Varje gång jag får en ny Pratchett-bok i handen är en högtidsstund. Speciellt nu på sistone, eftersom man aldrig vet hur länge till den stackars karln kommer att orka skriva. Pratchett själv tycks ha liknande känslor – I shall wear midnight är utan tvekan hans mörkaste bok någonsin. Aldrig har så mycket död, sjukdom och elände rymts i Skivvärlden, och ha då i åtanke att detta är en bok som riktar sig till en yngre publik. Jag kan verkligen rekommendera The Guardians senaste intervju med Pratchett för den som vill läsa mer om det här mörkret.
I shall wear midnight är den fjärde och sista boken om den unga häxan Tiffany Aching. Till skillnad från de tidigare böckerna så är den en riktigt bra roman som klarar av att stå på egna ben. Jag gillade visserligen även The wee free men, A hat full of sky och Wintersmith, men där hade Pratchett en ovana att skamlöst låna material från sina tidigare böcker. Det blev helt enkel ganska tråkigt när man kände igen skämt, uttryck och ibland hela bihandlingar från någon annan Discworld-bok.
Så är alltså inte fallet här. Tvärtom, det var länge sedan Pratchett kändes så ny och fräsch. Skämten är vassare (och mörkare), handlingen mer angelägen och språket skönare än på många år.
Det är härligt.
Piruett 
Det är en bra intervju. Tung.
Det var längesen jag läste Pratchetts böcker – jag har väl kännt att han använder samma upplägg och samma skämt i alla sina böcker. Desto större anledning att läsa I shall wear midnight kanske?
GillaGilla
Lite som Piers Anthonys Xanth-böcker med Pratchett. Kul i början, men tröttsamt i längden. Kanske ger denna en chans.
GillaGilla
Jag har faktiskt blivit helt tagen av Discworld miniserierna som Sky 1 har gjort, såg Going Postal här om veckan och det är så högt produktionsvärde att man får tillbaka sin sedan länge förlorade tro på mänskilgheten (både på skivan och här på roundworld).
Även om jag måste erkänna att det var säkert fem-sex år sen jag senast öppnade en Pratchett bok. kanske är läge igen.
GillaGilla
Pratchett har varit väldigt ojämn på senare år. The Unseen Academicals verkade lovande men gled på något sätt ut och blev tämligen ointressant. Den lyfte liksom aldrig. Det som blir bra är när han tar upp ett ”allvarligt” ämne. Ska absolut köpa I shall wear Midnight.
GillaGilla
Har nu läst ut den och blev lite besviken. Tyckte slutet var lite väl enkelt och okomplicerat. Tyckte också att den led av för mycket text mellan raderna, vilket Pratchett ibland är väldigt duktig på. Läsaren förstår helt enkelt inte att det finns någonting mellan raderna.
GillaGilla
Fortsätter mitt inlägg för jag ser att det är lite torftigt och oklart.
… Jag känner ibland när jag läser Pratchett alltså att jag har missat något väsentligt i ett stycke. Ibland ligger mycket i hans texter i det han inte beskriver utan det som bara insinueras. Samtidigt är detta mycket av vad som är behållningen i hans böcker, men ibland blir det bara för mycket, när det känns som om man har missat en viktig detalj, men helt enkelt inte vet var man missade den. Jag kände en hel del sådant när det gällde den här boken, inte bara helt språkligt utan att det refererades till företeelser och händelser i de andra böckerna om Tiffany som jag helt enkelt inte kom ihåg. Det brukar inte göra så mycket, men när det plötsligt introduceras en semiintelligent ost i berättelsen, som jag har ett vagt minne av från en av de tidigare böckerna. Jag kom på mig själv att börja fundera när en ny person introducerades har den personen varit med förut i en av de tidigare böckerna? Kändes lite jobbigt. Annars så brukar inte Pratchett kräva att läsaren ska vara familjär med de gamla karaktärerna utan de dyker upp för att det kändes naturligt att de skulle kunna vara här. Vad Eskarina Smith hade för funktion i historien hade jag svårt att förstå. Kändes som hennes funktion skulle kunna ha fyllts av någon annan. Varför ta upp en person som han skrev om för tja, tjugo år sedan?
GillaGilla