Svenska kulter

saker jag läser

Svenska kulter är inte en fackbok om svenska kulter, utan en samling skräcknoveller av Anders Fager. Det är mycket cthulhu över novellerna — cthulhu och svensk vardag: De sydsvenska gymnasietjejer som offrar sina ragg till Någonting bakom dansbanan. Det gamla paret som ska mata svanarna, och som pratar om att återuppväcka Strindberg från de döda. Rosengårdsgrabbarna som bilar genom Europa för att hämta hem ”Mormor”.

Det är bra skit alltihop, även om jag inte direkt blir rädd av den här typen av skräck. Den är mer fascinerande och spännande än läskig. Bra skrivet, bra berättat, bra storys. Bra, liksom. Man vill läsa mer.

Ni som hängt med här på bloggen ett tag känner till min aversion mot novellsamlingar. Jag har inte lyckats läsa igenom en hel novellsamling sedan biblisk tid. Svenska kulter är så bra att jag slukade den i en sittning. Jag! Novellhataren. Det om något borde ge er en fingervisning om kvalitén på Anders Fagers berättarkonst.

Publicerat

23 reaktioner till “Svenska kulter”

    1. ”Jag läser inte jättemycket fantasy, däremot en hel del fantastik, vilket är en något bredare kategori.”

      Sorry, men prententiöst och viktigpettrigt skitsnack som det där fick mig att omedelbart avbryta min läsning av länken. Snacka om att patronisera intervjuaren!

      Gilla

      Svara

  3. Den här måste jag spana in. Nog för att mina konfirmander brukar gilla när jag läser HP Lovecraft-noveller för dem, men de tycker ofta att språket är lite bökigt. Sedan är det ju lite för mitt eget höga nöjes skull… 🙂

    Gilla

    Svara

  4. Läser du H P Lovecraft för dina konfirmander!? 🙂 Kul!

    Och jag som bara har läst typ Narnia och sånt ”fromt” för mina. Kanske ska ta med lite Lovecraft till årets läger istället. 😉

    Gilla

    Svara

  5. Hm, dåså. Jag stod och fingrade på den här på GothCon, men glömde att köpa. Då skrivs den upp på listan över framtida inköp. Tack!

    Gilla

    Svara

      3. Jodå, har ju hänt en del skit där. För övrigt, tack för trevlig läsning och för att jag kunde knipa en bok fastän ni redan packat ihop!

        Gilla

  8. Tyckte mycket om boken. Läser den för flickvännen som också är förtjust. Den sista novellen som tar upp the King in Yellow är en av bokens höjdare för alla som knarkat Delta Green…

    Gilla

    Svara

  10. Då har man läst ”Svenska kulter” av Anders Fager och en mer missvisande titel får man allt leta efter. En bättre titel vore ”Tröttsamma berättelser” för boken är frapperande monoton och tråkig. Det skrivs en massa detaljer om både det ena och det andra men egentligen ingenting som för berättelserna framåt. Det är som om detta oändliga ordbajseri endast existerar för att sträcka ut tunna berättelser till något som nästan kan kallas bok. Skulle någon få för sig att stryka allt onödigt så tror jag boken skulle vara cirka 50 sidor lång. På detta sätt påminner den mycket om Bret Eston Ellis ”American Psycho”. Ett mustigt, för att inte säga perverterat, bildspråk används i tirader av antisemitism, sexism och homofobi. Man får dock känslan att författaren Anders Fager använder detta språk för att chocka läsarna (inte för att han är rasist, sexist eller homofob) men eftersom det görs på ett så taffligt och vårdslöst sätt är känslan mer att författaren måste vara överpretentiös. I rädsla för att misslyckas tar Anders i så det knakar så att han åtminstone kan hävda att han var modig i sitt författarskap. Andra skulle säga att samma författarskapet är omoget för att inte säga rent barnsligt. Sedan kan man undra vad cthulhu-mytologin har i dessa berättelser att göra. Till skillnad från Magnus Edlund anser Zebran att utan H.P. Lovecrafts referensramar så går det lilla av Anders Fagers författarskap man kan ta åt sig helt förlorat. De olika novellerna har redan från början hål stora som isberg och om man inte vet vilka Shub-Niggurath, Yog-Sothoth och Byakhee (erna) är förvirrar det bara ännu mer. Någon skräck i samma form som Lovecrafts är nästan ett hån mot den gamle mästaren. Lovecraft var långt ifrån den bäste författaren som världen skådat men han hade ändå en helt unik berättarförmåga som Anders Fager inte på något sätt kan göra anspråk på. Kanske gör han det inte heller och Zebran är kanske orättvis men kunde inte författaren ha hittat på en egen ”mythos”. Det Zebran speciellt irriterar sig på är avsaknaden av skräck och överraskningar. En någorlunda intelligent människa kan förutspå varenda tvåloperavändning långt innan man hunnit traggla sig igenom de till antalet oändligt många färgtorkartråkiga sidorna. Slutksammanfattningen kan tyvärr inte bli annat än fördomsfullt, ointressant, patetiskt. Anders Fagers författarskap är något som Zebran hädanefter tar avstånd från. Boken förvandlas härmed till skithuspapper.

    Gilla

    Svara
  11. Pingback: I reptilkultens pojkrum | Piruett

Lämna en kommentar