Sandersons nya måste givetvis heta ”Kungsleden” i svensk översättning

Den här boken är berättelsen om en ung man som upptäcker att han har superkrafter. Ja, den utspelar sig i en ganska cool fantasyvärld och är 1005 sidor lång, men det förändrar detta faktum. Ung kille. Superkrafter.

Nu råkar det vara så att boken också är berättelsen om en ung kvinna som upptäcker att hon har superkrafter, om en man som redan är asbra på att använda sina krafter, och om en 55-åring som har en rustning och ett svärd som ger honom superkrafter.

Dessa superhjältar måste, ovetande om varandra, bekämpa en onämnbar Fara som hotar världen och på vägen upptäcka sig själva.

Allt detta mot fonden av en värld som plågas av ständiga orkaner och vars flora och fauna har anpassat sig efter detta. När det börjar blåsa åker gräset ner i marken, till exempel. Dessutom är det en jävla massa krig på g. Hård värld, hårda människor.

Det här låter ju inte så roligt, men det är det. På något sätt lyckas Sanderson få en tämligen stereotyp fantasyhistoria att bli intressant och spännande. För mitt bland kampen mot Ondskan (som ingen riktigt vet att den finns än) stoppar Sanderson in karaktärer och relationer som känns på riktigt, filosofiska grubblerier och en hel del insikt i hur människor tänker och resonerar – eller snarare hur de inte gör det. Värden och dess historia är dessutom genuint fascinerande, och storyn i sig var så pass spännande att jag bortprioriterade min skönhetssömn flera dagar i rad.

Men, varning, det här är klassisk high-fantasy. Förbannat bra high-fantasy, men gillar du inte genren så har du inte mycket att hämta. För oss andra är det här det bästa som hänt sedan vi hörde talas om George RR Martin första gången.

Det enda som oroar mig är att denna 1005-sidiga koloss är den första delen av tio. Vi snackar alltså minst 10–15 års väntan på upplösningen.

Kom inte och säg att jag inte varnade er.

15 reaktioner till “Sandersons nya måste givetvis heta ”Kungsleden” i svensk översättning

    1. Ja … man undrar lite alltså. 10 böcker kommer säkert att växa till 11-12 stycken under resans gång. ELLER så är Sanderson en annan typ av författare än t.ex. Jordan och Martin. De två herrarna tycks bruka/ha brukat skrivtekniken ”Jag skriver på och ser vad som händer” – med spretiga och försenad böcker som följd. Om man läser Sandersons blogg får man däremot intrycket av att han är en av de där författarna som planerar in i minsta detalj innan han ens börjar skriva.

      Den som lever får se.

      Gilla

      1. Det var mitt stora problem med GRRM. Fick känslan av att han egentligen satt med en d20 och slumpade fram händelser till en rollspelskampanj, sedan skrev ner hur det gick.

        Att ha ett mål och en mening med sitt storverk känns fundamentalt för att iallafall jag ska vara intresserad.

        Bättre då att skriva en ”trilogi” i taget, så historiebågarna verkligen får sina avslutningar; så att litteraturen känns relevant.

        Gilla

  1. Jag har kommit fram till en sak. Precis ALLT är klyschigt, det är klyschigt att säga något klyschigt. Det är fruktansvärt klyschigt att inte skriva något klyschigt. Allt är klyschigt, den intressanta är om något är bra eller dåligt:)

    Ja skulle då aldrig läsa något high fantasy… usch!

    Gilla

  2. En vis man har sagt att man inte ska börja läsa en bokserie förrän slutet är i sikte. Jag har precis börjat (om) att läsa Eriksons Malazan-serie eftersom den sista boken kommer i vinter. Erikson har inte gjort en Jordan utan hållit sig till sitt synopsis (även om jag har för mig att sista delen skulle ha kommit 2009 och inte 2011). Sanderson behöver inte vara sämre, fast vi behöver nog se en utgivningsplan för att känna oss hyfsat säkra…

    Gilla

  3. Japp, numera köper jag bara böcker om ett av tre villkor är uppfyllda:

    a) Boken är inte en del av en serie.
    b) Boken är en del av en serie som är avslutad.
    c) Boken är en del av en oavslutad serie, men varje bok är avslutad i sig.

    Det gör en så mycket gladare.

    Gilla

  4. Saker blir bara klyschor om de funkar från början. Alltså borde det i grunden vara en bra idé, som sedan har tjatats till leda. Men en bra idé är ändå en bra idé. Saker och ting blir inte bättre för att det inte gjorts förut. Det innebär med andra ord att jag hellre läser en bra bok fylld med klyschor än en skitbok som är orginell.

    Jag har enbart läst The Gathering Storm av Sanderson hittils, men det kändes som en välbehövlig vitamininjektion i den leda som Jordans böcker hade blivit på slutet. Ser fram emot att ta mig an hans övriga författarskap i framtiden.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s