9 februari 2004 ägnade jag mig tydligen åt att recensera Wallraffs Längst därnere. Det här måste ha varit samband med att jag plugga journalistik i Lund.
Jag var ett stilistiskt geni redan då. Kolla:
Arbeten ingen vill ha. Hårda, skitiga och farliga. Arbetsvillkor som tagna från en fackrepresentants mardröm. Blir du sjuk får du sparken. Vill du ta rast? Sparken. Högre lön? Sparken. Vägrar du jobba 30 timmar i sträck? Sparken. Klagar du? Sparken.
Det är ett scenario man känner igen från industrialismens barndom när landsortsbefolkningen strömmade in i städerna på jakt efter jobb och lycka. Men Günter Wallraff avslöjade att denna typ av arbeten fortfarande existerade i Tyskland på 1980-talet. Skillnaden är att det inte längre är fattiga bönder som utför dem utan svartarbetande invandrare. Den nya tidens statare.
I boken ”Längst därnere”, nyligen utkommen i en ny, stilig, svensk pocketutgåva, skildrar Wallraff de vedervärdiga förhållanden som möter dem som tar jobben ingen annan vill ha. Jobben i gruvorna, i stålverken, på byggnadsarbetsplatserna. Jobben som trots livshotande arbetsmiljöer och dygnslånga arbetspass inte ger pengar nog att leva för.
Under några års tid levde Wallraff som den turkiska gästarbeten Ali Levent. Han tog medvetet jobb på de mest utsatta arbetsplatserna och i ”Längst därnere” beskriver han sina upplevelser. Wallraff avslöjar ett systematiskt utnyttjande av svagaste i samhället, de som redan befinner sig på botten. De utnyttjas som billig arbetskraft av skrupelfria företagare och som försökskaniner i medicinska experiment. Deras liv är inget värda och överallt möts de av förakt och hat. Wallraff beskriver hur Ali bemöttes på begravningsbyrån, i kyrkan, på krogen, ja till och med på McDonald’s. Förnedringarna avlöste varandra.
Wallraffs upplevelser exploderar ur bokens sidor. ”Längst därnere” är skrämmande läsning. Till vardags har jag levt i tron eller i alla fall förhoppningen om att samhället är någotsånär rättvist, att de extrema orättvisor som Wallraff skildrar inte existerar. Egentligen har jag väl, någonstans, vetat att så inte är fallet. Men när det på ett sånt intensivt och välskrivet sätt visar sig att de visst existerar och är värre än jag kunnat föreställa mig blir jag rent utsagt förbannad. Jag får lust att ställa mig på barrikaderna och vifta med röda fanor.
Kanske är det ett bevis på kvalitén på Wallraffs författarskap. ”Längst därnere” lämnar ingen levande oberörd. Den är intensiv, passionerad och skriven med ett patos av gigantiska mått. Den måste helt enkelt läsas.
Piruett 