen som varit otroligt standard. Det jag dock verkligen känner är att jag är väldigt ensam i Skyrim. Jag skulle så gärna vilja dela mina upplevelser med någon.
GillaGilla
Jag har nog testat alla Bethedas sedan Arena och hela tiden hoppats men inte fastnat för spelsättet, men nu har nog också åldern runnit iväg.
Det är för mycket FPS för mig, skjuta båge och samtidigt hoppa/springa baklänges är inte min idé av ett rollspel.
Jag gillade turnbased CRPG’s där man hade 4+ karaktärer.
Klyschor och utstakade vägar ser jag inte som några problem, jag vill bara kunna spela avkopplat 🙂
GillaGilla