Missade du min genomgång av Rubicon nr 1? Klicka här. Nu är det dags för Rubicon nr 2.
Det första jag tänkte när jag plockade upp mina gamla Rubicon ur vindslådan var att om man bortser från nummer 1 så är omslagen rätt lika allihop. Tvåans omslag – gjort av Maren, vem det nu är – sätter tonen. Något händer i förgrunden, någonting annat tornar upp sig i bakgrunden.
Kanske inte så jätteroligt, men jämfört med premiärnumrets illustration så är det en klar förbättring.
I detta andra nummer visar sig Rubicon dessutom inte vara någon rak Sinkadus-klon. Artiklarna är mer allmänna och populärkulturella än i Äventyrsspels tidning. Stefan Burström skriver om olika konfliktspel (Squad leader, Great patriotic war, Red storm rising med flera), Jesper Almén går igenom Michael Moorcocks Eternal champion-böcker, och Carl Cramérs ”Religioner i rollspel” och ”Det gamla imperiet” är generiska världsbyggarartiklar.
I Sinkadus hade liknande artiklar obönhörligt blivit försedda med stats för Elric och Stormbringer, listor på gudaförmågor och magiska föremål, men här känns Rubicon mer lik Fenix i sin ton. Fokus är visserligen fortfarande på ”spela nu!”, men inte till samma grad som i Sinkan. Ett av tidningens två äventyr är till och med systemlöst.
Kommer detta att hålla i sig? Den som lever får se.
Två äventyr, ja. Det första heter ”Den magiska spegeln” och är skrivet till Stormbringer av Mattias Gustafsson och Jesper Almén. Vad handlar det om? Ja, om man säger så här: Rollpersonerna kommer till en by vari en ond trollkarl härjar. Känns det bekant? Det är det. ”Den magiska spegeln” är ett riktigt praktexemplar av slentrianmässigt 80-talsrollande. Rollpersonerna söker upp trollkarlen i dennes lya och spöar honom och hans tjänare friskt med vapen. Det finns dock en twist i historien. Trollkarlen äger en magisk spegel som kan föra honom (och rollpersonerna) till, typ, Wastelands. Så slutstriden står inte i ondingens tempel, utan i ett framtida ödelandskap. Spännande? Nytänkande? Jag tyckte i alla fall att det var häftigt när jag var liten.
Äventyr nummer två heter ”Fallet med den försvunna modellen II” och är fortsättningen på äventyret med liknande namn i Rubicon 1. Berättelsen börjar när rollpersonerna tröttnat på att ha sex med modellerna de räddade i del 1, eller som författaren Micke Nordin skriver:
Helen och Sahra har varit mycket tacksamma gentemot rollpersonerna och de har verkligen inte varit ett otrevligt sällskap.
Jag kanske övertolkar, inte vet jag …
Okej, äventyret är nästan identiskt med föregångaren förutom att rollpersonerna den här gången måste hitta hela 17 stycken heta modeller som råkat ut för trafficking (innan det ens var ett ord!). Ledtrådar tar hjältarna till nya ledtrådar som tar dem till Macao och slutligen till en bar/bordell/nattklubb kallad Gyllene draken. Det finns gott om möten med skumma personer, pistolfajter i natten, nakna kvinnor och andra saker privatdetektiver råkar ut för. Faktiskt ett helt okej äventyr i sin genre. Enkelt, men inte korkat.
I kategorin allmänna artiklar skriver Björn Wahlberg om Stjärnornas Krig (eller ”Star wars” som ungdomarna säger). Det här är en genuint intressant artikel som går igenom alla konstiga idéer Lucas hade innan berättelsen tog sin slutliga form. Högkvalitativt nörderi om ”The Princess of Ondos”, ”Deak Starkiller”, Wookieer som Stormtrupper, och den 60-åriga generalen Luke Skywalker.
Vissa saker gör det tyvärr riktigt ont att läsa. Det här till exempel:
Det skulle inte förvåna mig om det i nästa trilogi förekommer personer vid namn Starkiller, Valarium och Montross, eller planeter som heter Utapau och Aquilae!
Men om detta kan vi bara spekulera och kanske drömma oss tillbaka till en tid för länge sedan i en galax långt borta.
Stackars, oskyldiga Björn gick och hoppades på fler Star Wars-filmer. Såg fram emot dem. Jag kan inte annat än undra vad han tycker om de filmer som till slut spelades in.
För övrigt så skulle jag vilja tacka Jonas Nelson för att han fick upp mina ögon för Terry Pratchett. Jonas recenserar nämligen The colour of magic och The light fantastic i det här numret, och det var den allra första gången jag hörde talas om Pratchett. Numera är jag en junkie. Tack, Jonas, tack!
På tal om recensioner så finns det en del i den här tidningen. Micke Nordin recenserar till exempel D&D-dravlet Azure bonds. Jag kan inte annat än le åt hur .. tonårspojkig … hans text är.
Efter många om och men så styrde jag mina steg till den närmaste butiken för att titta på det sortiment som fanns där. Det första jag såg var en blå bok. När mina ögon gled över omslagsbilden så var det kört bildligt talat. På omslaget står en brud med charisma 19 i den klart sexigaste rustning jag sett.
Det är lätt att glömma bort att man som tonårspojke, innan internet existerade, faktiskt kunde gå i flera dagar utan att se en bild på en urringning.
När jag läser texterna i den här tidningen känner jag att, fan, hur länge sedan var 1989 egentligen? Språket är så annorlunda mot i dag. Skribenterna skriver på ett sätt som helt enkelt inte skulle funka i en tidning 2010, det skulle bara kännas konstig. Det är inte några stora grejer – skillnaderna sitter i nyanserna. Några exempel:
”Spelets värde kommer givetvis att öka när GDW gett ut lite fler moduler.” Stefan Burström om Space 1889.
”Om Äventyrsspel ska producera ytterligare moduler i Drakar och Demoner-följetongen så tycker jag att det behövs mer förnyelse och en uppläggning där informations- och äventyrsdelarna väger någorlunda jämt.” Thomas Larsson om Torshem.
”Ja, jag sa ju att det var en vrickad bok!” Jonas Nelson om The light fantastic.
”Man är förflyttad till ett medeltida land kallat Brittania. Detta land styrs i terror av tre ‘Shadowlords’.” David Ågren om Ultima V.
Spelets värde. Följetongen. Vrickad. Styrs i terror. 1989 var en helt annan tid, mina vänner. En helt annan tid.
Avslutningsvis: En av mina grundtankar inför den här Rubicon-genomgången var att jag inte skulle jämföra med Sinkadus hela tiden, utan låta Lancelot Games kreation stå ensam i spotlighten. Detta är fortfarande min målsättning, men jag börjar misstänkta att det kommer att bli svårt att helt skala bort referenser till Sinkan. Vi får se hur det går.
Piruett 
Länken till Rubicon 1 funkar inte, den ligger på 2010/05/24/ istf 05/09 – men man hittar dit via din 404-sida i alla fall, så det gr inte mycket.
Och hur länge sedan var 1989 egentligen? 89 var första året jag existerade, nu känner jag mig liten och oerfaren i världen. Tack 🙂
GillaGilla
Tack. Fixat!
GillaGilla
-89 så var det moppe till polaren för långa spelpass, ofta.. alldeles för ofta egentligen.
Det där omslaget med urringad ringbrynja kommer jag allt ihåg (bildtext ”klicka för större” var för övrigt lite roligt) men även om jag fick en flashback av omslagets huvudperson så fick jag en ännu större flashback av dinosauren med minihänder. Oj vilken lång diskussion vi hade om vad den där filuren egentligen håller i sina små pyttehänder. Är det ett svärd, en ”flanged mace”, vad gör de bakåtriktade taggarna, vad.. vad?
GillaGilla
OMG, it’s all coming back… Tack för tidsresan Magnus!
GillaGilla
Är det månne samma Björn Wahlberg som gjort den nya översättningen av Tintin?
GillaGilla
Björn var en framtidssiare av Nostradamus klass Valarium är ju lika nära Chancellor Valorum som Hitler och Hister. Vad mer kan detta orakel säga oss om framtiden?
GillaGilla
Azure Bonds var den enda Forgotten Realms-roman jag någonsin läste. Jag försöker intala mig att jag hört något positivt om den, men kanske var det urringningen som styrde. Det verkar väldigt kallt och opraktiskt med den där ringbrynjan men kvinnor kan ju tydligen inte ha på sig rustningar som fungerar i verkligheten. Xena – Krigarprinsessan är la ett lite mer modernt exempel på samma problematik.
Vad som emellertid i mitt tycke är lite intressantare med gamla bilder på vackra kvinnor är hur tidsbundet skönhet på många sätt är. När jag tittar på bilden, ovanför urringningen (just det, ansiktet!) så ser det ut som en lätt redigerad bild av en kvinna runt 40, som inte har studerat på högskolan, är nyskild och bor kvar på samma ort som 1989.
Har för mig att romanen var rätt medioker för övrigt och med tanke på att jag köpte och läste över dussinet Dragonlance-romaner under samma tid, så torde minnet ge den ett högre betyg än vad den förtjänar.
GillaGilla
Hohohaha, slukade en del TSR-fantasy, framförallt minns jag sista delen i nämnda serie som speciellt bra. Fanns dock enstaka som jag tyckte var dåliga redan då.
Har gjort misstaget att försöka läsa om enstaka böcker på senare år…tydligen kan man utvecklas som läsare.
Ang bilden på omslaget så tror jag mig minnas att det tom var någon/något som försökte slå henne där rustingen inte såg ut att skydda men ringbrynjan minnsann var magisk, det är nästan lika klurigt som att vampyrflickor inte fryser utan kläder 🙂
/Anders – som undrar varför dracula inte går klädd i susp
GillaGilla
Fick läsa Azure Bonds jämförelsevis nyligen (fyra-fem år sedan) eftersom jag skulle spelleda AD&D-äventyret (vilket antog att man hade läst boken, men egentligen inte krävde det).
Vad jag minns så var rustningen en tillfällig grej och bara till för att hon skulle bli ett snyggt människooffer. Så det fanns i alla fall en ursäkt för rustningen, om än lite vek. Mestadels gick hon runt med vettig utrustning (vettig för en fantasyvärld i alla fall.. 😉
GillaGilla
En sak som är slående i Rubiconmåndag, jämfört med Sinkanmåndagarna, är skillnaden i antalet kommentarer (och därmed intresse?).
Antagligen är en bidragande faktor att Sinkan lästes av alla, och alla hade en relation till Ä-spels produkter. Sinkan-diskussionerna handlar lika ofta om en produkt eller ett synsätt/strategi/produktplan och är därmed engagerande för många.
Eftersom Rubicon då inte fokuserar på Ä-spels produkter och du, Magnus, valt att inte göra jämförelser med Sinkadusmåndag, kanske en annan vinkling ska till.
Jag är nyfiken på vad som var trendigt/på tapeten just då. Varför kom det ett Top Secret/SI – rollspel. Varför skrevs en Star Wars genomgång. Att försöka se vilka referenser som spelade roll för innehållet som slutligen hamnade i Rubicon, för i Sinkan är de uppenbara.
Raljerar på med huvudvärk, men hoppas essensen av min poäng är gjord.
Hur såg världen utanför Maren-omslagen ut, på den tiden?
GillaGilla
Jag är inte förvånad. Rubicon och Lancelot games var aldrig ens i närheten så populära som Äspel.
Men du har en poäng. Jag tar den med mig.
GillaGilla
Ja, egentligen är det nog bara mer ”allmänna nörderier” jag själv vill läsa om. Tack för en underhållande blogg!
GillaGilla
En stor del av Rubicons innehåll var sådant som tidigare hade varit publicerat i olika fanzines. För den som i likhet med undertecknad var manisk rollspelsfanzineläsare (många kuvert med svarsporto skickades land och rike runt) var de flesta Rubiconnummer inte stort mer än en gäspning: Abbe Cramér om religioner och imperier — det läste jag i The Beholder för ett halvår sedan, Aliens i Traveller — det känner jag igen från Black Duck och så vidare. Sannolikt är detta en viktig orsak till tidningens otroliga variation i kvalitet och innehåll mellan olika artiklar.
Jag har bara kommit till nummer två i min genomläsning ännu. Törs man hoppas på en kommentar till den trummande afrikanen som agerade vinjettbild till ”Djungeltrumman” (insändarspalten)? Kanske även något om Sinkadus/Rubicon-parodin Rubidus som var bilaga till något norrländskt fanzine (White War?)?
GillaGilla
Hej!
Ramlade över denna sida av en ren sinkadus… förlåt, av en ren rubicon! Ojvoj, 1989 var verkligen längesen! Ändå minns jag det som igår, när vi satt och knåpade ihop de första numren till Rubicon i Sundsvall.
Själv var jag som nog märktes en stor Star Wars-fantast sedan 1977 och egentligen ingen rollspelare. Jag drogs in i världen genom West End Games’ utgivning av Star Wars-spelet. Herrarna bakom Lancelot Games stötte jag ihop med nere i källaren till butiken Midgård, innan de skaffade tjusiga lokaler på Köpmangatan i centrala Sundsvall.
Jag kan ärligt säga att alla mina artiklar om Star Wars, Willow, George Lucas och Indiana Jones var så kallade utfyllnadstexter: när killarna fick ont om material till tidningen fick jag helt fria händer att nörda till det som jag ville. Rätt underbart, egentligen.
Willow var helt ny och relativt okänd när jag började skriva 1988, det mesta bakgrundsinfon hämtade jag från filmtidningen Starlog (nu saligen insomnad). Att mina Lucas- och Star Wars-artiklar skulle vara ”rewrites” från Dale Pollocks utmärkta biografi ”Skywalking” är helt fel: jag plocakde info från alla möjliga håll, inte minst Starlog och andra filmtidningar, liksom intervjuer med Lucas som jag samlade på då.
Visst längtade alla vi Star Wars-fans anno 1989 på fler filmer! Vi ville ju se den unge Obi-Wan, den unge Anakin, osv. I dag känns det onekligen lite fånigt med facit i hand, men sanningen är ju den att de filmer vi såg för vårt inre öga var tusen gånger bättre än de filmer som Lucas till sist gjorde 1999-2005. Att flera av de namn jag nämnde i en bakgrundsartikel (Valorum, Utapau) sedan kom till användning är inte konstigt, då Lucas alltid återanvänt kasserade idéer.
Förutom Star Wars var mitt stora barndomsintresse Tintin. Jodå, jag har nyöversatt Tintin och har även översatt flera faktaböcker om Star Wars. Inte så dumt att att kunna arbeta med sina barndomsintressen, eller hur?
Bästa hälsningar, Björn Wahlberg
GillaGilla