Kommer ni ihåg Assassin’s apprentice och resten av The Farseer trilogy? Kommer ni ihåg hur överdjävulskt jobbigt huvudpersonen Fitz hade det? Han fick spö, han plågades, hans magi blev uppfuckad, hans flickvän försvann, han blev mördad, hans polare övergav honom, hans kropp förstördes, ja, kort och gott hade Fritz ett rätt dassigt liv. Det var lite det som skilde Robin Hobb från andra författare i den episka fantasygenren: Saker gick käpprätt åt helvete, och allt slutade inte lyckligt.
I sin senaste bokserie, The Rain Wild chronicles, som så vitt jag förstår bara består av böckerna Dragon keeper och den nya Dragon haven, så har hon övergivit den stilen helt. Den tragiska ådran är borta. Hon har blivit snäll. Snäll, mesig och dussinfantasyaktig. Det enda som finns kvar att gilla är sparsamt utdelade informationsbitar om hennes ganska fascinerande värld.
Det, och djurskötsel. Gillar man djurskötsel så har man kommit rätt, för i Dragon haven så består nästan all action av att olika drakar råkar ut för olika åkommor. Parasiter, infektioner, mjuka tånaglar, brist på tandtråd – jag skämtar inte – och lite annat roligt som fästingliknande ormar och smutsiga fjäll.
Robin Hobb har alltså tagit sitt framgångkoncept, tragisk episk fantasy (trepic?) med massor av magi och intriger och mysterier, kastat det i soptunnan och satsat på Svarta Hingsten och ödleflickan. En tam variant, dessutom. Ingen som är snäll råkar illa ut, alla som är elaka dör – men helt på egen hand, de snälla har ingen roll i elakingarnas död. Det är som om … världen själv bara vände sig emot dummisarna och dödade dem. Ingen huvudpersonen behöver ta något moraliskt beslut av vikt, ingen behöver göra ett val som den kommer att ångra. Allt är bara så fint och tillrättalagt. Och tråkigt.
Piruett 
Drakar säljer, så är det. Och gullas det med dem säkert ännu bättre. Förövrigt kastar jag in handduken och erkänner att jag inte kan något om genren. Har i tio år trott att Robin Hobb är en man.
GillaGilla
Själv trodde jag att Robin Hobb var bokens titel, och att det hela var en långdragen parodi på en ganska berömd stråtrövares muntra äventyr i skogarna utanför Nottingham. Vilket faktiskt är ännu pinsammare.
GillaGilla
Jag tappade hoppet helt om Robin Hobb när jag läste Soldier Son-böckerna. Fruktansvärt tråkiga böcker, faktikt så tråkiga att jag inte orkade läsa klart bokserien.
För övrigt höll hon väl på med drakgullegull och alltför påklistrat lyckliga slut redan i Liveship-böckerna? Vad jag minns i alla fall, jag har förträngt mycket av de böckerna också.
Synd, i alla fall. Kan ingen säga åt henne att trepic fantasy är det enda rätta?
GillaGilla
Ja gud vad Soldier son-böckerna sög. Jag klarade mig knappt igenom del 1.
Liveship-trilogin var kanske ett steg åt meshållet, men där hade karaktärerna det fortfarande lite jobbigt i alla fall. Olycklig kärlek, kapade händer, svåra val och förvridna kroppar. Sen var själva storyn spännande också – det gör sitt till.
GillaGilla
Jag var inte så förtjust i Liveship-trilogin och har därför inte känt mig så sugen på de här heller.
GillaGilla
Liveship-trilogin? Usch! Den läste jag på den tid då jag hade fått det felaktiga intrycket all fantasy var av samma höga klass. Oj vad jag fick den naiva positiva inställningen grusad. Liveship var böckerna som fick mig att dumpa den svenska utgivningen av fantasy helt och hållet och leta bland de engelska titlarna (kan möjligen sättas i samband med att jag var äldre och hade mer pengar också, tidigare var det bibliotek som gällde och det var därifrån jag fick Liveship).
Många AD&D böcker var visserligen i samma klass som Liveship men då utspelade de sig i världar som iaf var fascinerande med återkommande karaktärer som var intressanta att läsa om . Liveship världen var ett ”dött skepp”.
GillaGilla
Har faktiskt inte läst Robin Hobb. Hittade för bara två veckor sedan hennes lönnmördartriologi på svenska, på bokrean för 15kr styck. Så jag plockade hem dem. Kul att veta att det är det bästa hon gjort! 🙂 Och bra att veta att jag lika väl kan skippa resten…
Tillrättalagda historier är totalt ointressanta, oavsett om det är fantasy eller inte. Tvärt om är det just historier om människor som släpar sig genom helvetet och ut på andra sidan som fångar ens engagemang. T.ex. älskade jag Stephen Donaldssons ”Gap” femologi. Det är en av de skitigaste, svinigaste och samtidigt mest brilliant scifi serier jag någonsin läst.
GillaGilla