Jag orkar egentligen inte skriva något vettigt om Ian M Banks första Culture-roman Consider Phlebas. Den var betydligt mer actionladdad än vad den kryptiska titeln antyder, men inte så bra som jag hade hoppats på med tanke på Culture-böckernas popularitet.
Ganska ordinär space opera, faktiskt.
Blir det bättre? Jag undrar, jag, om det är värt att ge sig på bok 2, för Consider Phlebas skulle jag nog inte ge mer än tre stjärnor av fem.
Finns det någon Banks-fantast där ute om kan övertala mig? Eller hatare som kan vill avråda?
Piruett 
Medhåll, boken var ganska trist. Bara ett halvår sen jag läste den och har redan glömt den. Men visst har Banks skrivit en del riktigt, riktigt bra böcker Culture-böcker också. Och det fina är att man egentligen inte behöver ta dem i ordning.
Därför rekommenderar jag att du börjar med ”The Player of Games”. Den kommer alla roll-/brädspelare att gilla. Jag tror faktiskt det är nästa del också på pappret, men jag har egentligen ingen koll på ordningen han skrev dem.
GillaGilla
Håller med – Jag började med Player of Games som jag tycker är mycket bättre än Phlebas. Den bästa Culture-boken tycker jag dock är Excession, men jag tror att den tjänar på att man läst åtminstone en eller två andra Culture-böcker.
GillaGilla
Vi e alla olika – började med Excession – den hade just den snyggaste el balllaste framsidan 🙂
GillaGilla
Vad är Culture-böckerna för något?
GillaGilla
Banks har lagt en hyfsat stor del av sina böcker i vad som ofta kallas för ”Culture-universat”. Culture är en civilsation av i princip människor, men även andra raser. De har kommit så långt i utvecklingen att de avskaffat pengar och allt sånt och i princip kan göra vad sjutton de vill. Samtidigt inte så långt att de inte bryr sig om resten av universum utan hela tiden vill hjälpa andra framåt.
Till det hela kommer enorma tänkande rymdskepp med märkliga namn, riktigt skönt beskrivna aliens och skön idérikedom.
För den som vill skippa förbi Culture-böckerna är jag själv barnsligt förtjust i Banks The Algebraist.
GillaGilla
Jag gillar att deras militärmakt heter typ ”Special circumstances”.
GillaGilla
Håller med – det har använts av andra därefter, hehe.
GillaGilla
coolt… men de är inte hårdare än Skatteverket här i Sverige. De har nåt som heter:
”Enheten för summarisk process”
Hur livsfarligt låter inte det? 🙂
GillaGilla
Gotta read BP! 🙂
GillaGilla
Allt du vill veta och lite till:
http://www.vavatch.co.uk/books/banks/cultnote.htm
/P
GillaGilla
Minns inte om jag läst Fläbbas just men jag gillar generellt Banks Culture-böcker. Player of Games var bra och sedan var jag väldigt förtjust i Excession. Jag menar en bok med rymdskepp som heter ”Not Invented Here”, ”In Anticiption of a New Lovers Arrival”, Serious Callers Only” och Fate Amendable to Change” måste man ju bara läsa.
GillaGilla
Japp, Excession var en höjdare! Feersum Indjun däremot var i grund och botten oläsbar.
GillaGilla
Efter att ha läsat allt av Iain M Banks och Iain Banks plus plöjt en massa jävla sf, kan jag säga att ingen skriver bättre , med bättre språk än I.
Dessutom är hans vanliga skönlitt superb, som Wasp Factory, The Bridge, The Crow Road, Whit, Complicity, Walking on Glass, Espedair Street och
Dead Air.
Bästa Sf i min mening är: Player of Games (tydligen neligt de flesta), Use of Weapons, Excession (alla i Culture-universat) och Against a Dark Background och The Algebraist (som klart inspirerat bla Coriolis).
Så, finns det någon Sf du ska läsa så är det IMB. Glöm det andra så länge 🙂
GillaGilla
Känns inte som någon vill avråda än 😉
GillaGilla
Jag tyckte att The Player of Games och Excession var betydligt bättre än den här men favoriten är annars The Algebraist.
Hade jag läst Consider Phlebas först kanske jag aldrig hade fortsatt med Banks så ja, det blir bättre.
GillaGilla
Det blir nog att läsa i alla fall The player of games snart. 🙂
GillaGilla
Consider Phlebas är den svagaste av Culture-böckerna, den kan man med gott samvete hoppa över. Satsa på Excession (bäst!), Use of weapons eller Matter istället för att få det riktiga godiset. Inversions är bra också men den bör man läsa lite senare när man kommit in i miljön.
Iain M Banks är faktiskt den enda SF författare jag orkar följa nuförtiden, alltid läsvärd även när han är i sämre form. (Feersum E tex tycker jag är riktigt schysst men med tanke på att den är stavad fonetiskt rakt igenom så är den lite jobbigare att läsa. )
Och gillar IMB bör man läsa Iain Banks också. Den senaste, Transition är faktiskt en riktig nytändning.
Vänligen,
Patrik
GillaGilla
Alltså, precis det kosta redan sagt. Måste. Läsa. ALLA. Inlägg…
/P
GillaGilla
Transition var lite… så där. Ok SF, men inte ngt att komma ihåg.
GillaGilla
Nej, men han har skrivit en räcka svaga böcker ända sedan Song of stone faktiskt, och ältat en hel del gammal skåpmat. Det här kändes som om han var på gång igen. Den var kanske inte av samma klass Crow Road eller The Bridge men det kändes fräscht och lovande. Jag hade nästan gett upp hoppet så det gladde mig mycket.
/Patrik
GillaGilla
Får dessvärre anmäla avvikande åsikt om ”The Algebraist” som jag aldrig orkade igenom trots två försök. Jag har nog läst några till av Banks men mitt minne är riktigt hönsigt. Bevis: Igår kom jag hem med ”Revelation Space” som jag redan äger och har läst vilket jag insåg redan på första sidan. Som tur var fick jag byta den (Uppsala English Bookshop regerar!).
Ännu mer komprometterande är att jag två gånger köpt ”The eye of the world” och inte orkat läsa den någon av gångerna.
GillaGilla
Jag gillar ju visserligen Consider Phlebas, men det är den klart svagaste av Culture-romanerna, och samtidigt den som känns mest som traditionell äventyrs-sf. The Player of Games är den bästa av dem. Av Banks mainstreamproduktion rekommenderar jag The Crow Road mest.
Fast egentligen bör man nog börja med The Wasp Factory som jag gjorde. Den är unik.
GillaGilla
Consider Phlebas var en besvikelse.
Look to Windward är superb däremot, och som ljudbok är den verkligen en höjdare (inläsaren fantastisk, det känns som högkvalikativ radioteater… fast bok). Det finns vissa mindre relevanta delar, förstås, men överlag har den bra tempo, fantastiska karaktärer och riktigt skön humor.
En annan favorit är The Player of Games, som helt enkelt är riktigt, riktigt solid. Excession gillade jag, men läs den i pappersform då den innehåller snygg e-mailformattering mellan rymdskeppen.
Det finns några fler riktigt bra banks-böcker, men de där är mina tre favoriter. Önskar jag skrivit en recension om någon av dem, men tyvärr är inte recensioner min starka sida…
GillaGilla
På tal om den kryptiska titeln. Det var länge sen jag läste boken och jag har glömt slutet. Jag vet att det är någon ”runaway train” liknande historia där ett tag, är det något om en översvämning också?
/P
GillaGilla
Till att börja med håller jag med flera här om att Player of Games och Look to Windward är otroligt bra, och att Consider Phlebas var rätt platt. Use of Weapons tycker jag var helt fantastisk, fast på ett psykedeliskt sätt som både tände mig och äcklade mig samtidigt. Nu läste jag i och för sig den allra först, vilket inte var så bra eftersom en massa grundgrejer i världen, som presenteras i tidigare böcker, bara nämndes där, vilket gjorde mycket obegripligt. Fast på ett psykedeliskt, skoj sätt. Känns som om jag läste med ett barnsligt leende förvridet av irritation och äckel hela tiden.
Men en grej med Banks, som jag gärna vill höra era tankar om: jag upplever att han arbetar med klassiska dramaturgiska strukturer och förväntningar på ett väldigt märkligt sätt, som jag inte vet vad jag ska tycka om. Å ena sidan så skiter han fullständigt i sånt och låter böcker sluta helt hoppsan på sätt som gör en helt ”ööh, what?!”, vilket jag egentligen gillar som fan. Klassisk aristotelisk dramaturgi kan vara så jävla stelt och trist och förutsägbart.
Meeen samtidigt så arbetar han ofta med att **bygga upp** historien och dess hjältar på ett väldigt klassiskt, nästan hollywoodaktigt sätt, under de första två tredjedelarna av boken. Vilket hos mig skapar förväntningar på hur berättandet ska hanteras även i slutet. Och så vänder han uppochner på allt, och det är liksom koolt. Men samtidigt så känner jag mig som läsare lite dum. Och lurad. Och det är jag inte generellt så förtjust i. Men samtidigt är det koolt och djärvt att han gör så, och dessutom får mig att återvända gång på gång.
Ni? Några tankar om det här? Eftersom åtminstone Magnus själv har flera böcker olästa så nämner jag inget specifikt och spoiligt, men jag tänker också att det är intressant att höra nåns tankar som läser med det här i bakhuvudet. Jag önskar nog att jag hade gjort det.
(Men shit, får man skriva såhär långa inlägg som kommentarer? Annars, förlåt Magnus!)
GillaGilla
De ä ba å skriv.
GillaGilla