Rapport från Oraklets fyra ögon

Sedan en tid tillbaka spelar jag Oraklets fyra ögon med några kompisar. Liksom när vi spelade Svavelvinter använder vid Dungeon & dragon 4th editions regler, och jag har även nu ambitionen att spelleda äventyret så som det är skrivet. Så långt som det är möjligt, i alla fall.

Nu har vi spelat fyra omgångar och rollpersonerna har just anlänt till Skugre för att leta efter Det blå ögat.

Några tankar på vägen:

Inledningen. Alldeles för förutsägbar. När rp anländer till Ranz för att få profetian av äldstemunken är det så fruktansvärt genomskinligt att munken kommer att mördas under natten. ”Ni är i stor fara! Världens skickligaste ninjor är ute efter era, och mitt, liv! Men ta och meditera över de här verserna, så pratar vi om alla viktiga saker i morgon bitti.” Det håller inte, det är så löjligt uppenbart vad som kommer att hända.

Profetiorna. Svåra att tolka! Ogenomträngliga, även med Trakorien-boken i handen. Speciellt de verser som inte har med ögonen att göra är i stort sett omöjliga att tolka på ett vettigt sätt. Och vad gäller de ögon-specifika verserna … ja, de är inte heller klara som korvspad. Det största problemet är nog ändå att äventyrets upplägg förutsätter att spelarna ska plugga in hela Trakorien-boken – kanske ett rimligt krav för den målgrupp boken skrevs till (fanatiska 13-åringar på 80-talet), men när spelarna har jobb, familj och det ena med det andra så finns det inte alltid tid att närstudera fiktiv nutidshistoria.

Spelledarpersonerna. Många SLp som jag inte vet vad jag ska göra av. Didra Damagi och Gozcana da Skugre, för att ta två exempel från äventyrets början. Vad är deras roll i Oraklets fyra ögon? Så vitt jag kan se är de helt meningslösa; möjligtvis kommer de att ha någon betydelse lägre fram i kampanjen. Vem vet? Jag har kraftigt spelat ner deras roll än så länge.

Fantasykarameller. Trakorien är en väldigt märklig värld, med massor av konstiga, magiska, mirakulösa och vansinniga inslag. Är man oförsiktig blir en resa genom världen som att vandra genom en cirkus. Oraklets fyra ögon är dock väldigt fiffigt skrivet, och de mest fantastiska elementen portioneras ut sparsamt. Kanske är det en slump, men det har fallit sig så att det blivit en riktig fantasykaramell, för att stjäla ett uttryck från en Rubicon-artikel, per spelomgång. I ordning: ljusbävningar, zeppelond, tempel byggt i dinosaurieskelett, flygande ö. Det funkar väldigt väl, och ger världen tydlig prägel utan att bli en freakshow.

Namn. Erik Granström har en tendens att hitta på många svårihågkomliga namn i sina böcker. De är ofta långa och innehåller flera delar: Lugal Praanz da Kaelve, Didra Damagi av Krimbydh, Mashmashu Goba da Grummi. Svåra att komma ihåg. Vissa namn fastnar däremot ordentlig i spelarnas sinnen, men kanske av fel anledningar. Draken Blatifagus namn bröts snabbt ner till ”blatte” och ”fag”. Den största beståndsdelen i ”Shagul” är givetvis ”shag”. Och hur lång tid tog det, tror ni, innan någon började skämta om att åka på quest för att leta efter ”Det bruna ögat”?

Alla dessa resor. Äventyret är skrivet som en klassiskt quest-äventyr. Spelarna ska hitta ett antal saker för att rädda världen, i det här fallet fyra profeter. Detta innebär en hel del resande, eftersom profeterna håller till i olika delar av världen. Reser är ett ständigt återkommande problem i rollspel. Hur ska man skildra dem på ett roligt sätt? Hur mycket tid ska man över huvud taget lägga på dem? I Oraklets fyra ögon är det möjligt att tillbringa mer speltid på resande fot än att tampas med Ögonen. Efter lite diskussioner så har vi i min spelgrupp beslutat oss för att i princip helt strunta i att rollspela resorna. Detta för att vi spelar ganska sällan och nästan aldrig mer än 4 timmar i stöten. Om vi låter resorna flyta ut så kommer vi fortfarande att spela samma äventyr om 10 år.

Så kan det gå.

På det stora hela ser Oraklets fyra ögon ut att bli en riktigt bra spelupplevelse. Jag återkommer när vi har spelat mer.

12 reaktioner till “Rapport från Oraklets fyra ögon

  1. Det här med konstiga namn är la något som plågar rollspelare och fantasy-läsare under en lång tid. Tanken med konstiga namn är la på något plan att ge en stämning och känsla av att detta är en fantasivärld genom att folk inte heter Roffe Sveinsson utan Shaxuqlz Norubrackt (bara tryckte på tangenter på måfå men det känns helt klart som ett namn man kunnat hitta på som SL eller spelare). Det hela får givetvis ofta helt motsatt effekt när man börjar använda andra namn för dessa personer.

    Gilla

  2. Håller inte med om att namnen i Trakorien är speciellt omöjliga att minnas. Tycker snarare de håller en väldigt intressant ”stil” som på något sätt känns lagom fantasy utan att låta som påhittat i tonåren.

    Är själv i begrepp att spelleda O4Ö längre fram men har fastnat med gruppen i ett mellanspel där de politiska händelserna som leder från Svavelvinter till O4Ö rollspelas på olika sätt.

    Satt senast idag och funderade på om det var dags att öka takten lite. Troligtvis roligast för alla att skära ner på detaljerna och få ett avslut (hittills har kampanjen pågått under nästan 2,5 år).

    Gilla

      1. Sorry nu blev mitt resonemang en aning konstigt. Vad jag inte fick med var att jag själv och min spelgrupp inte haft några större svårigheter med namnen hittills. Nu har vi iofs bara spelat Svavelvinter såhär långt (Didra och Praanz dök dock upp redan där). Nåja… det kanske blir knivigare längre fram 🙂

        Gilla

  3. Håller som bäst på att själv förbereda denna modul, och håller i stort med om synpunkterna. En grej jag kan tillägga är att det är lite synd att de omvälvande storpolitiska händelserna sker långt borta och aldrig riktigt involverar spelarna. Det tänkte jag ändra på.

    Vad gäller profetior så kan jag avslöja att det nya trakoriska rollspelet kommer att innehålla ett lite annorlunda sätt att använda dem…

    Gilla

  4. Oh O4Ö, det var en intressant äventyr. Jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg så supermycket av handlingen, men efter att fanatiskt pluggat in Trakorienboken var det verkligen hur kul som helst att resa runt (host… och besserwissa till höger och vänster) bland öarna.

    Nuförtiden kör vi M:UA Hindenburg Min Älskade, och har gått efter praxis att spelvärlden utvecklar sig medan man spelar den. Jag känner att båda angreppsätten är valida, och det blir verkligen olika spelupplevelser.

    Didra av Krimbyhd? Oj hon var jättecentral i vår kampanj, men jag misstänker att vår SL skrev ett längre scenario bara för att få in henne bättre i storyn. Demonsvärd som skulle förstöras för att rädda hennes rike… hmm… det är nog inte med i O4Ö, right?

    Kanske var det just därför Trakorien fungerade så bra – det fanns alla möjligheter att korspollinera och expandera kampanjen i en så fantastisk (tänkte skriva action-tivoli-setting) värld.

    Ska bli spännande att se vad som händer Magnus! Lycka till!

    Gilla

  5. Magnus, På tal om recensioner av gamla äventyr som tidigare varit på tapeten så hoppas jag du inom snar framtid ger dig i kast med att betygsätta ”Enhörningshornet” till Drakar och Demoner.

    Bara en sådan sak som att fienden i detta äventyr heter ”Den vänstra vägens tjänare” är antagligen anledning nog för att anhängare till dagens röd-gröna block ska sätta småskorporna i halsen.

    Gilla

  6. min grupp blev precis klar med O4Ö och lyckades rätt bra med att tolka profetian för att hitta sina orakel. Det komiska var att de i princip gjorde helt fel i sina analyser men ändå hamnade på rätt plats av helt konstiga och knasiga resonemang vilket gjorde att de efter att ha frågat omkring lyckades hitta fram.

    Vad gäller antalet SLP så har jag alltid tyckt de varit en jobbig sak att hantera och få med men nu har jag delat ut de flesta SLPna som bi-rollpersoner som gruppen spelar. Det har skapat nya intriger och konflikter inom gruppen och har bara höjt hela upplevelsen.

    En av rollpersonerna är en före detta pirat, numera driver han en båt med ”räkfrossa – 99 kopparmynt”, så de har åkt omkring på hans båt men i övrigt har vi inte spelat ut resorna så mycket.

    Gilla

  7. Jag håller också på att spelleda konfluxsviten och håller också som bäst på med Oraklets fyra ögon. Inledningsvis var jag hyperambitiös och hade någon vision om att ha spelare till Praanz och Shagul, men den tanken har runnit ut i sanden. Det är tillräckligt tidskrävande att få ihop spelmöten och jag har insett att det är ganska tidskrävande att spela dessa SLP. Även om tanken var att sköta det mailledes så krävs det en väldigt god kännedom om Trakorien och en hel del taktiskt pysslande för Praanz och Shaguls spelare. Dessutom så skulle det ta tid att SLa dem, att driva på dem et c, td som jag inte känner att jag har. det känns lite trist, eftersom jag gillar tanken på att ha spelare som styr ”huvud-SLPs”.

    Det där med tid är klurigt nu när man lever vuxenliv, framför allt när ens spelare också gör det. Eftersom det bara blir spelmöten om cirka fyra timmar i stöten en eller två gånger i månaden, så spelar vi inte ut resorna så mycket utan fokuserar på de avsnitt som rör oraklen. De har hittat både oraklets blåa och vita öga. Nu börjar dock konsekvenserna av de politiska skeendena i Trakorien bli lite mer påtagliga, så nästa seglats blir nog inte lika fridfull som de tidigare har jag en känsla av.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s