28 reaktioner till “Några artiklar som ni borde läsa”
Hmmm, läste artiklarna och två direkta synpunkter:
a) Är rollspel för tidskrävande?
Fick ett ryck och köpte DoD Trudvang nu och vid en en koll såg jag att systemet var helt nytt. Första tanken: Jag slutar läsa direkt. Det tar helt enkelt en förbannad massa tid att lära ett nytt system och för det mesta hade det gått precis lika bra med det gamla. Så Trudvang hamnade direkt på hyllan och kommer ligga där ett bra tag. Tid är viktigare när man är äldre och när man redan lärt sig 20-30 olika system.
b) Storytellersystemets statusproblem
Jag fattar helt enkelt inte vad som diskuteras! Fanns det ett statusproblem? Har aldrig hört talas om det! Vad var det som man påstår var så nytt med dem? Kände inte att det var så mycket nytt efter att ha plöjt några år med Call of Cthulhu och WFRPG. Mest det jobbiga systemet med för många tärningar. Vad är det för konstigheter som diskuteras om tjej- och killspel?
Håller med. Jag fattar inte, vad är problemet? För vem? Somliga gillar vissa spel, och de fnyser åt andra spel. Var kommer könsmaktsordningen in i bilden?
Det är en intressant aspekt som du nämner. I många andra spelhobbys krävs inte samma förarbete som rollspel kräver. Inte nog med att regler ska pluggas in, ofta ska både ett äventyr skrivas eller modifieras.
Framförallt tycker jag att det är intressant att man ofta slutar eller aldrig börjar spela rollspel med just argumentet att man inte har tid. Egentligen tar inte rollspel mer tid än många andra fritidssysselsättningar, men folk tycks uppleva rollspel som mer tidskrävande. Det finns säkert flera faktorer men en är naturligtvis det nära 100% fokus (avboka tvättiden och stäng av mobiltelefonen) som krävs för att det ska bli roligt, och att det kan vara svårt eller iaf upplevas svårt att spela korta spelmöten. Jag tror att det finns mycket att både fundera över och utveckla gällande rollspelens upplevda tidsåtgång.
Sen finns det ju hundratals rollspel som är på 20-30 sidor, som man läser in på ett par timmar och sen har hur kul som helst med. Dessa borde promotas mer, i synnerhet till alla de som inte har tid att plugga traditionella mastodontregelr och settings.
Jag instämmer! Dessa borde promotas mer, framförallt söker man väl något slags utopiskt mellanting. Regler som är korta men ändå ger något mer, en stämning och en visualisering. En del korta rollspel har ett problem de räcker kanske bara två tre spelmöten innan de kan upplevas som klara. Här söks ett spel som håller längre men ändå är behagligt kort.
Flashing Blades! Enkelt system, men har ändå med hur man kan göra karriär mellan spelomgångar. Utspelar sig på 1600-talets Frankrike (tre musketörerna) så det behövs inte skrivas så mycket bakgrund eftersom alla känner till den. Har en del bra äventyr på tre-fyra sidor som ändå är detaljerade nog för att hålla två spelomgångar.
Man kan alltså om man vill läsa allt en dag och sen spela dagen efter. Ett av mina favospel.
Det finns två sorters tid: Roligt spenderad tid och tråkigt spenderad tid.
* Roligt spenderad tid är själva spelandet. Det är strider som flyter på bra utan att man fastnar i regelkrångel. Det är interagerande mellan spelare och mellan spelare och NPC:s. Det är att utveckla sin karaktär. Det är att läsa in ett äventyr så till vida att detta går att likna med att läsa en bra bok.
* Tråkigt spenderad tid är att sitta och slå i regler för att man aldrig kan komma ihåg hur de fungerade, för att indexet är dåligt, för att systemet gjort det nödvändigt. Det är att läsa in massa nya regler som i praktiken bara är ytterligare en variant av något som gjorts massor av gånger förut. Det är att sitta och konvertera alla monster/NPC:s till ett annat system för att äventyret är bra, men reglerna usla.
Tycker jag i alla fall. Jag lägger gärna ned tid på att läsa äventyren, på att läsa om en värld eller på att spinna fram coola bakgrunder. Jag vill inte trada igenom allt för mycket nya regler om de inte verkligen tillfört något nytt. I alla fall om jag kör i samma produktserie. Och om de nya reglerna inte verkligen tillförde något.
Att läsa regler tar längre tid än man tror och det slöar också ner de första spelomgångarna vilket är tråkigt för alla spelare. Enklare för mig att konvertera äventyr till system jag kan. Också tråkigt, men går fortare.
Men hur gör ni som spelleder när ni förbereder ett äventyr? Det är ju en jäkla massa grejer som man vill gå igenom som SL innan man startar för att sessionen ska bli bra. Äventyrets upplägg givetvis, men framför allt de olika karaktärerna man gestaltar. Jag tycker att det kan vara svårt med endast några stycken SLP att hålla reda på och skådespela. Samtidigt så är ju de roligaste äventyren intrigäventyr.
Gör man egna äventyr så blir det enklare med SLP men förköpta äventyr är ju enormt jobbiga att planera. Tar inte sånna saker mängder av tid för er?
Själv läser jag oftast äventyren på bussen. Plöjer det en gång mycket fort för att få ett hum om hela förloppskedjan. Sen en gång till omsorgsfullt. Och sist läser jag innan varje spelomgång ungefär det jag tror vi kommer hinna + lite marginal.
Sedan klottrar jag ner lite snabbt i datorn de tillägg jag vet att jag kommer vilja göra. Resten spånar jag fram under spelets gång. Och antecknar allt eftersom så jag kan komma ihåg det spelomgången 1-2 månader senare om det behövs. Tycker personligen att förköpta äventyr är så mycket enklare! Om de är välskrivna (se Warhammer ex).
@ Hampus: Mycket intressant. Kan jag fraga en slightly off topic fraga? Jag har hoert mycket bra om Warhammer kampanjen (Warhammer Fantasy, right?) men aldrig forstatt /vad/ det ar som ar bra. Kan du skriva en paragraf om det? Hur star den sig i jamforelse med andra klassisker som den nya Mutant UA, Svavelvinter sviten eller.. tja… den mer pulpiga CMoN till CoC?
He, kan inte jämföra med svenska spel eftersom jag knappt spelat några sen början av 90-talet. WFRPG har ett sisådär spelsystem på realismskalan (2nd edition och tidigare), men är lättlärt, snabbspelat och dödligt. I princip slår man alltid en d6:a i skada, med (+ el – beroende på vapen). Men slår man en sexa får man slå en tärning till! Det gör varje strid spännande, om det så är mot en bonde med spade. För att kontra det har man fate points som man kan se lite som extra liv. Det finns också motsvarighet till insanities likt CoC.
Vad som gör Warhammer speciellt är världen och kampanjerna. S.k Dark Fantasy med otäcka kultister (likt Call of Cthulhu), kaosgudar och liknande. Världen är ordentligt genomtänkt och äventyren kommer med bra beskrivningar av stad de utspelar sig i. För det är ofta statsäventyr.
Enemy Within-kampanjen är den roligaste jag ngnsin spelat till något spel. Det är mycket statsäventyr, intriger och ledtrådar. Även om en del äventyr kan vara ”snitslade” märker man inte det som spelare. Det känns som hela världen är öppen. Det är väldigt mycket Cthulhu goes Fantasy. Enemy Within-kampanjen, fem äventyr som vi spelade igenom på något år, brukar sägas vara den bästa kampanj som någonsin gjorts i konkurrens med just CMoN. Den tar spelarna till både städer och vildmark och ger chans att mingla med eliten i samhället. Så att det känns naturligt.
Jag tror inte ngn som spelat Enemy Within blivit besviken.
@ Hampus.
Tusen tack! Oerhört intressant att höra dina tankar både om regler/setting samt kampanjen. Jag ha skickat vår ‘andre’ SL i gruppen att gräva vidare. Hoppas verkligen spela Enemy i framtiden. En ypperlig kampanj ramlar man inte ofta över.
Det är nog inte helt lätt att bryta ut kampanjen från reglerna, så kör med dem. Och tänk på att det är avsevärda skillnader på senaste versionen av WFRPG och på de tidigare. Själv föredrar jag de äldre, där finns också mer information om världen i grundboken än i senaste.
(vet inte om detta svaret kommer på rätt ställe)
hej Hampus!
Oh det är alltid bra när reglerna är alignade med världen. Har också förstått att det är stora skillnader till de nya – och mer världsbeskrivning är alltid att föredra. 🙂
Tack för hjälpen!!!
Tidsproblemet är väl snarare (som andra har sagt) att när det gäller rollspel går så mycket tid åt till förberedelse. Ett brädspel kan man sätta sig ned och bara spela, att förklara reglerna för nån som inte kan tar man 15 min även för en del komplexa brädspel (OK, kanske inte Harpoon, men ni fattar). För att inte tala om fotboll, som inte egentligen kräver att man värmer upp ens, särskilt om man bara är fem kompisar som samlas för att kicka runt en boll. Rollspel däremot kräver att någon, men helst alla, lär sig reglerna, lär sig världen, gör rollfigurer, gör rollfigursadministration efter sessionen etc etc. Det är ingen slump att de jag känner till som fortfarande spelar rollspel regelbundet och är 30+, gör det med samma (eller mer eller mindre samma) spelgrupp de spelade med när de var 15-18, gärna också med samma spel som då eller åtminstone huvudsakligen spel som alla känner till redan. Det minskar förberedelsetiden avsevärt.
Förberedelserna kan ta minst lika lång tid som spelmöten om man vill att det ska bli bra, å andra sidan drabbar det endast en person per spelmöte. Om man har mycket att göra i sitt övriga liv, så har det hänt att man tacka nej till spelledarskapet av just den orsaken. Man känner helt enkelt inte att man hinner förbereda och göra det bra.
Men många som tackar nej till rollspel på grund av tidsåtgången kanske inte är just spelledaren utan de spelare som endast kan räkna in spelmötet. Varför känner de att det tar så lång tid?
Din spaning gällande att alla som är 30+ och spelar rollspel kör i samma grupp som när de var tonåringar tror jag är helt rätt. Det kan bero på just all tid att förklara, förbereda och plugga in. Det är i huvudtaget svårt att bjuda in nya spelare till en gemensamt etablerad spelvärld. Jag tänker / hoppas att det är en aspekt av rollspel som skulle kunna överbryggas.
Fast gruppen förändras väl ändå dynamiskt? Några får barn och hinner inte. Någon blir ihop med någon som vill vara med. Någon flyttar. En ny tjej i kompisgänget visar sig ha spelat förut. Etc.
Även om man spelar i samma grupp behöver det inte vara med samma personer. Dock är det väl bara 1-2 som byts ut i taget och det brukar vara massa år emellan.
Jag tror att det är minst lika viktigt med en tydlig/stereotyp sättning (ja, svengelska för ”setting”) som med enkla regler.
Western tycker jag är ett perfekt exempel på just detta. Om man spelar Clintan så känns det ok att ha ett fyrasidigt rollformulär med massor med små pluppar. Om man däremot spelar socialrealism-cowboys, upplevs allt som lite bökigare och jobbigare. På samma vis är jag principiellt FÖR att inleda spelmötet med att säga ”Ikväll får vi följa med när våra hjältar kommer till en ödslig fiskeby, träffar på ett havsmonster från urtiden och måste fly i en zeppelinare”.
Ju mer vi vet innan, desto snabbare går det att börja. Motsatsen, med sjukt avacerade världar som trotsar all rim och reson, kräver att man sätter sig in i en särskild sinnesstämning innan. Att ha både en originell sättning och ett originellt system kan alltså vara direkt förödande för spelbarheten.
Jag gillade artikeln om trollen.
Kul spaning att vi blir mer och mer internet-analfabeter, som bara följer tydligt utstakade länkar och använder samma tre hemsidor varje dag. Jag kan komma på mig själv med att fundera över att jag glömt bort hur man surfar. När internet var ungt, och jag likaså, vill jag minnas att jag kunde det – hitta nya vägar och platser som jag inte besökt tidigare. Nu ser alla internet-sessioner likadana ut: WordPress – Fejan – Piruett – Aftonbladet – Rollspel.nu om jag hinner. Skittråkigt, egentligen
”Hard drives used to run about 20MB in size. Yes, 20MB. So, if you had a 20GB hard drive on your Xbox 360 and you considered that ridiculously small, then the hard drives of the time were 100 times more ridiculous.”
Jag gillar intrigspelande och är förtjust i Storytellersystemet. Troligtvis är det så som Åsa skrev i sitt sista inlägg att Vampire sjönk i popularitet eftersom det blev förknippat med gothare, men inte skulle jag avfärda Vampire p.g.a. spelsystemet utan mer p.g.a. det svåra att spela vampyrer som för en rätt meningslös tillvaro.
Jag har heller aldrig varit inblandad i konventskulturen, men visst verkar det som det finns en skillnad mellan olika generationer av rollspelare.
Kommer på mig själv att ibland se yngre rollspelare som lite muppiga och underliga, speciellt gothare som jag inte riktigt förstår.
Jag har heller aldrig varit någon konventare, och jag misstänker att konvenstvärldens rollspelande inte är identiskt med spelandet hos de som mest stannar hemma och lirar med sina polare.
För övrigt så känner jag igen mig i DOS-gamingen, men jag skulle inte säga att det var fruktansvärt utan rätt lärorikt. Man lärde sig hur saker och ting fungerade. I dag så har jag ingen aning om hur Windows fungerar. Det var enklare förr.
Piruett 
Hmmm, läste artiklarna och två direkta synpunkter:
a) Är rollspel för tidskrävande?
Fick ett ryck och köpte DoD Trudvang nu och vid en en koll såg jag att systemet var helt nytt. Första tanken: Jag slutar läsa direkt. Det tar helt enkelt en förbannad massa tid att lära ett nytt system och för det mesta hade det gått precis lika bra med det gamla. Så Trudvang hamnade direkt på hyllan och kommer ligga där ett bra tag. Tid är viktigare när man är äldre och när man redan lärt sig 20-30 olika system.
b) Storytellersystemets statusproblem
Jag fattar helt enkelt inte vad som diskuteras! Fanns det ett statusproblem? Har aldrig hört talas om det! Vad var det som man påstår var så nytt med dem? Kände inte att det var så mycket nytt efter att ha plöjt några år med Call of Cthulhu och WFRPG. Mest det jobbiga systemet med för många tärningar. Vad är det för konstigheter som diskuteras om tjej- och killspel?
Jag känner mig helt utanför diskussionen.
GillaGilla
Har heller aldrig hört nåt om statusproblem. Det låter som helt taget ur luften.
GillaGilla
Det här känns egentligen överflödigt att nämna, men att någon inte känner till något är inte detsamma som att det inte existerar.
GillaGilla
Och att nagon kanner till nagot ar inte samma sak som att det ar ett vanligt fenomen eller ens ett problem 🙂
GillaGilla
Håller med. Jag fattar inte, vad är problemet? För vem? Somliga gillar vissa spel, och de fnyser åt andra spel. Var kommer könsmaktsordningen in i bilden?
GillaGilla
Det är en intressant aspekt som du nämner. I många andra spelhobbys krävs inte samma förarbete som rollspel kräver. Inte nog med att regler ska pluggas in, ofta ska både ett äventyr skrivas eller modifieras.
Framförallt tycker jag att det är intressant att man ofta slutar eller aldrig börjar spela rollspel med just argumentet att man inte har tid. Egentligen tar inte rollspel mer tid än många andra fritidssysselsättningar, men folk tycks uppleva rollspel som mer tidskrävande. Det finns säkert flera faktorer men en är naturligtvis det nära 100% fokus (avboka tvättiden och stäng av mobiltelefonen) som krävs för att det ska bli roligt, och att det kan vara svårt eller iaf upplevas svårt att spela korta spelmöten. Jag tror att det finns mycket att både fundera över och utveckla gällande rollspelens upplevda tidsåtgång.
GillaGilla
Sen finns det ju hundratals rollspel som är på 20-30 sidor, som man läser in på ett par timmar och sen har hur kul som helst med. Dessa borde promotas mer, i synnerhet till alla de som inte har tid att plugga traditionella mastodontregelr och settings.
GillaGilla
Jag instämmer! Dessa borde promotas mer, framförallt söker man väl något slags utopiskt mellanting. Regler som är korta men ändå ger något mer, en stämning och en visualisering. En del korta rollspel har ett problem de räcker kanske bara två tre spelmöten innan de kan upplevas som klara. Här söks ett spel som håller längre men ändå är behagligt kort.
GillaGilla
Flashing Blades! Enkelt system, men har ändå med hur man kan göra karriär mellan spelomgångar. Utspelar sig på 1600-talets Frankrike (tre musketörerna) så det behövs inte skrivas så mycket bakgrund eftersom alla känner till den. Har en del bra äventyr på tre-fyra sidor som ändå är detaljerade nog för att hålla två spelomgångar.
Man kan alltså om man vill läsa allt en dag och sen spela dagen efter. Ett av mina favospel.
GillaGilla
Här diskuteras hur man kan använda bilder istället för text för att lära ut regelsystem. Nya Panty Explosion är spelet.
http://atarashigames.wordpress.com/2010/10/23/words-and-pictures/
GillaGilla
Det finns två sorters tid: Roligt spenderad tid och tråkigt spenderad tid.
* Roligt spenderad tid är själva spelandet. Det är strider som flyter på bra utan att man fastnar i regelkrångel. Det är interagerande mellan spelare och mellan spelare och NPC:s. Det är att utveckla sin karaktär. Det är att läsa in ett äventyr så till vida att detta går att likna med att läsa en bra bok.
* Tråkigt spenderad tid är att sitta och slå i regler för att man aldrig kan komma ihåg hur de fungerade, för att indexet är dåligt, för att systemet gjort det nödvändigt. Det är att läsa in massa nya regler som i praktiken bara är ytterligare en variant av något som gjorts massor av gånger förut. Det är att sitta och konvertera alla monster/NPC:s till ett annat system för att äventyret är bra, men reglerna usla.
Tycker jag i alla fall. Jag lägger gärna ned tid på att läsa äventyren, på att läsa om en värld eller på att spinna fram coola bakgrunder. Jag vill inte trada igenom allt för mycket nya regler om de inte verkligen tillfört något nytt. I alla fall om jag kör i samma produktserie. Och om de nya reglerna inte verkligen tillförde något.
Att läsa regler tar längre tid än man tror och det slöar också ner de första spelomgångarna vilket är tråkigt för alla spelare. Enklare för mig att konvertera äventyr till system jag kan. Också tråkigt, men går fortare.
GillaGilla
Men hur gör ni som spelleder när ni förbereder ett äventyr? Det är ju en jäkla massa grejer som man vill gå igenom som SL innan man startar för att sessionen ska bli bra. Äventyrets upplägg givetvis, men framför allt de olika karaktärerna man gestaltar. Jag tycker att det kan vara svårt med endast några stycken SLP att hålla reda på och skådespela. Samtidigt så är ju de roligaste äventyren intrigäventyr.
Gör man egna äventyr så blir det enklare med SLP men förköpta äventyr är ju enormt jobbiga att planera. Tar inte sånna saker mängder av tid för er?
GillaGilla
Själv läser jag oftast äventyren på bussen. Plöjer det en gång mycket fort för att få ett hum om hela förloppskedjan. Sen en gång till omsorgsfullt. Och sist läser jag innan varje spelomgång ungefär det jag tror vi kommer hinna + lite marginal.
Sedan klottrar jag ner lite snabbt i datorn de tillägg jag vet att jag kommer vilja göra. Resten spånar jag fram under spelets gång. Och antecknar allt eftersom så jag kan komma ihåg det spelomgången 1-2 månader senare om det behövs. Tycker personligen att förköpta äventyr är så mycket enklare! Om de är välskrivna (se Warhammer ex).
GillaGilla
@ Hampus: Mycket intressant. Kan jag fraga en slightly off topic fraga? Jag har hoert mycket bra om Warhammer kampanjen (Warhammer Fantasy, right?) men aldrig forstatt /vad/ det ar som ar bra. Kan du skriva en paragraf om det? Hur star den sig i jamforelse med andra klassisker som den nya Mutant UA, Svavelvinter sviten eller.. tja… den mer pulpiga CMoN till CoC?
GillaGilla
He, kan inte jämföra med svenska spel eftersom jag knappt spelat några sen början av 90-talet. WFRPG har ett sisådär spelsystem på realismskalan (2nd edition och tidigare), men är lättlärt, snabbspelat och dödligt. I princip slår man alltid en d6:a i skada, med (+ el – beroende på vapen). Men slår man en sexa får man slå en tärning till! Det gör varje strid spännande, om det så är mot en bonde med spade. För att kontra det har man fate points som man kan se lite som extra liv. Det finns också motsvarighet till insanities likt CoC.
Vad som gör Warhammer speciellt är världen och kampanjerna. S.k Dark Fantasy med otäcka kultister (likt Call of Cthulhu), kaosgudar och liknande. Världen är ordentligt genomtänkt och äventyren kommer med bra beskrivningar av stad de utspelar sig i. För det är ofta statsäventyr.
Enemy Within-kampanjen är den roligaste jag ngnsin spelat till något spel. Det är mycket statsäventyr, intriger och ledtrådar. Även om en del äventyr kan vara ”snitslade” märker man inte det som spelare. Det känns som hela världen är öppen. Det är väldigt mycket Cthulhu goes Fantasy. Enemy Within-kampanjen, fem äventyr som vi spelade igenom på något år, brukar sägas vara den bästa kampanj som någonsin gjorts i konkurrens med just CMoN. Den tar spelarna till både städer och vildmark och ger chans att mingla med eliten i samhället. Så att det känns naturligt.
Jag tror inte ngn som spelat Enemy Within blivit besviken.
GillaGilla
@ Hampus.
Tusen tack! Oerhört intressant att höra dina tankar både om regler/setting samt kampanjen. Jag ha skickat vår ‘andre’ SL i gruppen att gräva vidare. Hoppas verkligen spela Enemy i framtiden. En ypperlig kampanj ramlar man inte ofta över.
Tusen tack! 🙂
GillaGilla
Det är nog inte helt lätt att bryta ut kampanjen från reglerna, så kör med dem. Och tänk på att det är avsevärda skillnader på senaste versionen av WFRPG och på de tidigare. Själv föredrar jag de äldre, där finns också mer information om världen i grundboken än i senaste.
GillaGilla
(vet inte om detta svaret kommer på rätt ställe)
hej Hampus!
Oh det är alltid bra när reglerna är alignade med världen. Har också förstått att det är stora skillnader till de nya – och mer världsbeskrivning är alltid att föredra. 🙂
Tack för hjälpen!!!
GillaGilla
Tidsproblemet är väl snarare (som andra har sagt) att när det gäller rollspel går så mycket tid åt till förberedelse. Ett brädspel kan man sätta sig ned och bara spela, att förklara reglerna för nån som inte kan tar man 15 min även för en del komplexa brädspel (OK, kanske inte Harpoon, men ni fattar). För att inte tala om fotboll, som inte egentligen kräver att man värmer upp ens, särskilt om man bara är fem kompisar som samlas för att kicka runt en boll. Rollspel däremot kräver att någon, men helst alla, lär sig reglerna, lär sig världen, gör rollfigurer, gör rollfigursadministration efter sessionen etc etc. Det är ingen slump att de jag känner till som fortfarande spelar rollspel regelbundet och är 30+, gör det med samma (eller mer eller mindre samma) spelgrupp de spelade med när de var 15-18, gärna också med samma spel som då eller åtminstone huvudsakligen spel som alla känner till redan. Det minskar förberedelsetiden avsevärt.
GillaGilla
Förberedelserna kan ta minst lika lång tid som spelmöten om man vill att det ska bli bra, å andra sidan drabbar det endast en person per spelmöte. Om man har mycket att göra i sitt övriga liv, så har det hänt att man tacka nej till spelledarskapet av just den orsaken. Man känner helt enkelt inte att man hinner förbereda och göra det bra.
Men många som tackar nej till rollspel på grund av tidsåtgången kanske inte är just spelledaren utan de spelare som endast kan räkna in spelmötet. Varför känner de att det tar så lång tid?
Din spaning gällande att alla som är 30+ och spelar rollspel kör i samma grupp som när de var tonåringar tror jag är helt rätt. Det kan bero på just all tid att förklara, förbereda och plugga in. Det är i huvudtaget svårt att bjuda in nya spelare till en gemensamt etablerad spelvärld. Jag tänker / hoppas att det är en aspekt av rollspel som skulle kunna överbryggas.
GillaGilla
Fast gruppen förändras väl ändå dynamiskt? Några får barn och hinner inte. Någon blir ihop med någon som vill vara med. Någon flyttar. En ny tjej i kompisgänget visar sig ha spelat förut. Etc.
Även om man spelar i samma grupp behöver det inte vara med samma personer. Dock är det väl bara 1-2 som byts ut i taget och det brukar vara massa år emellan.
GillaGilla
Jag tror att det är minst lika viktigt med en tydlig/stereotyp sättning (ja, svengelska för ”setting”) som med enkla regler.
Western tycker jag är ett perfekt exempel på just detta. Om man spelar Clintan så känns det ok att ha ett fyrasidigt rollformulär med massor med små pluppar. Om man däremot spelar socialrealism-cowboys, upplevs allt som lite bökigare och jobbigare. På samma vis är jag principiellt FÖR att inleda spelmötet med att säga ”Ikväll får vi följa med när våra hjältar kommer till en ödslig fiskeby, träffar på ett havsmonster från urtiden och måste fly i en zeppelinare”.
Ju mer vi vet innan, desto snabbare går det att börja. Motsatsen, med sjukt avacerade världar som trotsar all rim och reson, kräver att man sätter sig in i en särskild sinnesstämning innan. Att ha både en originell sättning och ett originellt system kan alltså vara direkt förödande för spelbarheten.
GillaGilla
Jag gillade artikeln om trollen.
Kul spaning att vi blir mer och mer internet-analfabeter, som bara följer tydligt utstakade länkar och använder samma tre hemsidor varje dag. Jag kan komma på mig själv med att fundera över att jag glömt bort hur man surfar. När internet var ungt, och jag likaså, vill jag minnas att jag kunde det – hitta nya vägar och platser som jag inte besökt tidigare. Nu ser alla internet-sessioner likadana ut: WordPress – Fejan – Piruett – Aftonbladet – Rollspel.nu om jag hinner. Skittråkigt, egentligen
GillaGilla
Så fick den så förtalade Ines Uusman rätt till slut:
”Jag undrade om inte det planlösa surfandet var på övergående? Inriktningen i framtiden blir kanske mer specifik?”
Ja, det där med att internet skulle vara en fluga sa hon förstås aldrig. Däremot en rubriksättare på SvD.
GillaGilla
”Hard drives used to run about 20MB in size. Yes, 20MB. So, if you had a 20GB hard drive on your Xbox 360 and you considered that ridiculously small, then the hard drives of the time were 100 times more ridiculous.”
Ööh, nä.
GillaGilla
Jag gillar intrigspelande och är förtjust i Storytellersystemet. Troligtvis är det så som Åsa skrev i sitt sista inlägg att Vampire sjönk i popularitet eftersom det blev förknippat med gothare, men inte skulle jag avfärda Vampire p.g.a. spelsystemet utan mer p.g.a. det svåra att spela vampyrer som för en rätt meningslös tillvaro.
Jag har heller aldrig varit inblandad i konventskulturen, men visst verkar det som det finns en skillnad mellan olika generationer av rollspelare.
Kommer på mig själv att ibland se yngre rollspelare som lite muppiga och underliga, speciellt gothare som jag inte riktigt förstår.
GillaGilla
Jag har heller aldrig varit någon konventare, och jag misstänker att konvenstvärldens rollspelande inte är identiskt med spelandet hos de som mest stannar hemma och lirar med sina polare.
GillaGilla
För övrigt så känner jag igen mig i DOS-gamingen, men jag skulle inte säga att det var fruktansvärt utan rätt lärorikt. Man lärde sig hur saker och ting fungerade. I dag så har jag ingen aning om hur Windows fungerar. Det var enklare förr.
GillaGilla