Hemliga hobbyer

Tidigare i veckan mötte en lobbygrupp från Sverok några riksdagsledamöter för att skapa medvetenhet om spellobbyn (typ). Ett klart ölvärt projekt. Äventyret finns dokumenterat på Signaler från Sverok, Sverok.se och Lajvverkstaden.

Diskussionen tycks ha handlat om att spelhobbyn betraktas och finansieras som en ungdomsrörelse, trots att en stor del av utövarna bara har vaga minnen av sin sexdebut, och vad man kan göra åt detta. Teresa raljerar i det ämnet på Roleplaying is so gay, så jag går raskt vidare.

Jag fastnade för den här passagen i Henrik Sannessons artikel på Signaler från Sverok:

Han vitt­nade också om spel­kul­tu­rens osyn­lig­het i sam­häl­let och media. Johanna Koljonen, lajv­kri­ti­ker och pro­gram­le­dare för P3 Kultur som satt i publi­ken till­förde här att att gam­mel­me­di­erna av tra­di­tion foku­se­rat på enskilda ska­pare vil­ket för­svå­rar för del­ta­gar­kul­tu­rer att synas.  Miriam Lundqvist för­kla­rade också att spel­hob­byn har haft svårt att göra sig av med sin tönt­stäm­pel. Hon sa också att spe­lare är så vana vid att bli ifrå­ga­satta för sin hobby och att det här sam­man­ta­get gjort att spel­rö­rel­sen bli­vit väl­digt intern. Att lajvar­ran­gö­rer söker upp så enskilt belägna plat­ser som möj­ligt för sina spel, eftersom det oftast lig­ger i spe­lets natur att skapa en egen värld, bidrar för­stås också till en hobby som utåt sett kan verka ganska hemlig.

Visst är det så. Som rollspelare spelar jag mestadels med samma personer, bakom tunga gardiner. Jag tycker att det är extremt irriterande med folk som ”tittar på”. Min filosofi är att antingen så är man med och spelar, eller så är man inte närvarande i rummet. För mig är rollspel ingen uppvisning.

Egentligen är det väl detta som i slutänden skiljer rollspel, och lajv för den delen, från traditionella konstformer. Den är en angelägenhet för de som faktiskt spelar – jag tror inte att någon skulle bli lycklig av att sitta i publiken medan jag och mina polare lirar Dungeons & dragons.

Jag kommer att tänka på en föreläsare jag hade när jag pluggade Litteraturvetenskap. Han menade att konst som inte sprids inte är konst överhuvudtaget – till exempel de där dikterna du har liggande i byrålådan, eller den där musikslingan du pillat med i åratal men aldrig vågar lägga upp på MySpace. Konst måste upplevas att andra än skaparna för att vara konst.

Men den inställningen – som jag tycker det ligger mycket i – är rollspel ungefär lika mycket konst som en teaterpjäs som bara upplevs av skådespelarna själva.

Okej, tillbaka till ämnet. Det jag egentligen ville säga var att, ja, rollspel är en hemlig och intern hobby. De andra delarna av spelhobbyn har jag inte lika stor koll på, se de låter jag vara. Rollspel är hemligt. Men är det dåligt?

Ja, om man är en organisation av Sverok-typ som söker pengar är det såklart negativt, och för återväxten av nya spelare är det inte heller någon höjdare. Om man aldrig kommer i kontakt med rollspel, blir det så klart svårt att vilja testa.

Men om jag måste välja mellan att ägna mig åt något som få utomstående har koll på, eller att ställa upp på en massa jippon (lajva på medeltidsveckan nämndes), så väljer jag den tynande, döende, hobbyns väg varje gång.

Hur skulle egentligen en ohemlig rollspelshobby se ut? Lajv-Idol på TV 4? SM i Drakar och demoner på Ullevi? Rollspela på t-banan på väg till jobbet?

Hm .. okej, det kanske skulle vara lite roligt. För utövaren, återigen. Jag upprepar: Rollspel funkar inte som publiksport. Rollspel är till sin natur något som bara är roligt för de som är med och spelar vid det aktuella speltillfället.

Och vad gäller nördstämpeln på rollspel hänvisar jag till detta gamla inlägg: Pinigt att rollspela.

10 reaktioner till “Hemliga hobbyer

  1. Jag är benägen att i någon mån se det där som en merit. Rollspel är en kulturform där passiv konsumtion knappt existerar, där DIY-faktorn är mycket högre än i alla andra former av kultur. Att den knappt går att delta i utan att själv vara med och hitta på saker är antagligen det som hindrar den från att bli stor, men också det som är dess mest intressanta drag, och det som är den stora skiljelinjen mot mer mainstream kulturyttringar.

    Gilla

  2. Skillnaden mellan rollspel och andra kulturformer är bara att den upplevs på ett annat sätt. Att titta på när några spelar rollspel är ungefär samma sak som att titta på när någon läser en bok eller ser på TV — det är inte en kulturupplevelse i sig, utan ett passivt observerande av någon (eller några) andra som har en kulturupplevelse. Jag brukar inte ha någon publik när jag sitter och läser en bok, men jag upplever inte litteraturen som hemlig eller intern för det.

    Gilla

    1. En annan skillnad är att det är omöjligt att kopiera en rollspelsupplevelse. Kopiera är troligen inte rätt ord, men jag kom inte på något bättre. Om du tittar på när någon läser en bok, så kan du alltid gå fram och låna boken och läsa samma text. Du kanske inte upplever texten på samma sätt, men du läser samma text.

      Det fungerar inte med rollspel. Även om du spelar samma äventyr som du tidigare sett någon annan spela, så blir det ändå aldrig samma äventyr. Medspelare, spelledare, dagsform och mycket annat gör upplevelsen helt annorlunda – kanske till och med till en annan upplevelse helt och hållet.

      Gilla

      1. Samma sak gäller väl för en konsert, en standupshow eller en teaterföreställning? Ju mer publikfeedback som är involverat, ju mer svårupprepade blir upplevelsen, och i och med att publiken i rollspel samtidigt är medskapare blir upplevelsen oerhört svår att göra om.

        Gilla

  3. Viktig skillnad mellan rollspelande som skapande aktivitet/konst och dikten i byrålådan är att spelprocessen är interpersonell, så att säga. Deltagarna är att betrakta som både kreatörer och publik, men genom att vi är publik åt *varandras* skapande så menar jag att det inte triggar icke-konst-kriteriet ovan.

    Gilla

  4. Förstår inte huvudtaget varför man liksom jagar uppmärksamhet med sin hobby. Visst så är sverok förmodligen beroende av hobby, men som du säger så är lajv ingen teater. Det och rollspel är liksom bara en hobby, inte ett sätt att söka uppmärksamhet. Så jag förstår inte varför man huvudtaget behöver blanda in politiker?! Känns lite omoget faktiskt.

    Gilla

    1. Politiker bestämmer, i förlängningen i alla fall, vilka organisationer som ska få statligt stöd. Eftersom Sverok och alla Sverokanslutna rollspelsföreningar är beroende av statliga pengar så kan det vara bra att politiker vet vad det hela handlar om.

      Gilla

  5. ….Ja menar rollspel och sånt är en hobby, inte liksom något politisk parti eller en politisk linje. Det är liksom inte en ”folkgrupp” som typ ”homosexuella” eller ”samer” som kräver acceptans(ni förstår principen). Det är bara en hobby, när man försöker få det till något mer känns det löjligt tycker jag då.

    Gilla

  6. Pingback: Rädda rollspelen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s