Jag och min jycke

I går var jag och såg den nya Tintin-rullen. Den var snygg, men inte särskilt tintinig. Hela andra halvan av filmen var i princip en enda lång actionscen. Ocharmigt. Som vanligt i Tintin-sammanhang så var Milou den stora behållningen, han är ju seriens egentlige hjälte. Utan Milou skulle Tintin vara död redan i första albumet.

Detta fick mig att tanka på rollspel. (Man kommer aldrig undan, gör man?) Husdjur och ”animal companions” är förbisett fält i de allra flesta rollspel. En trollkarl kanske har en uggla som spiritus familiaris, en ranger åtföljs ibland av en svart panter, och då och då vill någon fritänkande spelare ha något udda husdjur till sin rollperson, typ en apa. I de allra flesta fall är djuret något som helt glöms bort, annat än i mycket specifika situationer. Bortglömda djur är så vanligt att Order of the stick till och med har ett running gag på temat. I vissa spel kan djuren vara viktiga i strid, till exempel i D&D4 där vissa rangers och druider har djurvänner som medför vissa taktiska fördelar. Men där är de i princip bara relevanta i strid.

Hur får man ett spel där husdjur är viktiga för storyn, och viktiga i regelmekaniken? För ”den lojale djurvännen” är ju en stapelvara i sf/f. Perrin har Hopper, Jon Snow har Ghost, Harry Potter har Hedwig, Vanyel Ashkevron har Yfandes, Turner har Hooch … och så vidare. Han Solo har Chewbacca.

En tanke jag har är att man kan utnyttja de ”hjälptärning”-system som många spel har. Det kallas olika – fanmail, gift dice, ödestärningar, plot dice, fate points m.m. – men går alla ut på att en spelare får större chans att lyckas på ett slag, antingen omedelbart eller vid ett senare tillfälle. Ibland fungerar det så att en spelare ger en annan spelare denna chans. Om man slår fast att varje gång en regel av den här typen aktiveras, så är det i fiktionen husdjuret som griper in.

Tänk er följande scenario:

Martirion den Blodnävade smyger längs korridorerna i Molnkungens palats. Han märker dock inte [misslyckat Upptäcka fara-slag] den svarta skuggan som lösgör sig bakom honom, och ser inte den höjda giftglimrande dolken.

[Martitions spelare väljer att använda sitt sista Ödespoäng få att undkomma dolkdöden.]

I vanligt spel: Martirion ser en rörelse i ögonvrån och lyckas precis ducka undan dolken. The fight is on.

I djurspel: Martirions trogna drakkatt Vego – som hamnat lite på efterkälken efter ett intressant och mättande möte med några av slottets råttor – kommer runt hörnen just i tid för att se lönnmördaren höja dolken. Med ett ryck med kattakäften sliter Vego tag i mattan som lönnmördaren står på och rycker till. Med en duns faller illdådsmannen på ändan, Martirion vänder sig förvånat om … och the fight is on.

Man får anta att hela spelgruppen delar på ett husdjur, och innan spelstart får man slå fast lite grundregler för vad djuret kan inte och kan göra, främst för att etablera vilken stämningen man vill ha. Tintin märker ju t.ex. sällan Milous insatser, medan Jon är högs medveten om alla gånger Ghosts käftar räddat hans liv.

Tankar?

PS: I dagens Aftonbladet Söndag skriver jag om Tintin. Spring och köp!

10 reaktioner till “Jag och min jycke

  1. När vi spelar DoD har vår magiker en iller som familiar och står ständigt i telepatisk kontakt med den. Mycket praktiskt, vi använder den som spanare, för att vakta våra saker, för att ta sig in i små ställen, etc. De enda tillfällena vi faktiskt glömmer bort den är vid strid!

    Men visst, både spelare och SL måste ibland komma ihåg att väva in den i spelet.

    Gilla

  2. Blir det inte lite tråkigt om det förutsätts i systemet att hela gruppen har ett husdjur? Husdjuret ska ju, tycker jag, vara en särskiljande detalj för någon av rollpersonerna, något som bidrar till personskildringen. Sedan tycker jag nog att det är att börja lite i fel ände att göra regler för när husdjuret hjälper till — det är ju folk tenderar att komma ihåg dem (min familiar kan spana på dem, min tama apa kan hämta nycklarna, etc). Det man vill ha är ju att husdjuren tycks ha en närvaro även när det inte är regelmekaniskt opportunt.

    Gilla

    1. Håller med. Bättre isf om SL själv känner att det då och då uppstår situationer där husdjuret kan hjälpa naturligt i berättalsen, snarare än att det är regelreglerat

      Gilla

      1. Det vet jag inte — jag gillar regelreglerade och spelarstyrda saker, det gör att spelledaren, som ju redan har axlat en tung börda, får en sak mindre att hålla koll på. Jag bryr mig snarare om hur man ger husdjuret en personlighet och en närvaro som sträcker sig bortom de tillfällen då det hjälper till.

        Gilla

      2. Jag vet inte jag. Tycker att regler känns som att regler är lite för stelbent – då kan ju husdjuret bidra inom ramarna för vad reglerna tillåter istället för adhoc beroende av vad som händer i berättelsen

        Gilla

      3. Det finns inget som hindrar att så också kan vara fallet. Jag tycker mest det känns som en god idé med regler som låter spelaren pinga ”hej, mitt husdjur finns”, så att inte allt går ut på att spelledaren ska komma ihåg saker. Spelledaren ska också kunna bli överraskad över de situationer där husdjuret kan bidra!

        Gilla

    2. Min tanke är att reglerna på ett icke påträngande sätt ska påminna spelgruppen om att djuret existerar. Om det blir naturligt att diskutera djuret och dess förehavanden som kommer det att ske naturligt, även när reglerna inte påkallar det.

      Hela gruppens husdjur … Nja, i fiktionen är det en rollperson husdjur (om man vill) men regelmässigt kan vem som helst ”nyttja” det. Milou räddar ju Haddock lika mycket som han räddar Tintin.

      Gilla

    3. Brilliant tycker jag!

      Om varje karaktär har en minion (oavsett om det rör sig om en tjänare eller stalker, eller ett husdjur) så knyter det genast in dem mer i spelvärlden. Bra initativ!

      Gilla

  3. De tillfällen jag noterat att man glömmer husdjuren är inte vid action tillfällena utan vid de vardagliga situationerna då man egentligen bara rollspelar utan att kolla i regler. Hur reagerar man på värdshuset när någon kommer in med sin tama varg eller med kråka på axeln?

    Kan man ta med dem in i en domstol och om inte, var ska man lämna den så länge? Hade man överhuvudtaget med den ut om man skulle till domstolen? Det där kommer man aldrig på förrän efteråt. Man borde egentligen ha en liten ping bara för det.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s