Det här med status och rollspel är ganska intressant. Det har nyligen diskuterats i ett inlägg på discordia.se (som jag inte längre kan hitta), och även på rollspel.nu.
När man snackar om status i rollningssammanhang måste man vara medveten om en sak: det lite samma sak som att diskutera vilken bajskorv som luktar minst.
Med det sagt så tycker jag det är ganska meningslöst att diskutera vilka spel som har hög eller låg status. Detta ändras hela tiden. Vampire var the shit c:a 92-99, D&D 3E var coolt som fan på 00-talet, Rolemaster var spektakulärt högstatus någon gång på 80-talet. Friform var hett några år. Och så vidare. Det går upp, det går ner. Gamla spel försvinner, nya tillkommer. I dag är indie-spel ganska högstatus (tycker i alla fall indie-spelarna själva – övriga rollspelsvärlden bryr sig inte nämnvärt). Varför statusen ändras är en intressantare fråga, men tyvärr en som kräver lite mer tankemöda och research än vad jag orkar med just nu. Ibland är det nog så enkelt som att nya saker blir populära och får hög status för att de är nya och häftiga, och andra saker får status för att de är gamla och ”genuina”.
En relaterad fråga som jag tycker lite spännande är vilka rollspelare som har hög status och hur de använder den. Vilka som är hobbyns inofficiella makthavare i Sverige.
Om man målar med en väldigt bred bred pensel så ser statusstegen ut ungefär så här:
- Gamla Äventyrsspels-rävar och andra som publicerade rollspel på 80-talet, typ Lancelot games.
- Dagens rollspelskonstruktörer, skribenter och illustratörer. Folk som gör rollspel, eller ser till att spel blir sålda, helt enkelt.
- Tyckare av olika slag – bloggare, forumprofiler, krönikörer, recencenter etc.
- Folk som spelar rollspel.
Bland de här kategorierna skiftar det extremt hur folk använder sin status inom hobbyn. De flesta 80-talsprofiler har marginell närvaro på nätet (och då finns man ju inte), vilket kan tyckas synd. Om Gunilla Jonsson började blogga om rollspel så skulle hon garanterat få stort inflytande tämligen snabbt, till exempel. De flesta konstruktörer använder mest sin status till att kränga sina spel – lite tråkigt, men extremt viktigt. Och så vidare. Blah blah.
Sorry jag blev uttråkad.
Vi snackar om något roligare: de personer som faktiskt har hög status inom hobbyn i dag, här och nu. Med status i det här fallet menar jag mest förmågan att sätta agendan, att rikta folks uppmärksamhet mot produkter, fenomen eller vad det nu kan vara. Påverka. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att många känner till personen, eller ser upp till den.
I den gruppen av har vi först och främst Fenix-Gillbringarna, som har en en nästan unik maktposition i Sverige (så länge de skriver om, och har med reklam för, Paradox spel). Strax därefter kommer Åsa Roos som med sin massiva nätnärvaro och hjälteinsatser i Fenix troligen är en av rikets mest tongivande rollspelstyckare. Någonstans här dyker även de få 80-talsprofiler som faktiskt diskuterar rollspel online upp: Erik Granström, Anders Blixt, Johan Anglemark.
Lite parallellt med detta svävar de personer som har faktiskt makt över vilka rollspel som produceras; människorna på Riotminds, Järnringen och NeoGames som kan säga ”Ja, det här gör vi”.
….
Suck. Det här inlägget lät mycket bättre i mitt huvud än vad det gör nedskrivet. Status är en svår grej att sätta klorna i, det är nästan som att den försvinner när man börjar prata om den. Man ska nog ha klart för sig att för de allra flesta rollspelare är det en kompis i spelgruppen som har högst status. Typ Berra. Eller Lotta. Eller Edvin. Eller Jasmine. Eller Boomkiller56. De allra flesta rollspelare hänger ju trots allt inte på forum, på rollspelsbloggar eller ens läser Fenix. Tror jag.
Piruett 
Ang. inlägget på discordia – jag har tagit bort det.
GillaGilla
Är det sant? Blev det så mycket näthat, eller vad?
GillaGilla
Näthat vet jag inte, men jag är trött på att bli diskuterad.
GillaGilla
Åsa, får jag föreslå att du i fortsättningen inte bara ”tar bort” inlägg utan att ersätta dem med en ”placeholder” (alltså en sida som berättar att länken ej längre är giltig och att anledningen är avsiktlig).
GillaGilla
Du får föreslå det hur mycket du vill.
GillaGilla
Ja den här reflektionen blev nog inte riktigt som det var tänkt men jag förstår din tanke kring maktfördelning. 🙂
En liknande struktur fanns (och finns kanske fortfarande) inom ”warez-scenen” som jag en hade viss insyn i en gång för längesedan. I topp fanns internationella organisationer vars ledare styrde majoriteten av spel/nyttoprogramsflödet på ”knäckta” piratkopior. Lite längre ner fanns övriga medlemmar vars delaktighet/koppling till gruppen gjorde dem berömda och inflytelserika i slutna kretsar. Ytterligare andra hade en status som distributörer i form av kurirer och bbs:er för att slutligen hamna på bottenskiktet som bestod av vanliga användare.
Nu fanns det på det inga bloggar på den här tiden (och knappt någon möjlighet att använda internet för privat bruk) utan information fick istället bli .nfo-filer och e-magasin. Bruket (missbruket) av status kunde här te sig i att tjäna pengar (t.ex. att folk betalade för att få tillgång), bestämma vem som fick och inte fick vara med i organisationen och betygssättning av de spel/program som grupperna släppt.
Slutligen fanns statusen även på bottenskiktet då den som kände-nån-som-kände-nån fick de senaste programmen/spelen före alla andra. Med dagens situation är det här steget dock försvunnet då det mesta antagligen går att hitta på TPB.
Ville med detta egentligen bara dra en ”status”-parallell mellan två underground-rörelser (även om den här till skillnad från rollspel sysslade med något så omoraliskt som fildelning).
GillaGilla
Jag tror inte man ska överdriva det där med status. Själv har jag exempelvis knappt spelat några svenska spel sen 1:a utgåvan av DoD samt kanske 1-2 omgångar orginal-Mutant. Punkt ett ger mig lite motsatsen till status, jag bytte till engelska spel när ankor, stryparlianer och mutationer med eldkastare började dyka upp.
Begreppet Indy-spel kände jag inte ens till innan jag kollade på denna blogg (verkar betyda vilket spel som helst som inte har fler än ett äventyr?)! Samma med friform. Ändå har jag självklart spelat dem båda. Det är alltså säkert stor skillnad på organiserade och oorganiserade rollspelare samt de som går på konvent eller ej. Jag blir mest frågande av alla dessa statusdiskussioner.
Men i stort sett: De som har högst inflytande är de vars smak man känner till så man kan tolka vad det betyder om de säger att de gillar eller inte gillar något. Och man köper ju inget spel som ingen annan i gruppen vill spela.
GillaGilla
Bäh, det här inlägget var ju ganska värdo. Det är just av denna anledning de hittade på funktionen ”Spara som utkast”, ffs!
Tolka härket så välvilligt som ni bara kan. Kanske får jag en snilleblixt och formulerar om mig under dagen.
GillaGilla
Borde inte några SVEROK-människor platsa någonstans på listan eller är de så värdelösa att de inte tas med?
GillaGilla
Det här visar bara hur subjektivt ”status” är. För mig är Sverok en sådan icke-entitet att jag inte ens tänkte på den. Jag har aldrig varit inblandad i Sverokföreningar annat än väldigt perifert.
Men jag antar att rent objektivt så har Sverok en hel del makt, eftersom de sitter på pengar.
GillaGilla
Sverok har en enorm status. Inom Sverok.
GillaGilla
Som poängterades av Dnalor på rollspel.nu: ”popularitet” och ”status” hos ett spel kan med nödvändighet inte vara samma sak. Om ett spel har hög status måste det ha något att skilja ut sig mot, vara ett sätt att markera att man är lite bättre än alla andra. Om ett spel är något som nästan alla spelar kan det alltså inte ha hög status, på samma vis som, om vi ser det ur ett större perspektiv, en kulturyttring som nästan alla i Sverige samlas kring inte kan ha hög status i sig. ”Jag spelar bara smala rollspel som ingen har hört om” har till exempel en viss klang av högst hipsterartad status, medan en mer traditionell statusgrej i rollspelssammanhang snarare handlar om att fullfölja vissa prestationer: att ha spelat hela Femte Konfluxen/The Enemy Within/Masks of Nyarlathotep är en typisk sådan statusprestation.
GillaGilla
Och på samma sätt är ”popularitet” och ”status” skilda från ”makt”, om man pratar på individnivå.
GillaGilla
Fast exempelvis Enemy Within och Mask of Nyarlathotep är väl typiska exempel på spel som är populära och har hög status? Bara för att krångla till det.
GillaGilla
Just CoC (vet inte riktigt hur det är med WFRP) ligger på någon sorts sweet spot: tillräckligt känt för att fortfarande ha en solid spelarskara, men tillräckligt litet och annorlunda från huvudströmningen (dvs D&D och inget annat än D&D) för att ha en viss status. Det finns ett gäng spel som har liknande anseende, typ Ars Magica och Pendragon.
GillaGilla
Tja, jag slutade spela Drakar & Demoner 1991 (jag avskydde att man förstörde det gamla välbekanta spelsystemet med sekundära färdigheter och lite annat) och återkom inte till den svenska marknaden förrän när M:UA kom ut. Jag hade egentligen aldrig spelat Mutant i min ungdom utan jag spelade Mutant för första gången under min tid på universitetet. Jag plockade upp M:UA rätt snabbt när det kom ut i affär.
När det gäller status, jag tror att inflytande vore en bättre term i det här sammanhanget så skulle jag säga att jag rankar bra spelledare och vänner. Om en kompis rekommenderar ett spel så väger det tyngre än några muppar på Riotminds som säger att deras spel är bra.
GillaGilla
Det här med status är ju ett intressant fenomen.
För det första har vi ju folk som påverkar genom personliga möten. Här finns till exempel Rollspelsbaren, KKK och ASF för att nämna några som säkert många har stött på.
För det andra finns folk som påverkar genom att de skapar de produkter som vi samlas kring. Här ser vi till exempel Gillbringarna.
Mest intressant är nog den tredje kategorin, nämligen VI – bloggosfären, kultureliten, tyckarna, trollen, allt det där. Den här kategorin är intressant eftersom vi till stor del tillskriver oss själva ett värde, eller en status. För även om vissa försöker uppnå hegemoni genom att säga ”det smartaste”, är det också möjligt att uppnå hegemoni genom att säga ”det mesta”. Visst – bloggosfären kan driva diskurser. Men bloggosfären befinner sig också, till och med ofta, längst ned i hierarkin så till vida att dess idéer kan formas AV de ”vanliga rollspelarnas” idéer, lika väl som att forma nya idéer.
När det gäller spelen skulle man kunna tänka sig ett någorlunda cykliskt förlopp. Först fanns D&D, sedan blev det tokute, nu börjar det komma tillbaka. Det skulle inte vara det minsta förvånande om friformen återkommer i version 2.0 inom tio år – snarare naturligt. För egen del (och jag har full förståelse för att andra säkert tycker helt annorlunda) kan jag tycka att de så kallade ”indie-spelen” är något av Storytelling 2010.
Dessutom behöver ju inte de olika typerna av status vara överförbara från en situation till en annan, jfr Anton Abele.
GillaGilla
Tycker att diskussionen är intressant. Rollspelssverige må vara en rätt liten ankdamm – men det är vår ankdamm! Kul att läsa om vilka som simmar i den, och hur de betraktas. Det var faktiskt det roligaste i senaste Fenix för mig – att läsa om alla som faktiskt snickrar på en massa ambitiösa projekt där ute…
GillaGilla
Det här med status och rollspel är intressant – och ganska bakvänt. Rollspel är knappast ett fält med status, blir man exempelvis en hyfsat framgångsrik spelskribent borde man, rent karriärmässigt, troligen syssla med något annat. Alltså: ju mer framgångsrik man blir, desto mer har man bränt sin karriärtid. Dystert sett.
För min egen del så motiveras jag absolut av status – men inte när det gäller rollspel. Det jag vill när det gäller rollspel är att få plats – främst publiceringsyta – för att fantisera med skrift. Fantastiskt kul, när allt stämmer. Och självklart är det kul och viktigt när folk gillar det jag gör. Men status som motivation – nope. Rollspel är helt enkelt ett för litet fält för att det roliga inte ska vara den främsta motivationen.
Däremot är jag absolut inte någon prestigelös person annars. Just nu pluggar jag historia i Lund. För mig är det självklart att ha ambitioner med mina studier. Jag pluggar stenhårt med sikte på att göra akademisk karriär i någon form. Om jag lyckas vet jag inte, men jag försöker i alla fall. Och status är en del av målbilden.
GillaGilla
Tja, jag vet inte. Status är så relativt. Det är klart att det finns status inom rollspelsvärlden, saken är väl bara att det är en rätt liten värld. Och såna små världar finns det ju många av. Status är väl inte bara att bli känd för en bredare allmänhet?
I vilket fall tror jag inte att statusjakt är en bra drivkraft för att skriva rollspelstexter. Men ärligt talat tror jag inte att statusjakt är en bra drivkraft för någon kreativ verksamhet. Man måste gilla jobbet i sig, själva hantverket.
GillaGilla
Ja. Vore det inte lustbetonat skulle jag lägga ner genast. Det gäller rollspel, studier och mycket annat jag gör. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle vara att pyssla med något enbart för statusens skull. Men det jag ville säga är att jag inte tycker att man ska hymla med att status är viktigt. I alla fall ibland. Men att säga precis hur viktigt det är eller precis när är svårt att säga. Det bara finns där.
Jag har nyligen läst en del om Pierre Bourdieus fältteori. Den är väldigt inriktad på status, konkurrens och aktörer. En del av de analyser som görs med hjälp av denna teori är riktigt intressanta. Säkert skulle rollspelsbranschen kunna betraktas som ett sådant statusfält. Men på nåt sätt skulle man nog behöva lägga in att det inte främst är ett fält som lockar folk med seriösa maktambitioner. Ett rollspelsgäng är ju inte precis som en bolagsstyrelse.
GillaGilla
Beklämmande – men samtidigt alltför vanligt – är journalisten som inte betänker sin egen roll i sammanhanget. Med andra ord, du Magnus ligger högt på listan över inflytelserika ”rollspelspersoner”, åtminstone i samtiden, så länge jag och andra besöker Piruett.
I övrigt håller jag med om mycket, särskilt: ”Om Gunilla Jonsson började blogga om rollspel så skulle hon garanterat få stort inflytande tämligen snabbt”. Amen to that.
GillaGilla
Zapp, men det gör han ju. I listan tas bloggare och andra tyckare upp. Magnus yrkesroll som journalist verkar i övrigt handla mycket litet om rollspel.
Vänligen,
P
GillaGilla
Angående Gunilla – klart det vore kul om hon eller någon annan räv började blogga. Hon skulle säkert få läsare. Men personligen handlar det minst lika mycket om att ha något nytt att säga. Hon och Michael skapade verkligen grymma koncept (Mutant!) som står sig även idag, men jag tror inte att jag är alltför elak om jag säger att åtminstone en del av hennes äventyr framstår som rätt daterade idag.
En av den här bloggens starkaste sidor är ju att den är så pass aktuell, paradoxalt nog även i sina tillbakablickande delar.
GillaGilla