Anders Björkelid, Eldbärare
Ondvinter var en kanonbok. Uppföljaren Eldbärare … inte lika kanon. Jag gillade den faktiskt inte över huvud taget, och det hemska är att jag inte riktigt kan förklara varför. Handlingen tar vid där Ondvinter slutade, men känns på något sätt inte lika angelägen. Jag hade väldigt svårt att sätta mig in i den, att känna med karaktärerna och vilja veta mer.
Jag tror det beror på att Eldbärare känns mer som en utpräglad ungdomsbok än Ondvinter och att jag hamnar lite för långt utanför målgruppen. Fast samtidigt är den inte direkt mer tillrättalagd eller tam … så …
Äh, jag får helt enkelt konstatera att jag inte gillade boken. Ibland är det bara så.
Stephan Mendel-Enk, Tre apor
Jag är lite av en jew-hag. Jag brukar digga de flesta böcker som handlar om judar och/eller präglas av judisk humor. Därför förvånar det mig mycket att jag inte gillade Mendel-Enks hyllade Tre apor. SvD gillar den, DN gillar den, Sydsvenskan gillar den, Miamat gillar den. Var enda jäkla stubbe gillar den. Men inte jag. Jag kan se att den har kvalitéer, jag kan förstå att andra gillar den, men själv tycker jag bara att den är långsam och tråkig. Det kändes lite som att läsa en klassiker. Kanske var jag på fel humör när jag läste den? Snörpligare saker har hänt.
Bör du läsa Tre apor? Ja, någonstans tycker jag ändå det. Konstigt nog. Jag tror att den kan vara helt fantastiskt bra – bara inte för mig.
Dmitrij Alekseevic Gluchovskij, Metro 2033: den sista tillflykten
Rysk, postapokalyptisk action. Har blivit ett tv-spel, och ska kanske bli en film. Utspelar sig i Moskvas tunnelbana bland muterade freaks och grymma människor. Hjälten är en ung man som möter sitt öde. Har alla förutsättningar för en klassisk röjarbok.
Tyvärr har jag upptäckt att jag inte gillar rysk fantasy och sci-fi. Ja, ska jag vara ärlig är det bara denna bok samt Diamantsvärdet och träsvärdet del 1 som jag har läst, men jag är benägen att kalla det för en trend ändå. Det är möjligt att det är översättarnas fel, men i båda dessa böcker så känns språket stolpigt och långsamt. Inte ens i uppenbara actionscener blir det något go. Istället segar sig handlingen fram med långa sidoutläggningar och dialoger som är lika poänglösa som orealistiska.
Nej, Metro 2033 kan man klara sig utan.
Markus Heitz, The Dwarves
The dwarves har lanserats som boken som äntligen gör fantasydvärgarna rättvisa. Inte längre några sidekicks eller roliga humortomtar, nej här kom en bok som tog de skäggiga yxmördarna på allvar. Och det gör den. Kanske. Problemet är bara att storyn är så extremt klyschig att, ja, den inte går att ta på allvar. Aldrig kommer en överraskning, aldrig viker handlingen av åt ett oväntat håll. När man har läst de första 20 sidorna så vet man exakt hur resten av boken kommer att fortlöpa.
Visst är det roligt med en bok med dvärgar i huvudrollen, men det räcker inte. Speciellt inte när de mest beter sig som vilka människor som helst. Det är inte direkt någon briljant kulturskildring det här.
Piruett 
Hur bra är Stephan Mendel-Enk som författare och skribent – egentligen? Jag läste hans bok ”Med uppenbar känsla för stil” med stor behållning. Tyckte den var tankeväckande och klarsynt.
Däremot har hans krönikor i Metro varit en lång rad besvikelser. Jag kan nästan inte komma ihåg en enda gång då jag läst någon av hans krönikor med behållning. Ofta har de känts platta och intetsägande. Det har varit som att titta på en tråkig stand up-komiker, som man så gärna vill ska vara rolig men aldrig riktigt får till det.
Nej, jag har inte läst ”Tre apor”.
GillaGilla
Tack för kommentaren om dvärgboken. Såg den i SF-handeln och tyckte det lät intressant.
Nu förstår jag man ska se boken som en bra introduktion för den som aldrig stött på en fantasy-dvärg förut.
GillaGilla
En eftertanke, eftersom så många läser Piruetts kommentarer: går det att utveckla fantasydvärgen bortom [butter, girig, kort, skotsk] utan att tappa konceptet.
Jag menar, anledningen till att så få tar fantasydvärgen förbi ”kort men sur mänska” är kanske att om man hittar på sant unika drag och kulturyttringar för en främmande ras kanske det inte är fantasydvärgen längre…?
GillaGilla
Man kan väl ha kvar en hel del av vad dvärgarna handlar om och ändå göra en egen twist på det. Jag kan till exempel tänka mig dvärgar som en ung och dynamisk kultur, med ett simpelt och krigiskt förflutet som fortfarande gör sig gällande i deras kultur, men med en talang för organisation och ekonomi som gjort dem till en stigande stjärna bland världens handelshus. För de mer sofistikerade, äldre kulturerna ter de sig säkert som primitiva, med en förkärlek för slagsmål och fylleslag, men ingen kan förneka att de får saker gjorda.
Alternativt kan jag tänka mig dvärgarna som uråldriga och inkrökta, hemlighetsfulla mystiker som svartsjukt bevakar bergets hemligheter och rikedomar, men samtidigt utgör frontlinjen mot underjordens cthulhoida fasor. Denna tendens att stirra ned i avgrunden har skänkt dvärgkulturen en lätt osund ton som ofta yttrar sig som maniskt drickande eller bäsärkavansinne.
Se där! Två giriga, öldrickande, krigiska dvärgkulturer som ändå är helt olika varandra!
GillaGilla
Sant. Tyvärr verkar det svårt för många att tänka sig bortom Tolkiendvärgarna. Det är tråkigt. Hur skulle aztek-dvärgar se ut, till exempel?
GillaGilla
Jag håller fullständigt med om dvärgboken den var riktigt dålig.
GillaGilla
Innan du ger upp på rysk sf så rekommenderar jag vad som helst av bröderna Strugatskij, mest kanske Definitivt Kanske och Picknick vid vägkanten (förlagan till filmen och spelet Stalker), och dessa kan med fördel läsas i Sam J Lundwalls översättning!
Dessutom, jag skulle vilja hävda att communityt (heter det så?) kring Dwarf Fortress har gjort mycket för att bredda fantasy-dvärgarnas kultur utan att överge sådana stapelvaror som gruv-grävande, alkohol-älskande och alv-hatande. Givetvis kallar dvärgar solen för dags-stjärnan och advokater för avtals-smeder!
GillaGilla
Rysk fantasy – Max Frei kanske? Jag läste Stranger på engelska och tycker att den är klart läsvärd. Men visst, översättningen grumlar ju alltid det.
GillaGilla
När det gäller trovärdiga och kreativa dvärgaskildringar vill jag framhålla Pratchetts stadsvaktsserie, framför allt ”The fifth elephant” och ”Thud!”. OK, ni slipper inte komiken, men det går i alla fall inte att beskylla Pratchetts dvärgar för att vara roliga sidekicks eller humortomtar.
GillaGilla