Ja, jag är lite efter. Saga släpptes ju 2005. Ändå kan jag med säkerhet säga att just Saga är det bästa traditionella rollspel på svenska som säljs just nu.
Reglerna är enkla, tydliga och anpassande för klassisk äventyrande. Man känner igen mycket från gamla Drakar och demoner, fast uppstädat, moderniserat och på det stora hela bättre.
Spelvärlden, Albion, är även den lättbegriplig. En i alla meningar välbekant fantasyvärld som tar upp större delen av regelboken. Kanske är beskrivningarna av den lite torra ibland, och visst hade man önskat lite fler wow-ögonblick och äventyrsförslag, men efter att ha läst igenom texten en gång så skulle jag kunna sjösätta två kompletta kampanjer på studs.
Det gäller för övrigt hela boken – regler, värld, monster, etc – att det går snabbt att lära sig. Jag läste igenom rubbet i går kväll (okej, jag kanske skummade vissa delar i världbeskrivningen, men inte mycket) och i dag skulle jag kunna sätta igång och spelleda Saga. Pang på bara.
Vill du ha ett bra svenskt fantasyrollspel är det Saga du ska skaffa. Ärligt talat så finns det ingen anledning att inte köpa spelet – det kostar 99 kronor på Sci-fi bokhandeln, för bövelen! Det är fan billigare än att gå på bio, och troligen avsevärt roligare.
Piruett 
”Ändå kan jag med säkerhet säga att just Saga är det bästa [svenska???]traditionella rollspel som säljs i Sverige just nu.”
Antar jag att du menar?
Ps. Borde köpa spelet, helt klart. För att supporta och läsa, även om det förmodligen inte blir spela av.
GillaGilla
Just så menade jag.
GillaGilla
Ska du spelleda Saga då?
GillaGilla
Det är fullt möjligt. Men isf när vi spelat klart Konfluxsviten, och det lär ju ta ett tag.
GillaGilla
När kommer fortsättningen?
GillaGilla
Sorry, OT, men har ni aldrig spelat konfluxsviten tidigare (när den kom då, typ).
GillaGilla
Jag spelade Svavelvinter och typ halva Oraklet, men jag har aldrig spellett dem. En av spelarna läste igenom Svavelvinter när det släpptes, men har varken spelat eller spellett det. De övriga fyra spelarna är fullständiga Trakorien-noviser.
GillaGilla
99:- är faktiskt ett helt sanslöst pris för Saga. Dels är det ett schysst spel, men framförallt är det bland de finaste rollspelsböcker som gjorts i Sverige – trots den påklistrade baksida på just de här billiga exemplaren.
Om du har lust får du gärna skriva ett par rader om vad för kampanjer du tänkte dig, Magnus. 🙂
GillaGilla
Jag återkommer i den frågan.
GillaGilla
Saga har aldrig riktigt lockat mig faktiskt. Tycker illustrationerna inte håller så hög klass de känns platta och tråkiga. Reglerna har liksom inte fångat mitt intresse och sist av allt så har jag svårt för den här ganska klyschiga och ”fantasilösa” standardvärlden. Men eftersom den bara kostar 99:- så kanske jag köper den ändå och ger det en chans. Mycket av mina intryck är ju faktiskt fördomar.
GillaGilla
Jag gillar saga. Mest för att det är en billig, extremt högkvalitativ produkt (pappret!) i ett mycket behändigt format.
Men det har två problem:
#1 Trots titeln som nybörjarspel är den dålig på att förklara vad spelare, spelledare och rollpersoner verkligen ska göra. Det antyds, men flera tradspel har varit tydligare. DoD6:R tillexempel.
#2 Världen är så förbannat tråkig. Visst, ofta går saker och ting till överdrift i rollspel och världen blir oöverskådlig. Men Saga har inga nästan inga konflikter. Vill jag ha anledningar till generiskt äventyrande (inget fel med sånt), så måste jag oftast komma på egna konflikter. Det finns norog, som är futtigt beskrivna men iallafall planerar onda saker om måste stoppas. Det finns ett land i söder med massa onda magiker. Det finns två (av sex?) län i Albino som har åsikter om varandra. Och
en försupen riddare som behöver rättas till eller göras av med.
Jag får väldigt få kampanj-idéer av Saga. Tyvärr. Sen finns mycket Fenix-material som bättrat på situationen.
GillaGilla
Det där med konflikter ska göras tydligare i nästa edition. Det finns massor, Själv tyckte jag de var tydliga nog, och gillar dessutom inte om spel skriver för mycket mig på näsan, jag vill ha spel som är en startpunkt, och där man sen själv kan fylla på med innehåll. Det är därför jag till exempel inte berättar vad som finns i Nor Bannog.
Jag vet naturligtvis vad som finns där i min egen version av spelet, men det betyder inte att en annan SL vill ha det så. Föredrar att öppna upp för andra SL, inte bakbinda dem.
Samma sak med konflikter mellan länen i Albion. Tog upp ett som exempel i boken, men man kan givetvis bygga på med fler, om man vill.
Överdeltaljerade världar (som HarnWorld) har en tendens att bakbinda mig som SL, och jag har hört många andra som tycker samma sak. Då vill jag hellre ha saker diskret påpekade, inte mer. Och lagom mycket/lite information. Resten kan man hitta på själv. Det är roligare också. Beskrivs en häftig plats i en grundbok tänker jag bara ”oj, den vill jag nog inte använda förrän de släpper expansionen om den”. 😉 Och sen äventyrar jag nån annanstans så länge.
GillaGilla
Jag håller med Tomas här. Det är spännande och kul att läsa maffiga, all-encompassing, detaljerade världsböcker (om de är bra och intressanta), men när man sen ska sätta sig ner och spela så är det ofta bara i vägen. Det är i vägen för en SL som vill bygga ”traditionella” äventyr, och det är i vägen för mer story-orienterade grupper som vill bygga sina plottar och historier i spel.
Rollspel är inte litteratur och rollspelsdesginers bör fokusera på vad rollspel gör bäst.
GillaGilla
Världsböcker är sunkiga och inget jag någonsin orkar titta på. Däremot vill jag ha en konsekvent värld. Det innebär att jag vill ha den beskriven i regelboken i korta, enkla drag. Sedan räknar jag med att kampanjer/äventyr ska ha med den kompletterande informationen. Ingen lekstuga där ett land kan se ut hur sjutton som helst beroende på.
Ja, jag är en av dem som inte skriver egna äventyr. Det tar för mycket tid. Hellre tar jag sådana som finns och modifierar dem efter behov. Ett spel utan kampanjer/äventyr köper jag aldrig. Då skulle jag lika gärna kunnat göra spelet själv. Min grundprincip formulerades av ngn på ett forum: ”Every game needs an Enemy Within”. Det syftar på startkampanjen till Warhammer FRPG. Det är en av de bästa kampanjer som gjorts och man blir kär i den. Samtidigt beskrivs världen hela tiden kompletterande i varje äventyr med exakt det man behöver.
Om ett spel saknar en sådan kampanj är det intressant för mig. Och jag tror att något sådant nästan är ett måste för en nybörjare.
GillaGilla
Om jag bara tänker tillbaka på min nybörjartid i rollspelsvärlden, då var det DoD svarta lådan och inte hade vi något kampanj- eller världsmaterial. Visst, vi var barn med vilda fantasier och var därtill nöjda med att smyga in i borgar och rädda prinsessor eller gå i grottor efter skatter och drakar. Men är det barn som nybörjarspel riktar sig till, då tror jag 200 sidor världsbeskrivning eller en fet metaplotskampanj snarare avskräcker än tilltalar. Fantasy! tror jag blir ett ypperligt steg i rätt riktning om det skulle säljas i butik med fräsigt omslag.
Kan tillägga att jag numera själv sällan skriver eller läser äventyr. Jag spelar fram dem runt bordet. Ibland med prepp, ibland utan. Improviserar historier med hjälp av solida regelsystem och tärningar. Det var annorlunda på 90-talet (efter nybörjaråren), då var det ofta färdiggjorda äventyr och kampanjer som jag lotsade runt mina spelare i – inget jag längre alls är speciellt intresserad av.
GillaGilla
Gravity, du sätter likhetstecken mellan nybörjare och grundskoleelev? 🙂 Jo, jag var hyfsat nöjd med att gå i grottor och döda saker som yngre. Men den typen av spel gör man bättre och roligare på dator numera.
GillaGilla
Enemy Within är en ypperlig kampanj som jag givetvis spelat frän början till slut.
När det gäller det där med:
”Gravity, du sätter likhetstecken mellan nybörjare och grundskoleelev? 🙂 Jo, jag var hyfsat nöjd med att gå i grottor och döda saker som yngre. Men den typen av spel gör man bättre och roligare på dator numera.”
…så håller jag inte med. Det är bara att se den livskraftiga oldschool-rörelsen i USA för att inse att du har fel.
GillaGilla
Tja, att något existerar innebär väl att det är ”livskraftigt”, men om det sen kan nyrekrytera någon är något helt annat. Hur stor är rörelsen förövrigt? 1% av rollspelarna? 70%?
Old school tycks förövrigt betyda nästan vad sjutton som helst. Inte bara det där tradiga ”jag är i en grotta och slår ihjäl saker”. Se den märkliga listan på exempel:
http://rpgtalk.wikia.com/wiki/Old_school_role-playing_games
GillaGilla
Det har ju kommit en uppsjö nya Oldschool-spel senaste året, men det verkar du ha missat.
GillaGilla
förtydligande: jag pratar om den NYA oldschool-rörelsen, inte gamla spel. Utan nya spel som vill återskapa enkelheten och det fantasifulla i den äldsta generationen rollspel, och framför allt den spelstil som fanns då. En spelstil som mer byggde på improvisation än ren regelstyrning.
Läs gärna mer här:
http://www.wired.com/geekdad/2009/07/a-quick-primer-for-old-school-gaming/
Och ber om ursäkt om förra svaret lät otrevligt.
GillaGilla
…sen var det där en riktigt konstig lista, varken Vampire, Paranoia eller Ars magica tillhör den första Old School-generationen. Vampire kom ju för sjutton på 90-talet, och Paranoia och Ars Magica innehåller helt andra spelgrepp… Det man brukar räkna till till OS är spel som första D&D, Tunnels & Trolls, RuneQuest 1 ed och liknade… från sent 70-tal.
GillaGilla
Arfert, nu talade jag inte riktigt om regelsystemen och deras eventuella enkelhet utan just om äventyren/kampanjerna. Jag vill också ha enkla system och dit räknar jag faktiskt Warhammer (förutom den hemska nya 3:d edition). Jag kan inte se att det finns en motsägelse mellan ett enkelt system och en bra kampanj?
Sen vet jag inte riktigt om det gör någon skillnad att massa nya spel ges ut. Det intressanta är väl hur mycket de spelas? Och om de lockar nybörjare vilket vi talade om. Jag har minst 10 spel hemma som jag aldrig ens orkat göra en karaktär i.
Ja, jag undrar själv om jag låter otrevlig ibland. Knepigt det där med text utan ansiktsuttryck till. 😛
GillaGilla
Saga är ju kasst. Det typ *enda* bra med spelet är priset och papperskvaliten. Reglerna är föråldrade och spelvärlden är riktigt, riktigt tråkig. Inte blir det bättre av hur det i skrivet. Liksom hjälp jag har hamnat i skolbänken igen. Korrningen måste vara den sämsta jag sett i ett svenskt rollspel, och jag tycker faktiskt inte att typografin är nåt vidare heller. Det är skitliten text och jättekonstiga marginaler, plus att texten går ut över bården ibland. Det finns ett par riktigt bra illustrationer, men många fler dåliga.
Framför allt känns Saga väldigt, väldigt blekt och utan inspiration. Skulle aldrig sätta det i händerna på en nybörjare, och jag ångrar faktiskt mina 99 spänn. Grejen är att man står där i affären, och det ser ut att vara en schysst bok för bara 99 spänn. Men man lurar sig själv i sin snålhet.
Saga = Tre timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka.
GillaGilla
Det var ju trist att du tyckte det… själv tyckte jag att spelet är väldigt inspirerat, och det gör exakt det jag ville att det skulle göra. Det vill säga ta det välbekanta och använda det i ett rollspel.
När det gäller den ”tråkiga” spelvärlden så är den skriven för att ge en stabil plattform för de som gillar mer jordnära medeltidsfantasy, som Harn, Song of Ice and Fire eller Mythic Europe i Ars Magica. Att den skulle kännas ”fungerande” och hyfsat ”på riktigt”. Är inte det ens kopp te så bör man testa ett annat fantasy-spel.
Korrningen…. tja ett gäng personer korrade det, och visst några grejer slank igenom ändå. Du får gärna skicka ditt korr till mig så får du tillbaka kostnaden för boken. Ska ju göra en ny version av spelet så småningom, och då är det ju bra att den är ordentligt korrad.
Illustrationerna… jag ritar så bra jag kan, och har inte råd med killar som Tapia eller Donner. Inte så mycket att göra åt det.
GillaGilla
Är reglerna föråldrade? Hur då? Jag tycker att de verkar fungera alldeles utmärkt.
GillaGilla
tja, de använder inte konfiktresolution, och jag borde gjort de narrativa hjälpmedlen tydligare. Fast jag visste inte vad sånt var när jag skrev spelet. Hur man använder Hjältepoäng för spelarinflytande kan göras tydligare till exempel.
Annars är det väl inte omodernare än vilket tradsystem som helst. Att jag inte har med fördjupningar och en massa annat, om det är sådant det syftas på, berodde på att jag ville skala av onödiga saker, reglerna var betydligt mer omfattande i början. Sen kom rödpennan fram.
GillaGilla
Wow, tack för berömmet, Magnus!
GillaGilla
Angående Saga som nybörjarspel… Det är faktiskt inte tänkt som det från början, utan som ett rollspel för lite äldre spelare som tröttnat på krångliga spelsystem, men ändå gillar trad (indie fanns inte när jag började skriva det)… och vill ha en samanhängande kampanjvärld som inge slår knut på sig själv för att göra sig häftig. Jag vlle ha ett Harn, men med enkla regler och en mer öppen värld. Hade dessutom spelat en hel del Dragon Warriors, som också har en liknade kampanjvärld. Det är också därför jag gillar Ars Magica till exempel. Det är jorden, medeltid, fast med magi. Det räcker för mig.
Sen visade sig att mitt nedskalade trad-system funkar bra för nybörjare, eftersom det är jämförelsevis enkelt. Enklast av de svenska fantasysystemen än så länge. Enligt SF köps det mest av antingen rena nybörjare eller ”veteraner”, oavsett ålder. Kan ligga nåt i det.
GillaGilla
Det vore jättekul att höra hur många ex. du har krängt. För att få sig en bild av hur Saga (som ju är ett indie-spel, även om det inte är ”tematiskt” eller narrativistiskt) säljer. Känner du dig manad, Tomas? 🙂
GillaGilla
ps. alltså indie i bemärkelsen att det inte produceras och distribueras av ett större, etablerat spelföretag. Med den definitionen blir ju iofs alla rollspel i Sverige rätt indie… Hursomhelst, det var inte det mitt inlägg handlade om!!
GillaGilla
Saga har sålt ca 460 ex i skrivande stund.
GillaGilla
460 ex, det e ju inte illa pinkat alls! Tack för info.
GillaGilla
Tror nybörjare kan fixa en värld eller kortare setting själva – men samtidigt är det som gett mig mest genom åren färdiga äventyr och settings, tex Svavelvinter, Trakorien, Kandra, Pyri, UA.
Kanske för att paradigmet spelardrivet inte fanns i vår grupp då.
Ända undantaget är nog Coriolisspelandet.
Sen, som någon skriver,’jag har moddat rätt mkt…
GillaGilla
Jag funderar på hur mycket spelarnas ålder betyder. Hur många i yngre tonåren – Äventyrsspels stora publik – som skulle kunna/vilja spela spelardrivet? Tror det är en faktor man lätt underskattar. Man kan ju undra var åldersgränsen egentligen för ett spel som Noir. Hade jag varit 12 hade jag inte fattat mycket av det. Kanske inte när jag var 15 heller.
kosta, skulle du vilja spela i Kandra idag om du inte alls hade någon nostalgisk relation till staden? Egentligen är det ju en ganska generisk fantasystad med en väldigt snygg karta.
Vad gäller Saga – jag har hållit i boken och bläddrat i den flera gånger, men det verkar vara för mycket standardfantasy för mig. Vad skiljer settingen från andra fantasysettingar? Det är det annorlunda i Trakorien som jag gillar. Shaguliterna och isdruiderna är intressantare än orcher och alver!
GillaGilla
Sant, Kandra är nog karta till stor del, men man ska väl komma ihåg att boken gav inte så mycket uppslag – allt vi hittade på i Kandra – hittade vi på – vilket gjorde det jävligt kul.
Sen är det en skillnad på vad man tyckte var roligast och att spela om det. För ärligt talat är jag inte intresserad av att spela om Svavelvinter-tetralogin (om det nu heter så) idag. Inte ens med ett nytt rollspel. Jag skulle göra andra saker med Trakorien, eller spela saker jag inte upplevt.
GillaGilla
Det som skiljer Saga mot många fantasysettings i rollspel är kanske fokus på människor, i alla fall i min version. Andra raser och varelser är mer ”Flavour”. Det finns givetvis settings som påminner om Arcaria (som kampanjvärlden heter), som Westeros eller Harn.
Fienderna är nästan alltid människor, brukar det visa sig, och konflikterna är mellan människor.
Arcaria är ju nån slags alternativt Europa. För att spelet är tänkt för den som gillar det nästan välbekanta. Och som jag kan inspireras av sådant. Både intriger mellan olika baronier, eller jordnära historier som går ut på att rädda byn frän svält när rövare har plundrat den gemensamma ladan.
Personligen gillar jag historier som börjar i det välbekanta, jag behöver inga isdruider eller shaguliter. I mina kampanjer finns det visserligen nån slags motsvarigheter till de senare, men de går inte omkring i konstiga outfits. De kan vara vem som helst. Sånt gillar jag bättre. Men smaken är såklart olika. (I Arcaria skulle shaguliterna inte överleva många dagar om de var som i Svavelvinter, för övrigt. De skulle få kyrkan efter sig direkt.)
GillaGilla
…en kul detalj förresten, kampanjvärlden Arcaria, den i Saga, skapade jag för att jag tyckte det behövdes ett svenskt rollspel som var mindre ”standard-fantasy” än Drakar och Demoner och Ereb Altor. 😉
Jag uppfattar inte Saga som standard alls, det är för mycket relativt ”realistisk” medeltid, där andra raser är sällsynta och få sett magi. Som i Song of Ice and Fire, ungefär. Standardfantasy för mig var Ereb och Forgotten Realms.
GillaGilla
»Vad gäller Saga – jag har hållit i boken och bläddrat i den flera gånger, men det verkar vara för mycket standardfantasy för mig. Vad skiljer settingen från andra fantasysettingar?«
Jag ser det som att det finns två poänger med Saga. Den ena är den som annonseras: traditionell medeltidsfantasy med hög igenkänningsfaktor, en variation på ett klassiskt tema. Inte så mycket särskilt med det.
Det andra är den underliggande andan av culture gaming: det enda andra svenska spel som tagit medeltidsbiten på samma allvar är Västmark. De starka parallellerna till vår historia är bara ett plus för mig. Allt det coola jag kan tänkas hitta i historieböcker passar in ganska enkelt i Sagas värld också.
GillaGilla
…i nästa edition tror jag att man ska framhäva culture-gaming-aspekten ännu mer. Mer medeltid med andra ord. För det är ändå så det oftast blir i spel ändå, spelarna engagerar sig i kampen mellan baronerna, i kyrkan och så vidare. De blir riddare i Baron Malgrins tjänst eller kanske medlemmar av St. Hocratious brdraskap eller Panons näve. En del kanske får egna förläningar uppe vid Drachmorebergens rötter… och sådant.
För att skilja det från Fantasy!, som inte är culture-gaming alls, egentligen.
GillaGilla
Okej, då vet jag mer. Bra. Som ni hajar är jag ju inte så insatt i Saga. Vid närmare eftertanke har jag nog faktiskt mest mött Saga genom Fenix. Många av de artiklarna där har jag tyckt varit intressanta (som staden i stadsnumret), men inte riktigt vetat hur pass representativa de var för spelet.
Som historieintresserad är jag intresserad av rent historiebaserade settingar. Försökte ju bland annat göra Poltava spelbart till Noir. Jag tyckte att det var både svårt och gav nya, ibland ganska oväntade möjligheter. Hur kommer det sig att Saga inte höll sig till det helt realistiska? Vad tillför fantasyinslagen? Jag säger inte det för att vara kritisk, utan undrar bara ur ett rent konstruktörsperspektiv. Personligen skulle jag gärna spela i medeltidsmiljöer, både Europa och Asien.
GillaGilla
Tja, från början funderade jag på att placera Saga i elvahundratalets Europa, fast med den ändringen att allt som folk trodde på var sant.
Men vissa problem kan dyka upp då. Till att börja med kräver det en oerhörd massa research, betydligt mer än till Saga (som trots allt krävde en hel del av den vara också, lagarna bygger till exempel på en doktorsavhandling av lagarna i anglosaxiska England). Sen kan man bli lite förlamad av en helt historisk setting… hur mycket får man ändra på?
Det är därför jag gillar upplägget på Aces & Eights, som utspelar sig i ett alternativt vilda västern.
Sen ville jag ha med en del anakronismer…. lite som man tagit perioden år 1000-1300 och pressat ihop den på mitten. Det gör att man kan ta ut svängarna lite mer, och inte behöver vara nervös att ”göra fel” ur historisk synvinkel. Annars kommer man garanterat få mail från diverse medeltids-freaks om att ”du är medveten om att tvåhandssvärd kom flera hundra år senare och användes främst av tyska landsknektar för att hugga sönder pikformeringar” och liknade. Då kan man svara ”det här är i en parallellvärld, det är annorlunda”.
Fantasy-inslagen, speciellt Sidhe, tog jag med för att jag gillar sånt. Som en krydda. Klart det ska finnas troll i bergen, och älvor i de djupa skogarna. Många spelare vill dessutom trots allt ha med ”monster” på ett hörn.
GillaGilla
Jo, research är både en resurs och ett problem. Men mest en resurs tycker jag. Åtminstone vad gäller Western-skriverierna som jag håller på med just nu. 1870-talets Amerika rymmer mycket oväntat.
GillaGilla
Min dotter har ingen nostalgisk koppling till Kandra och hon älskar staden. Liksom Marsklandet och det mesta andra. Nu ska jag lära henne att bli spelledare för sina vänner. Hon har redan rekryterat en vän som blev frälst direkt närr hon var med igår. Finns nog hopp för framtiden och de gamla DOD prylarna tycks funka rätt bra än idag. Min dotter gjorde en rollperson med DOD91 innan jag kom hem från jobbet åt en kompis. Tycks vara ganska användarvänligt.
GillaGilla
@BP: Efter förra årets SSK med western (3) ser jag verkligen fram mot W4 och lite cowboyspel!
GillaGilla
En kul grej – världens bästa rollspel är…
http://irrfarderutanslut.blogspot.com/2010/08/rollspelsvinnare-pa-gencon.html
GillaGilla
Jag kollade igenom din blogg nyss. Skulle följa den mer om det var lättare att skriva kommentarer. Funkar perfekt här!
GillaGilla
Går säkert att fixa, men det kan ta ett tag för mig att fatta det, typ. Sen kommer bloggen snart troligen ändras lite ändå.
GillaGilla
En välproducerad bok och en lovvärd ansats, men….
Vad är det som får mig att rygga tillbaka från Sagas Svengelska och låtsaslatin? Alla rollspel använder ju påhittade språk: många misshandlar Tyska och Franska – eller inte misshandlar utan snarare slänger in helt vanliga ord i konstiga sammanhang – ungefär som det är i Saga med engelskan.
Jag har svårt att gå igång på en katolicismkopia som heter ”Spiriti Illuminati”, jag har svårt att förstå varför det finns Mark och Pennies när Pund och Penningar hade varit så mycket elegantare.
Kanske är det för att man är bekant med latinet och engelskan man reagerar?
Hursomhelst så är jag säkert inte den ende som tycker att det här känns konstigt, klumpigt och lite fantasilöst – vilket är ruskigt synd på ett bra koncept, en bra ansats och en påkostad bok. Jag ser fram emot Fantasy! vars lätta regler dessutom ligger närmre mina preferenser.
GillaGilla
Pund och penningar känns båda helt fel i sammanhanget för mig. Båda de orden får mig att rysa av olika skäl; Pund för att det känns för modernt (Mark eller Silvermark är mer medeltida och passar settingen), penningar hade funkat om Albion hade varit ”fantasy-sverige”, inte ”fantasy-england” som nu är fallet. Mark fanns som värdemätare i England på 1100-talet (introducerat av danerna) och delades upp i 100 p. Efter normandernas invasion var en mark = 160 p, eller 13 shillings och 4 p. Men den versionen orkar jag inte hålla på med.
Pund förekommer till och från som valuta, men syftar på vikt i början, och användes ofta under andra namn, som ”Sterling Silver” eller ”60-shilling standard” när man talar om mynt. Sen ville jag inte blanda ihop den med den moderna valutan.
”Spiriti Illuninati” är inte en katolik-kopia, utan en kathar-kopia.
Jag har mest fått positiva reaktioner, men folk har ju olika smak.
Sagas Arcaria är ju ”nästan-europa” för att jag gillar att spela i en sån värld. Som Harn eller Yrth eller Mythic Europe. Det är meningen att det ska vara nära det historiska Europa. Att kritisera det är som att kritisera Western för att det är så mycket cowboys. Eller att Tekumel inte är som Europa. 😉 Att kalla ett medvetet designval fantasilöst känns lite…. fantasilöst. Att hitta på en ”originell fantasyvärld” är ju så mycket lättare faktiskt, men tråkigare.
GillaGilla
Nej, ett fullskaligt medeltida penningssystem är nog inte värt mödan. Problemet är det att när jag åker till London har jag fickan full av pennies – och jag hoppar av tunnelbanan på stationer som lika gärna kunde vara platser i Albion. Som sagt var: hade man gjort
Jag håller definitivt med om att man kan lägga sig nära den historiska verkligheten. Skillnaden mellan Saga och Hârn är ju att Hârn är skrivet på engelska, så engelska ord och uttryck sticker inte ut lika mycket.
Jag ber om ursäkt om jag uttryckte mig lite klumpigt: jag menar inte att Saga är fantasilöst – utan att jag tycker bara att man kunde har gjort mer med namn- och språkuttrycket. Kanske är man trots allt bunden av det språk man skriver på och uttrycker sig på – kanske är en arthuriansk saga trots allt bäst på engelska. Fast å andra sidan hade man kunnat satsa ännu mer på det anglosaxiska, och genom att knyta samman det med det fornordiska skapa en namnkultur som ligger lättare i munnen.
Det här kan ju också vara en kulturkrock mellan DoD och D&D-generationen. Jag är kanske _mer_ van vid rollspel som är helt på svenska, även om även jag givetvis spelat många ”halvöversatta” spel genom åren. Det känns som att det finns en skillnad mellan att i svensk språkdräkt frammana en engelsk miljö, och att frammana en miljö där alla pratar engelska. Jag inser att jag låter ganska flummig – men anledningen till att jag skriver är att Saga fick mig att börja tänka i de här banorna
GillaGilla
Javafan, nu har jag också köpt Saga. 😛
GillaGilla
Kul! Hoppas du inte tycker du slängt pengarna i sjön, utan blir hyfsat nöjd i alla fall!
GillaGilla
Jag ser det som ett semesterspel, liten bok med allt man behöver. Inget spelande förrän nästa sommar tidigast. 🙂
GillaGilla
Och nu när jag läst runt lite, jag gillar teckningarna! Faktiskt riktigt rejält, känns schysst med ordentliga och seriösa teckningar över vapnen med en liten förklaring. Även i resten av boken. Det är inte något som påverkar mig om jag kommer att spela det eller ej, men det känns mysigt när jag läser boken!
GillaGilla