Rubicon nr 5: Utebliven déjà vu

OMG! Halvvägs igenom Rubicons utgivning, redan! Märkligt egentligen hur kort tid Lancelot Games existerade. Det kändes mycket längre, då.

En annan sak som är lite konstig är hur väldigt få av artiklarna i tidningen som jag kommer ihåg. När jag skrev Sinkadusmåndagarna var det ständigt ”ajust, den här ja!” och ”ooh, det här äventyret spelade vi fyra gånger”. Men inte nu, inte med Rubicon. De allra flesta artiklarna känner jag inte igen alls; jag har inget minne av att ha läst dem.

Det är konstigt för jag ägde ju alla numren, och vet att jag har läst dem. Jag vet dessutom att jag tyckte, på den tiden, att Rubicon var bättre än Sinkadus. Hur det kan hänga ihop fattar jag inte. Hur kan jag ha gillat Rubicon så mycket, om så få av artiklarna satt något spår?

Ta nummer 5, till exempel. De enda artiklarna som ger mig någon som helst visstja-känsla är ”Bli rädd, mycket rädd…” av Carl Cramér, och Erik Sieurins (hemsida från 95? Finns lite intressant rollspelhistoria där) recension av Ars magica 2nd edition.

Den förra är en lista på ”1T100 fobier att plåga sina spelare med” och innehåller grejer som…

Gynofobi. Skärck för kvinnor (passar endast män). Kvinnor är kalkylerande och deras grymhet är legendarisk. De är häxor. Kvinnor vet saker som ingen man kan hoppas på att förstå. De har ett blödande sår mellan benen som vill äta upp din manlighet.

och

Pogonoafobi. Skräck för skägg. Alla som har skägg använder dem för att dölja en hemsk hemlighet. De kanske inte är människor? Låg ingen med skägg komma i närheten av dig!

eller varför inte

Ichtyfobi. Skräck för fisk. Diskar är kalla och slemmiga. De lever i vattnet där ingen kan leva. De måste vara monster. Gå aldrig för nära en sjö eller ett vattendrag, det kan finnas fisk!

Ars magica-recensionen är troligen den första riktigt bra recensionen i Rubicon, och den fick mig faktiskt att köpa spelet. Det är kanske därför jag kommer ihåg den.

Mer då? Anders Blixt har skrivit en artikel om att spela Call of Cthulhu i olika historiska epoker: 1700-talet och 50-talet. Det här är en av Blixts svagare texter, för efter att ha läst den känner man sig lika clueless som innan. Den känns mer vara skriven för att briljera med diverse idehistorisk kunskap, än för att ge några konkreta tips till rollspelande.

Det tillhörande CoC-äventyret, av Lars Nohrstedt, utspelar sig dessutom i nutid, lämpligt nog. Synergi var inte populärt på Lancelot Games.

Anders Gillbrings Western-äventyr ”Lewison’s [sic!] testamente” är lustigt nog identiskt med Western-äventyren i Fenix. Samma utseende, samma stil på disposition och illustrationer.

Omslagets tecknade serie är ”Caarevels dolk” av Tomas ”Saga” Arfert. Den är helt obegriplig, och inte bara för att sidorna är tryckta i fel ordning. Nån brud slåss med Boldager – serien utspelar sig i Khelataar – och letar efter en snubbe med bara ett öga. Typ något sådant. I dunnu.

På det stora hela är nr 5 det sämsta Rubicon-numret hittills. Artiklarna är mest blaha. Hoppas det tar sig i nr 6.

11 reaktioner till “Rubicon nr 5: Utebliven déjà vu

  1. Var utgivningen regelbunden? Hade också en känsla av att Lancelot var med ett tag, men ett och två sommarlov kan kännas jättelångt…

    Gilla

  2. Det första och sista nummer av Rubicon som jag inhandlade.

    Dock ett rätt roligt avsnitt i överlevnadshandboken om jag inte minns fel gällande rollpersoner i sci-fi spel och deras drift att skaffa värstingvapen.

    Gilla

  3. Artikeln om fobier kommer till och med jag ihåg. Trots att jag vare sig köpte (eller ens läste) Rubicon. Nåja, det numret måste jag ju ha läst i alla fall. Men nostalgifaktorn blir aldrig lika hög som i Sinkaduserna. Inte för mig i alla fall. Jag tror att Sinkadus vann ganska mycket på att vara ensam och först i sitt slag. Nu när vi skriver 1990 i almanackorna är ju rollspelande lite mer av var mans egendom.

    Gilla

    1. I mitt fall är förklaringen helt och hållet åldersrelaterad.

      Sinkadus utkom då allt man läste var orubblig lag. Står det att det är 40% chans ett värdshusbord är runt eller fyrkantigt så är det bara så det ska vara. Inga om, inga men.

      Senare rollspelstidningar utkom då man hade lärt sig att tänka själv (lite iallafall), och då kunde nedprioritera artiklarna i minnet…

      Gilla

      1. Ja, jo, och nja… det är säkert sant även i mitt fall (född -72). Men parallellt med Sinkadus läste jag White Dwarf, Dungeon och Dragon. De gjorde inte samma intryck, och jag tror inte att det berodde på språket. Min engelska var hyfsad redan då. Som jag minns det uppfattade jag Sinkadus som speciell. Rubicon framstår i efterhand som ”nåt jag redan hade sett”. Antar att det var därför jag bara bläddrade i några enstaka nummer.

        Gilla

      2. @Matthias:

        För mig var det roligt nog tvärtom. Jag läste White Dwarf från 68 och framåt, och i mångt och mycket är det den tidningen som jag håller som den bästa, och den som väcker min nostalgi. 🙂

        /Magnus

        Gilla

  4. Klart imponerande länk där. Sitter och gapar åt att Passagen uppenbarligen en gång trodde det var acceptabelt att bara ge halva skärmen åt hemsidorna och resten åt reklam… (gissar jag; jag använder givetvis Ad Block Plus).

    Provar att klicka This Frame –> Show as Tab och får felmeddelandet ”sidan kan inte visas för att ett javascript försöker ta bort Passagens ram”… uppenbarligen var de medvetna om hur skitt deras ram uppfattades av sina kunder *haha*

    Som om man liksom **nånsin ever** skulle acceptera ett webbhotell som visade ens sidor på enbart undre halvan av skärmen?!?!

    Gilla

  5. Jag hör till de få som föredrog Lancelot framför Äventysspel. Över gången tror jag kom i och med att jag inte alls gillade Nya Mutant och Kult (det var väl i den vevan?) och tyckte att Lancelots grejer var mer ”vuxna”.

    Khelataar och Wasteland spelade vi några gånger, men Western tog fullständigt över.

    Jag tror att Zapp har rätt om att åldern haft stor betydelse för nostalgin. De sinkadus som var samtida med Rubicon har jag antagligen inte heller särskilt mycket nostalgikänsla för. Vilka nummer var det förresten?

    Gilla

      1. 17-31 var inte min mest nostalgiska period för Sinkadus heller, kanske nån som var mer i rätt ålder just under den perioden kan uttala sig om vad som påverkat dem mest.

        Gilla

  6. Just ja. Den där fobitabellen hade ju inte ens 100 olika fobier, de hade skippat en hel del nummer. Jag minns att jag undrade om de inte kom på fler fobier eller om något blivit fel.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s