Micke

Förra helgen var Alla helgons dag, och sedan dess har jag tänkt mycket på Micke. Mikael Larsson, kallad Krympling av sina närmaste vänner. MLK på nätet, eller snarare på BBS:en.

Micke dog någon gång 97-98 (det grämer mig att jag inte kommer ihåg exakt när), 35 år gammal. Jag och mina polare lärde känna honom på högstadiet, typ i åttan, när han jobbade som skolbibliotekarie på Tallbohovskolan. På något vis hade min kompis Eduardo luskat ut att Micke var en gammal rollspelare – en sån där som började med OD&D – och innan vi visste ordet av hade Micke blivit den självklara medelpunkten i våra små nördliv. Varje måndag träffades jag, Anders, Eduardo, Hempa och Fredde och lirade AD&D med Micke i biljardrummet på Tallbohovsskolans fritidsgård. Senare tillkom fler spelare – Wborg, Ubbi, Gregge, Sigge, Nordan, Timmy, Flebbe, Dazley, PK, med flera. Bara killar. Några dök upp och försvann, några hängde kvar i flera år, och vissa av dem lirar jag med fortfarande.

Vi spelade och spelade. Måndagar blev till måndagar och onsdagar, och fortsatte med marathonpass på helgerna hemma i Mickes nedgångna lägenhet på Sångvägen. Ibland undrar jag vad det hade för effekt på hans sociala liv, att hans hem förvandlades till en fritidsgård på helgerna, att så mycket av hans fritid gick åt till att spela och spelleda. Vi var tonåringar – han dryga 30.

Kvällen innan Micke dog spelledde han ett AD&D 2 ed-äventyr i Al Qadim. Jag var inte med den kvällen, och det är något jag sörjt många gånger sedan dess. Han gillade verkligen Al Qadim. Jag vet inte vad det var med den kampanjvärlden som tilltalade honom så mycket, men något var det.

Micke lirade Al Qadim, och morgonen efter exploderade något i hans hjärna.

Ibland känns det som att vi spelade ihjäl honom.

Jag knappast överdriva hur mycket denne rullstolsburne man betytt för mig och för många av mina kompisar. Han visade somliga av oss att det fanns alternativ till åka in till stan (eller till Kallhäll) och slåss; andra av oss att man faktiskt kan göra annat med sitt liv än att bara spela rollspel. Han visade att det var okej att älska böcker, okej att festa, okej att vara olycklig kär, okej att titta på två säsonger av Babylon 5 på raken, okej att ta ett skitjobb om man var tvungen, okej att plugga flummiga humanistämnen, okej att lira Talisman en hel helg …

Ja, han blev någon sorts storebrorsfigur för oss alla.

Tack Micke. Jag saknar dig.

PS. Men, ärligt talat Micke, om det finns en stor frustande drake i mitten av grottsalen så säger man det direkt! Inte efter att rollpersonerna gått in och börja ”searcha”. DS.