Oraklets fyra ögon har välförtjänt kultstatus

Den 21 juni började jag och några polare spela Oraklets fyra ögon. I måndags, den 4 oktober, blev vi klara. Under denna period lirade vi på en höft en gång i veckan – fast en eller annan vecka ramlade nog bort på grund av sommar etc. Vi snackar om cirka 15 spelomgångar á 4 timmar. Det tog oss alltså någonstans runt 60 timmar att spela igenom äventyret – ungefär lika lång tid som det tar att klara ett matigare tv-spel.

Under den här tiden hände en jäkla massa roliga och oväntade saker. Nekromorben besegrades med Didra Damagis själaöverföringsamulett; Demens förvandlades till ett kropplöst spöke som nu bor i en rollpersons huvud; Fundibéra bedrev terrorkrig för att skrämma fram dem som dödade hennes bror; den svarta snöflingan såldes och användes av RhabdoRana för att döda en rollperson; med mera med mera.

O4Ö:s största styrka är att det är fyllt av små episoder och uppkast som kan arta sig hur som helst. Det finns mycket frihet för improvisation – ibland lite för mycket, faktiskt – och de obligatoriska delarna är mycket välkonstruerade, varierade och, helt enkelt, roliga. Jag har sällan SL:at ett äventyr som känts så bra och lättspelat.

Men äventyret är inte utan problem. Det är tre saker jag främst tänker på. Det två första är typiska för färdigskrivna äventyr, det tredje börjar jag misstänka är typiskt för Erik Granström c:a 1985–1990.

Problem 1

O4Ö är linjärt så det sjunger om det. Det finns fyra äventyrsplatser som måste besökas – visserligen i valfri ordning, men det är dessa platser som så att säga är äventyret. Sidospåren är just sidospår och inte alternativa sätt att tackla handlingen. Rollpersonerna måste ta sig till de fyra oraklen och ta sig ann problemen där på ett visst sätt. Flera gånger är äventyrsplatserna till och med ”garderade” mot alternativa lösningar – det är till exempel omöjligt att flyga upp till Det blå ögat.

Det finns dock en illusion av öppenhet över äventyret. Genom att låta spelarna tolka profetiorna och själv välja vart de vill åka, ser det ut som om hela världen är öppen för äventyr. Men om spelarna tolkar profetiorna fel så lämnar de äventyret, för det finns inga tips vad som kan hända i dessa återvändsgränder. SL kan fabulera fritt utifrån Trakorien-boken, men det har ju egentligen ingenting med Oraklets fyra ögon att göra.

Tyvärr blir ovanstående sällan ett problem för profetiorna är så kryptiska att de knappt går att tolka även med facit i hand. Det är dessutom svårt att förvänta sig att spelare med barn och jobb ska ha tid och energi att sitta och plöja Trakorien-boken efter ledtrådar, den ena mer långsökt än den andra. Det funkar inte, det är för bökigt. Profetiorna är en bra idé, men i praktiken går det inte att använda dem som det är tänkt. Till och med jag, som både hade tillgång till Trakorien och till facit, gav efter ett tag upp att försöka förstå profetiorna. I slutänden löste vi det genom att låta den gamla shaguliten i Skuggornas träsk tolka ledtrådarna åt spelarna – annars hade rollpersonerna fortfarande irrat runt efter öga nummer ett.

Äventyret tvingar alltså in sig själv på ett räls; alternativet hade varit en oändlig sandlåda.

Problem 2

Det andra problemet är underförståddheten, eller vad jag nu ska kalla det. Det här fenomenet där författaren beskriver olika platser och händelser utan att förklara hur de är tänkta att användas, eller ens om de är tänkta att användas. Motsatt finns det även exempel på saken som man uppenbarligen ska göra något med, men där det inte finns någon som helst beskrivning av personer eller platser. ”Plats utan plot” respektive ”plot utan plats”.

Ett exempel på det tidigare är missionsstaden – en plats som beskrivs med karta och rum-för-rum-beskrivningar – på vägen till Det röda ögat. Varför är det ens nödvändigt att gå i land där? Vad ska spelarna göra på ön? Har prästinnan ens något att säga till rollpersonerna? Ingen aning.

Ett exempel på det senare är listan med RhabdoRana-baser och Shagul-kloner som finns i appendixen i Oraklets fyra ögon. Men hur ser en RR-bas ut? Hur hittar man dit? Vad händer om rp attackerar en? Vad har den för sorts försvar? Vad händer om man dödar en shagulklon? Inga svar finns.

Den naturliga följden blev att jag som SL helt enkelt struntade i, eller kraftigt tonade ner, dylikt. Vagheten genomsyrar mycket i äventyret, och SL får ofta gissa vad Erik Granström egentligen menat, vad som är tänkt att hända och i vilken ordning. För det är helt uppenbart att det finns en tanke och plan, den kommuniceras bara inte till spelledaren. Det här är ett problem som är väldigt vanligt i köpeäventyr: platser, personer och händelser radas upp efter varandra, men det finns ingen som helst info om hur allt är tänkt att användas. Vilken roll grejerna har, liksom.

Problem 3

Det tredje problemet med Oraklets fyra ögon känner man igen från Svavelvinter, för återigen lyser slutet med sin frånvaro. Äventyret bryts just när man förväntar sig att upplösningen ska komma, men istället serveras bara en ganska vattnig cliffhanger. ”Ni har räddat det sista oraklet. The end.” Inte snyggt. Jaja, jag fattar att det här är del två av fyra, men någon form av delslut kan man väl vänta sig? Någon känsla av framsteg?

På det stora hela var O4Ö ett förbannat roligt äventyr att spelleda, och jag har ett bestämt intryck av att spelarna inte dog av tristess heller. En värdig klassiker, helt enkelt.

(Jag har tidigare snackat om O4Ö här.)

10 reaktioner till “Oraklets fyra ögon har välförtjänt kultstatus

    1. Så är det ju. Men som Harold säger så finns det en massa jox runomkting som lyfter äventyret, och sen så är det fyra jävligt bra dungeoncrawls. De skiljer sig åt från varandra, och från traditionella crawls. Sen vet jag iofs inte om jag kan hålla med om att Det gröna ögat är en dungeon.

      Gilla

  1. Instämmer, visst är det så. Men så skrevs väl nästan alla äventyr på den tiden, med otaliga rumsbeskrivningar?
    Det som gör O4Ö annorlunda är att det finns en så rik bakgrundshistoria, det storpolitiska skeendet med Kishatet, Stegos, kriget osv. Problemet är att det inte lyfts in i själva äventyret – men det kan man ju fixa själv. 🙂

    Gilla

    1. Tror de menade i en negativ bemärkelse – men för min del är Oraklet, den bästa av böckerna. Som SL kunde jag göra en massa spännande med resorna och Rhabdorhana samt Shagul var inte inaktiva under tiden.

      En klar nörd-5:a från mig 🙂

      Gilla

  2. Tror Erik ska ta det som en komplimang att ”Granström c:a 1985–1990” fått bli en helt egen kategori av rollspelsrelaterade problem 🙂

    Gilla

  3. Meh, vill ni ha det förväntade så se en Disneyfilm eller ät en tallrik fil! Jag ska inte gå i polemik i egen sak men det Granströmska problemet kan ni nog utsträcka från 1985 till 2010 😉 Min ambition är att leverera problem, inte lösningar – obligatoriska knåpigheter med möjligheter till improvisation runt omkring. Det roliga är just att läsa hur olika folk spelat äventyren.

    Bara att äventyren diskuteras tjugo år senare tycker jag är fascinerande.

    Gilla

    1. Det intressanta med den där berättartekniken – alltså den att inte ge några egentliga slut eller tydliga cliffhangers, som i Svavelvinter och Oraklet – är att den uppenbarligen funkar. Både jag och spelarna är tokigt sugna på att fortsätta.

      Gilla

      1. Ärligt talat så tycker jag inte om att det är helt öppet i slutet – el snarare att det inte tydligt är beskrivet eller tänkt att det ska gå tid till nästa del.

        O4Ö var det roligaste och bästa jag spellett, men det var lite frustrerande att det var tänkt att Kristalltjuren skulle börja direkt på det (om jag minns rätt).

        Idag förväntar sig folk få hela metaplotten direkt – som det är tänkt med tex Ikonernas nåd och som det poängterades i recensionen av mitt scenario till Coriolis (Mahanjis Väktare), där det saknades…

        Risken är att det tar bort något av förväntan, men samtidigt kan det öppna för SL att improvisera i mellantiden mellan att äventyr publiceras, vilket de/vi ändå blir tvungna att göra med mindre på fötterna.

        Gilla

      2. Ja, jo, du har nog rätt Kosta och i sanningens namn så var jag nog inte själv helt klar över hur det skulle fortsätta mellan delarna. Hur som helst har jag alltid haft lite svårt att anpassa mig efter förväntingar – någonting från min tidiga barndom antagligen. Huvudsaken är ju trots allt att ni har haft trevligt när ni spelat. Vi spelade också OFY i min grupp när äventyret skrevs och jag tycker nog att även om man till slut ställs inför de tänkta uppgifterna så kan de lösas på olika sätt.

        Gilla

      3. Som sagt hela Femte konfluxsviten var det bästa jag någonsin spelade med DoD och kanske ever.

        Sen är jag inte kategoriskt mot rälsning – det viktiga är oftast inte i vilken ordning saker sker utan hur man löser de olika sakerna. Känns det naturligt för gruppen att saker sker som äventyrskaparen skrivit så är det inget problem och om inte så kan man ju bryta det. Det viktiga är att de olika platserna el ”plots”-en kan lösas på olika sätt.

        Det finns för mig ingen egenvärde i att inte ha det rälsat under de premisserna.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s