Rubicon nr 4: WTF?

Äntligen ett Khelataar-äventyr, om än osignerat och besudlat med den lökiga titeln ”Damer och demoner”. Det är trevligt att se lite material till Khelataar i Rubicon, men förutom en del svårstavade namn (Renigaar, Kianthia Phaana, Keaal Martiil) så är det inte direkt ett äventyr anpassat till spelvärlden. ”Damer och demoner” är snarare ett typiskt, klyschigt och slentrianmässigt genomfört fjantasyäventyr som man sett tjogtals med gånger tidigare.

Påminner den här plotten er om något? Rollpersonerna kommer till en by som trakasseras av en ond magiker och hans anhang. Magikern kidnappar en ung kvinna för att offra henne till en eller annan demon. Rollpersonerna måste rädda kvinnan och stoppa magikern.

Förresten … gick inte det här äventyret i Rubicon nr 2, fast anpassat till Stormbringer och med titeln ”Den magiska spegeln”? Nej vänta, det äventyret var också en enda stor klyscha.

Trist. Det hade varit roligt att se en tydlig Khelataarisk prägel på joxet.

Något annat som inte hade skadats av lite produktplacering är ”Fantasy i rollspel” av Theodor Paues, och ”Rollspelstips” av Dan Edholm. Båda handlar i princip om samma sak, hur man får en skön fantasystämning i in kampanj. Bra artiklar som båda ger tipset ”less is more” när det kommer till extravaganta fantasyspektakel. Få men häftiga ”fantasykarameller”, som Paues kallar dem, är bättre än en konstant matta av fantastiska fenomen. En filosofi jag kan ställa upp på.

Det konstiga med de två artiklarna är att ingen Rubicon-redaktör kommit sig för att vinkla dem på Khelataar. Steget från ”så får du fantasystämning” till ”så får du Khelataar-stämning” känns inte så långt. Men återigen missar Lancelot Games ett tillfälle att profilera sitt nya spel. Troligen på grund av tids- och resursbrist, men ändå. Synd.

En tredje artikel, ”Den sanne hjälten” av Stefan Pettersson, tangerar för övrigt de andra två artiklars ämnen. Skillnaden är att istället för att ge tips till spelledaren, ger författaren tips till spelaren. Sådana karaktärsdrag har en hjälte, så bör man rollspela honom (alltid en honom) etc. Inte lika intressant som de andra två.

Innan internet och bloggar så fanns det fanzin; små tidskrifter som knåpades ihop i någons källare och spreds via postorder i ytterst små upplagor (200 ex ansågs vara ”en ganska stor upplaga”). Från och med nr 4 så vek Rubicon några sidor för att hålla koll på rollspelsfanzinen i Sverige. Jonas Nelson var redaktör.

Jag har aldrig varit något större fanzinfan – på sin höjd har jag ett gammalt ex av Gryning liggande i någon låda – men så här i efterhand gillar jag verkligen att kolla igenom sådana här fanzinspalter. Inte så mycket för den knivskarpa recensionerna, utan för att all kringinformation man kan vaska upp.

Visste ni till exempel att redaktionen för Bhzzz, med Martin Ahlström från Täby i spetsen, gav ut rollspelen Nato och Liv och död? 20–35 kr fick man punga ut för dem.

Eller känner ni till rollspelet Duck Quest? Det producerades av folket bakom fanzinet Black Duck och innehöll besvärjelser som ”Anal magnetism” och ”Osårbarhet med studs”.

Jag undrar hur många hemmabyggda rollspel som ligger och skräpar ute på vindrar runt om i Sverige. Det vore fantastisk att ta tillvara på dem. Tänkt er ett bibliotek med 20–30 år gamla rollspel, online, öppet för alla. Det finns en kulturskatt där ute som bara väntar på att bli uppgrävd.

Av någon anledning kryllade det av Top Secret-grejer i Rubicon. I nummer fyra var det ett äventyr av Lars Nohrstedt. ”Misstaget.” Betänk alltså att det här är det tredje Top Secret-äventyret i tidningen på fyra nummer.

Det enda roliga jag kan se i äventyret är att en av spelledarpersonerna heter Cathie Bates.

Nej, nu ska jag inte vara orättvis. ”Misstaget” verkar vara helt okej, bara inte min kopp av te.

Recensioner då? Jo, i det här numret finns det recensioner av både böcker och rollspel. Erik Lundgren rekommenderar DC Heroes med orden ”ett komplett och mycket välgjort superhjältespel”. Han är mycket positiv till de omfattande stridsreglerna; ”omfattande, som sig bör”.

Jag minns att jag läste Lundgrens recension när jag var fjortis och blev mycket sugen på spelet. Det kändes så annorlunda och spännande. Av någon anledning dröjde det ända till 2002 innan jag köpte ett superspel, Silver age sentinels. Idag skulle jag dock rekommendera Supergänget till alla som vill lira spandexsnubbar.

Bland bokrecensionerna finns bland annat The magic of Krynn. Thomas Arvidssons recension är nog den kortaste jag sett på länge, bara 11 rader. Kan omöjligt vara längre än 500 tecken. Arvidsson påminner mig om det hysteriskt roliga faktum att Dragonlance-hjälten Caramon har en son, och sonen heter Palin.

Lika som bär?

Vad mer? Insändarsidan – ”Klotterplanket” kallat – har fått fart på riktigt. Premiären var faktiskt redan förra numret, med en lång insändare av Anders Blixt om seriösa rollspel. Den debatten fortsätter här med en nya lång text av Erik Lundgren. Kontentan kan sammanfattas av det här stycket:

Hobbyn går väl fortfarande ut på att ha roligt hoppas jag, annars är den på väg åt fel håll.

Vi får också Megatraveller-regler för Aliens. Nils-Erik Lindström har hittat på att en ung hane har ”W.MOD +1” och att äldre aliens blir allt lugnare. ”På ålderns höst kan den till och med studera konst och uppskatta det vackra här i livet!” WTF?

Rubicon-redaktionen fortsätter alltså i samma, lite märkliga spår som tidigare. Mycket material till olika utländska spel, väldigt lite material sin egna. Både Khelataar och Western finns visserligen representerade bland artiklarna (den senare med ett personporträtt av samma typ som de som numera brukar gå i Fenix), men de utgör en minoritet av materialet.

Kvalitén på hela tidningen har däremot ökat. Det känns inte längre som om artiklarna är skrivna av 12-åringar – språket är avsevärt bättre och texterna mer genomtänkta än i nummer 1. Så här i efterhand kan man fråga sig om det smarta i att ha två likvärdiga ”vad är fantasy”-artiklar i samma nummer, men jag kommer ihåg att jag gillade dem båda redan på den tiden.

I nästa nummer har förresten en tecknad serie premiär. Men mer om den om en vecka.

22 reaktioner till “Rubicon nr 4: WTF?

  1. Konstiga namn, svåra att stava och omöjliga att uttala, är väl annars det som är Khelataar-världens främsta särskiljande drag. Har ännu inte lyckats läsa det spelets kampanjdel utan att få svår migrän.

    Gilla

  2. Intressant att du nämner just det där ”jag kommer ihåg att jag gillade dem båda redan på den tiden” och ”Jag minns att jag läste Lundgrens recension när jag var fjortis och blev mycket sugen på spelet”. Det är ju lätt att läsa dem med dagens samlade ålder och erfarenhet, och då framstår rätt mycket i lite löjets skimmer.

    Nu vet jag inte vad Rubicon hade för upplaga, men jag tror att folk var ganska törstande efter lite exotiskt (dvs engelska rollspel) material att läsa om. Det var ju trots allt pre-internet som sagt, så fanns det inte tryckt fanns det inte s a s. Jag tror jag har läst alla mina gamla rollspelstidningar fram- och baklänges i brist på annat när jag var ung.

    Gilla

  3. ”Innan internet och bloggar så fanns det fanzin…”

    Och så här i efterhand (med dina omfattande recensioner i färskt minne) kan jag inte undgå att klassa såväl Sinkan som Rubicon som någon sorts kommersiella fanzin. Mätt med dagens mått. Det genomgående temat i din kritik verkar vara att 80- och 90-talets rollspelstidningar inte redigerades på samma proffsnivå som dagens kvälls- och morgontidningar. Kanske inte så konstigt, trots allt.

    Gilla

  4. Det kom rätt många supplement till Khelataar – men hur många spelade det? En i vår spelgrupp köpte grundboxen och någon av äventyren/kampanjböckerna. Men vi spelade knappt ens något introduktionsäventyr. Reglerna kändes lite konstiga jämfört med DoD och Mutant och världen upplevdes som lite…osexig. Fantasy utan alver eller drakar? Inga magiska föremål? Nej, vi orkade oss aldrig över tröskeln för att ta till oss spelet.

    Gilla

    1. Begravt någonstans i Khelataar fanns nog en bra idé till en kampanjvärld. Först tyckte jag det var en riktigt häftig värld. Men det gick inte att förstå hur man skulle spela i den. Släktfeder och pirater, det räckte inte. Och sedan stridssystemet … rena matematikövningen som jag minns det. Det kunde liksom aldrig konkurrera med Drakar.

      Gilla

      1. Var det inte nån som beskrev äventyrandet i Khelataar som att vara en lvl 1 grisbonde på Island?’

        Jag vet att vår spelgrupp aldrig tittade åt det iaf. Vi gjorde ett par tappra försök med Western, men det var inte vår thang helt enkelt. Vi ville kötta i all enkelhet back then.

        Gilla

    2. Vi körde lite, lite Khelataar (måste hela tiden kolla upp stavningen…) men det stora problemet var faktiskt äventyren. De kändes helt knasiga i den världen med en massa gudar och demoner och spektakulära saker som inte alls tog fasta på världen. Sen tyckte jag redan på den tiden att en hel del grejer i äventyren var rätt sunkiga och dåliga, minns något äventyr där ett spännande slumpmöte var att man snavade ner i en grop, och ett annat slumpmöte var att rp blev anfallna av en grävling. Vi körde aldrig något av äventyren även om vi ägde allt till spelet.

      Gilla

      1. Händelsetabellen påminner faktiskt lite om den som vår grupp tillverkade som en nödåtgärd till Eldsjäl för att fylla äventyrets långa och många transportsträckor med någon. Efter det har jag fått en nyfunnet förtroende för händelsetabellen som verktyg.

        Vi kunde då som grupp själva styra spelets stämning genom händelsetabellens påhittade händelser och blev ett spännande komplement. Det finns för övrigt upplagd på http://www.boningen.org

        Jag kan varmt rekommendera att tillverka en egen händelsetabell tillsammans till nästa kampanj.

        Gilla

  5. Alltså, jag vet precis hur lådan till Khelataar såg ut, men det är allt. Hela det spelet är en tom yta i min rollspelskunskap.
    Är det kanske den licensen man ska köpa och ge ut igen, nu när både mutant : ua och DoD (i och med iDoD) försvinner ur butikerna?

    Gilla

    1. Jag sitter bara och väntar på att någon skall ge sig på att ge ut LGs Wastelands. Spelet har lätt det coolaste upplägget med tyvärr även det drabbat av ett rätt kasst spelsystem.

      Gilla

  6. Börjar bli mer och mer sugen på Khelataar. Händelsetabellen ni beskriver låter helt fantastisk attackerad av grävling låter betydligt bättre än 1T100 svartalfer i Barbia. Eller bara pirater, släktfejder och onda demoner! Det låter lite Howard i mina öron, eller att vara en odalman på Island. Det är väl en helt fantastisk setting dock som de flesta svenska rollspel otroligt nischade men alltid goda idéer. Någon som har tips på hur Khelataar kan införskaffas? Finns det någon som har direkta erfarenheter av spelet, alltså faktiskt spelade spelet?

    Gilla

    1. Tyvärr inga tips om var man kan köpa det, men om du får tag på det så är boken ”Encyklopedia Digoni”, mycket bra- har en massa roliga ingångar till spel, om jag minns rätt.

      Gilla

  7. Wow… Khelataar… a blast from the past!

    Jag ville minnas att vår spelgrupp tog sig an världen med hull och hår och spelade friskt där i några år. Regelsystemet tog vi från Drakar, det blev för komplicerat för oss att hålla två system i huvudet samtidigt 😉

    Mitt främsta minne var att kampanjböckerna var fantasieggande och gav ett intressant alternativ till Ereb Altor, men äventyren var ofta rätt särskilda från världen vilket var synd. Oh, och varför varför varför alla de nakna damerna? (som piruett.se redan har kommenterat på – well done!)

    Ah, det var tider det. Med en bra fetekampanj hade jag varit den första att köpa en nyutgåva.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s