Jag har tidigare beskrivit det vemod som finns i Guy Gavriel Kays böcker, i The last light of the sun, i The lions of Al-Rassan, i A song for Arbonne, och så vidare. Böckernas berättelser utspelar sig vanligen under en tid av kraftig förändring för både huvudpersonerna och för de riken de lever i, och med denna förändring försvinner det gamla. Gamla traditioner, gamla tankesätt, till och med gamla sätt att se och beskriva världen – sätt världen fungerar. Detta har Kay skildrat med utsökt sorg och saknad.
I hans senaste bok Under heaven, som jag redan har hyllat, gör Kay till synes samma sak. I det Kitaiska imperiet – en analog till 700-talets Tang-dynasti i Kina – är kejsaren gammal, byråkrat-mandarinerna allt mäktigare, generalerna girigare, och arvingen sedd som en försupen vekling. En obetydlig andra son till en något sånär hedrad general får en obeskrivbart värdefull gåva av grannrikets kejsarinna: 250 stycken Sardian-hästar.
You gave a man one of the Sardian horses to reward him greatly. You gave him four or five of those glories to exalt him above his fellows, propel him towards rank – and earn him the jealousy, possibly mortal, of those who rode the smaller horses of the steppes.
Stora förändringar är som synes i görningen, både för Shen Tai och landet han lever i. Det är lätt att förvänta sig en ny dos av Kays nostalgi, det-var-bättre-förr, allting-är-förgängligt. Och det hade inte varit fy skam det, men i Under heaven går han ett steg längre. Om en av de allra minsta bifigurerna skrivs det:
… later in what turned out to be a very long life, he would tell stories about her, warming himself on winter nights with the glow in people’s eyes when they understood that he’d served Wen Jian, that he’d knelt before her, been spoken to, kissed the hem of her robe.
She had passed into legend by then.
Det känns som att Kay tagit det naturliga steget från att skriva berättelser om hur världen förändras och försvinner, till att skriva om hur dessa berättelser uppkommer. Om sin egen roll som författare, om människors behov av att göra det förflutna större än nutiden.
Under heavens sista ord, som jag inte tänker återge här, kan i det ljuset ses som Kays smärtfyllda försök att lämna det förflutna bakom sig. Jag längtar redan till hans nästa bok.
Piruett 