Oj oj, den här går verkligen nätet runt idag! (Personligen tycker jag att detta blir lite jobbigt när jag samtidigt föreställer mig gamle Bradbury själv. Det hade varit roligare om det hade varit ty
För att Bradbury är en bättre författare, ur litterär synvinkel? Asimov må vara mer framgångsrik och Dick har filmats fler gånger och gjort fiffigare intriger, men Bradbury skriver bättre?
och hur kaxigt är inte det här Bradbury-citatet från Wired för ett par år sedan:
”Put me in a room with a pad and a pencil and set me up against a hundred people with a hundred computers – I’ll outcreate every goddamn sonofabitch in the room.”
Syftade inte på hantverksmässig nivå, utan snuskighetsfaktor på efternamnet. Skall man ändå ha med orden ”fuck me” i både titel och refräng kan man lika gärna så att säga löpa linan ut.
Off topic: Personligen har jag aldrig riktigt förstått storheten i gnällspiken Bradburys verk. Ur ett litteratur- och genrehistoriskt perspektiv, visst, men som underhållning betraktat? Njae, det finns roligare grejer att hänga i julgranen.
Den klagande, vemodiga tonen i exempelvis ”Invasion på Mars”. Det börjar vackert, poetiskt och lite sorgset, halvvägs in känner man att ”okej, nu kan vi det här”, i slutet är man bara väldigt blasé. Välskrivet, visst, men hela tiden täckt av en (lite för tjock) dyster hinna.
Inte för att jag känner honom privat, men jag får intrycket av att han är rätt ”gubbig” som person. I det här föredraget (http://www.youtube.com/watch?v=_W-r7ABrMYU) bjuder han på många matnyttiga råd till de med författarambitioner, för all del, men avfärdar samtidigt all modern poesi som ”crap” (09:04) i en handvändning. Novellen, som konstform betraktat, tycks även befunnit sig i zenith ungefär vid förra sekelskiftet, i alla fall enligt muntergöken Ray. Lyssna bara på hans rekommendationer om vilka novellförfattare man gör bäst i att utforska. Det var med andra ord bättre förr.
Modern poesen *är* crap. De orkar f-n i mig inte ens rimma. Maken till lathet. Fast Bradybury kan säkert vara gubbig ändå. Han är ju ändå gubbe numera.
Men Bradbury som novellförfattare är nog i princip oslagbar. The Crowd och The Little Assassin är genuint obehagliga.
Satan, det är nästan så jag själv skulle ta den bakifrån av Bradbury. Jag *älskar* hans noveller. Det finns några författare som är ganska taffliga som romanförfattare, men gör de bästa novellerna man kan tänka sig. Asimov är en (t.o.m stiftelsen är noveller), Robert Sheckley en annan. Men Bradbury är oöverträffad.
The Little Assassin, The Crowd, Savannen… så satans bra.
Vad jag funderar på efter att ha spelat den här videon några gånger nu är hur den idag 90-årige Ray Bradbury reagerar på videon. Han borde ringa upp sångerskan och säga ”I´m ready, are you?”.
RM: Tack för länken. Jo, han låter lite gnällig och har en föråldrad smak, men karln är ju trots allt över 90 så det kanske man får ha en viss förståelse för.
Sen förstår jag vad du menar med hans stil och tonläge. Jag gillar det själv men det kan säkert ses som lite mycket. Men, som Hampus ger exempel på så har han ju också skrivit en hel del noveller med helt annan stil också.
Är det förresten bara jag som starkt kopplar ihop Bradbury och Simak eller är det någon annan som också upplever dem som hemskt lika?
Jag fattar precis vad du menar, läste Simaks ”Budskap från stjärnorna” (A choice of Gods”) i våras och fick en stark känsla av déjà vu när det gäller stil, ton och teman. Den boken skulle lika gärna kunna vara skriven av Bradbury, så om du gillar Braddan kan jag rekommendera den.
Och ja, jag borde kanske inte döma ut Crazy Ray som en dammig stofil alldeles för snabbt. Även om jag någonstans tycker att det ligger rätt mycket sanning i den gamla klyschan att ”ålder är bara en siffra” så får man väl unna honom lite gubbighet, då han trots allt är en…tja, gubbe. 😉
Okej, Ray verkar ju faktiskt ha lite självdistans, men Rachel Bloom (hon som sjunger) verkar faktiskt rätt humorlös i den här intervjun. Det trodde jag inte.
Piruett 
Oj oj, den här går verkligen nätet runt idag! (Personligen tycker jag att detta blir lite jobbigt när jag samtidigt föreställer mig gamle Bradbury själv. Det hade varit roligare om det hade varit ty
GillaGilla
Sorry, det där blev ju lite skumt. Jaja, klippet är i alla fall helt klart något som drar mungiporna uppåt.
GillaGilla
Heh, har sett den där från åtminstone fyra bloggare/twittrare idag. Men kul är den. 🙂
GillaGilla
Catchy låt, men varför Bradbury när genren har Dick och As(s)imov?
GillaGilla
Kan vara en fråga om rim. Asimov kanske passar bättre i en eurodiscolåt?
GillaGilla
För att Bradbury är en bättre författare, ur litterär synvinkel? Asimov må vara mer framgångsrik och Dick har filmats fler gånger och gjort fiffigare intriger, men Bradbury skriver bättre?
GillaGilla
och hur kaxigt är inte det här Bradbury-citatet från Wired för ett par år sedan:
”Put me in a room with a pad and a pencil and set me up against a hundred people with a hundred computers – I’ll outcreate every goddamn sonofabitch in the room.”
GillaGilla
Syftade inte på hantverksmässig nivå, utan snuskighetsfaktor på efternamnet. Skall man ändå ha med orden ”fuck me” i både titel och refräng kan man lika gärna så att säga löpa linan ut.
Off topic: Personligen har jag aldrig riktigt förstått storheten i gnällspiken Bradburys verk. Ur ett litteratur- och genrehistoriskt perspektiv, visst, men som underhållning betraktat? Njae, det finns roligare grejer att hänga i julgranen.
GillaGilla
Gnällspik? Varför då? Utveckla gärna.
/P
GillaGilla
Den klagande, vemodiga tonen i exempelvis ”Invasion på Mars”. Det börjar vackert, poetiskt och lite sorgset, halvvägs in känner man att ”okej, nu kan vi det här”, i slutet är man bara väldigt blasé. Välskrivet, visst, men hela tiden täckt av en (lite för tjock) dyster hinna.
Inte för att jag känner honom privat, men jag får intrycket av att han är rätt ”gubbig” som person. I det här föredraget (http://www.youtube.com/watch?v=_W-r7ABrMYU) bjuder han på många matnyttiga råd till de med författarambitioner, för all del, men avfärdar samtidigt all modern poesi som ”crap” (09:04) i en handvändning. Novellen, som konstform betraktat, tycks även befunnit sig i zenith ungefär vid förra sekelskiftet, i alla fall enligt muntergöken Ray. Lyssna bara på hans rekommendationer om vilka novellförfattare man gör bäst i att utforska. Det var med andra ord bättre förr.
GillaGilla
Modern poesen *är* crap. De orkar f-n i mig inte ens rimma. Maken till lathet. Fast Bradybury kan säkert vara gubbig ändå. Han är ju ändå gubbe numera.
Men Bradbury som novellförfattare är nog i princip oslagbar. The Crowd och The Little Assassin är genuint obehagliga.
GillaGilla
ha ha, ja där har du ju en poäng… Dick och Ass-imov kunde ha fått vara med på ett hörn, ja.
GillaGilla
Satan, det är nästan så jag själv skulle ta den bakifrån av Bradbury. Jag *älskar* hans noveller. Det finns några författare som är ganska taffliga som romanförfattare, men gör de bästa novellerna man kan tänka sig. Asimov är en (t.o.m stiftelsen är noveller), Robert Sheckley en annan. Men Bradbury är oöverträffad.
The Little Assassin, The Crowd, Savannen… så satans bra.
GillaGilla
Vad jag funderar på efter att ha spelat den här videon några gånger nu är hur den idag 90-årige Ray Bradbury reagerar på videon. Han borde ringa upp sångerskan och säga ”I´m ready, are you?”.
GillaGilla
Enligt uppgift på Youtube samt Rachel Blooms Facebooksida så har Ray sett och uppskattat videon.
GillaGilla
RM: Tack för länken. Jo, han låter lite gnällig och har en föråldrad smak, men karln är ju trots allt över 90 så det kanske man får ha en viss förståelse för.
Sen förstår jag vad du menar med hans stil och tonläge. Jag gillar det själv men det kan säkert ses som lite mycket. Men, som Hampus ger exempel på så har han ju också skrivit en hel del noveller med helt annan stil också.
Är det förresten bara jag som starkt kopplar ihop Bradbury och Simak eller är det någon annan som också upplever dem som hemskt lika?
/P
GillaGilla
Jag fattar precis vad du menar, läste Simaks ”Budskap från stjärnorna” (A choice of Gods”) i våras och fick en stark känsla av déjà vu när det gäller stil, ton och teman. Den boken skulle lika gärna kunna vara skriven av Bradbury, så om du gillar Braddan kan jag rekommendera den.
Och ja, jag borde kanske inte döma ut Crazy Ray som en dammig stofil alldeles för snabbt. Även om jag någonstans tycker att det ligger rätt mycket sanning i den gamla klyschan att ”ålder är bara en siffra” så får man väl unna honom lite gubbighet, då han trots allt är en…tja, gubbe. 😉
GillaGilla
Läste just detta: http://blog.seattlepi.com/booktryst/archives/218876.asp
Okej, Ray verkar ju faktiskt ha lite självdistans, men Rachel Bloom (hon som sjunger) verkar faktiskt rätt humorlös i den här intervjun. Det trodde jag inte.
GillaGilla