Guy Gavriel Kay. En av min absoluta favoritförfattare. Jag älskar honom. Tigana är en orgasm i textform. The lions of Al-Rassan är så vemodig att jag får gåshud. The last light of the sun får mig att önska att jag levde någon annanstans, någon annan tid. A song for Arbonne med sin vackra, tragiska, berättelse. Till och med The Fionavar tapestry, som på 90-talet var min första kontakt med Kay, glittar som en liten juvel i mina minnen.
Den enda av hans böcker som jag inte gillat är hans näst senaste, Ysabel, så därför har jag inte vågat hoppats för mycket Under heaven som släpptes nu i månaden. Det är tråkigt att bli besviken om man har för höga förväntningar.
Men nu när jag är c:a 145 sidor in i romanen känner jag den där bekanta Kay-euforin sänka sig över mig. Under heaven är bra. Riktigt bra. Riktigt riktigt bra. Han är i högform, Kay. Med små medel skapar han fantasy så är ack så mycket mer fantastisk än det mesta som trycks i genren i dag. I Under heaven finns det spöken; Kay etablerar det inte med något dramatiskt WOWKOLLAHÄRSPÖKEN, utan genom att boken börjar med att huvudpersonen lugnt konstaterar att han vant sig med de gastkramande skriken, för att i nästa andetag filosofera över att trädens löv håller på att bli röda.
De små medlens man, Kay.
Liksom nästan alla hans böcker, utspelar sig även Under heaven i en fantasyvärld som bär mycket starka likheter med en historisk period eller händelse, i det här fallet 700-talets Kina och Tangdynastin. Huvudpersonen, Shen Tai, lever ett asketiskt liv i avskildhet för att sörja sin döde far, när han plötsligt får en gåva på 250 sällsynta, extremt värdefulla Sardian-hästar. En gåva värdig en kejsare, och som folk skulle mörda Tai för utan att tveka. En riktig jävla björntjänst, helt enkelt.
Läs.
Piruett 
Wow, jag blir ju sugen helt klart – vilka andra historiska perioder utspelas de andra böckerna i då?
GillaGilla
* Tiganas värld brukar jämföras med medeltiden Italien.
* A song for Arbonne – medeltida Provance och det Albigensiska korståget.
* The lions of Al-Rassan – El Cid och återerövringen av Spanien på 13-1400-talet.
* The last light of the sun – nästan-vikingar i nästan-England.
* The Sarantine Mosaic – Konstantinopel under 500-talet.
Ysabel utspelar sig dock i våra dagar, i Provance, och världen i The Fionavar Tapestry är en mer typisk fantasyvärld.
GillaGilla
Man tackar 🙂
GillaGilla
Hmmm… det här är nog det mest effektiva sätt jag sett någon sälja Kay, annars har det bara låtit som om han varit samma slags författare som alla andra, med precis likadana fanboys.
”Men läs det här, det här är bra!”
”Vad gör det bra?”
”Det är typ intelligent and shit!”
”…”
Det här gör mig sugen på att läsa åtminstone någon av hans böcker 🙂 Har du något tips på vad man borde läsa ‘först’ för att bli hooked, beroende och mest imponerad?
GillaGilla
Börja med Tigana, eller möjligtvis The lions of al-Rassan.
Gillar du inte dem så är du bevisligen inte en människa. 🙂
GillaGilla
Jag tar och kollar dem på biblioteket! Tack.
GillaGilla
Kul att höra! Jag har som du följt Kay sedan Fionavars vävnad, med Banir Lök, Matt Sören och alla andra sköna namn. Men det är ju mer barn/ungdomsfantasy. Tigana gjorde ju att jag fattade att fantasy var för vuxna också.
Även om man kan känna att stilgreppen upprepas emellanåt, så är Kay en gigant. Därför blev besvikelsen av Ysabel ett hårt slag. Men nu blir man ju sugen att köpa Kay-bok igen!
Får man passa på att önska? Några tips på vilka författare man ska läsa nuförtiden som passar en som gillar Kay och Donaldson, men oftast blir besviken av annan fantasy?
GillaGilla