Prequels suger

Jaha, jag antar att jag borde snacka lite om Seph Swainstons nya roman Above the snowline. Den är en prequel till Swainstons tre tidigare böcker i Circle/Castle/Fourlands-serien, och är utan tvekan hennes svagaste bok hittills.

Varför? Den är en prequel, och lider av den stora prequel-förbannelsen: Jag vet hur det kommer att sluta, alltså bryr Jag mig inte så mycket. Till råga på det så avslöjas inte något mer om det som fascinerat i de tidigare böckerna, så som insekterna, de parallella världarna och vad Kejsaren är för konstig filur. Det är ju egentligen dessa mysterier som är huvudsaken i The year of our war, No present like time och The modern world, och utan dem så känns Above the snowline ganska fattig.

Om jag vore av det generösa slaget så skulle jag förklarat att man kan se boken som en berättelse om utanförskap, rasism och hat. Men jag är inte på generöst humör i dag, utan nöjer mig med att konstatera att huvudpersonen Jant inte är så intressant utan dimensionsresor och heroin.

5 reaktioner till “Prequels suger

  1. En vän som jag ska låta vara anonym läste den i manuskriptform i samband med att Steph var hedersgäst på sf-kongressen på Åland i fjol, och konstaterade torrt: ”Hon har skrivit fan fiction på sin egen värld”.

    Jag fick också en utskrift, men efter det omdömet lät jag den ligga och tänkte att jag kunde vänta och se vad folk tyckte när den kom ut.

    Gilla

  2. ”nöjer mig med att konstatera att huvudpersonen Jant inte är så intressant utan dimensionsresor och heroin”

    🙂 Gäller inte detta samtliga bra musiker med.

    Gilla

  3. Äh, så illa är den inte. Jag läste klart Above the Snowline i går och även om den inte är lika stark som Swainstons tidigare böcker, och även om jag också har en inbyggd skeptisism till prequels (det måste väl finnas en bra svensk term?) så är det fortfarande en bra bok.

    Den är, som alltid när det gäller Swainston, otroligt välskriven. Det är en fröjd att njuta av hennes prosa och det är ett nöje att läsa hennes beskrivningar av vildmarken. Jag tyckte inblicken i livet hos rhydannes kompenserar att vi inte får veta mer om kejsaren och insekterna. Ibland får man en bättre blick över en värld, fiktiv eller icke-fiktiv, om vi får skåda mindre skeenden. Det är också kul med de olika berättarrösterna, vilket om inte annat ger mer djup och dimension till Jant.

    Att påstå att Swainston har skrivit ”fan fiction i sin egen värld” känns bara löjligt (nu får det tilläggas att för mig har fan fiction en väldigt negativ klang). Hon har helt enkelt tagit ett steg bakåt och gjort en djupdykning i sin värld. Visst hoppas jag att hon tar ett steg framåt i sin nästa bok, men det här gjorde mig mer än nöjd.

    Gilla

  4. Tack för fler åsikter! (Jag kan ju tillägga att jag tyckte att ”Jant uppe i bergen”-avsnitten i de tidigare böckerna var uttråkande, klart det sämsta i dem: Hur dåligt tecken är det för prognosen för min uppskattning av Above the Snowline?)

    Gilla

  5. Det går ju inte att komma ifrån att Jant under större delen av boken befinner sig uppe i bergen, men det kanske kompenseras av en hyfsat stor dos intrigmakeri och awiansk inrikespolitik?
    Men egentligen finns det ju bara ett sätt att ta reda på det. Jag delar din åsikt om att livet är för kort för dåliga böcker, fast ibland måste man ju ta lite risker också. 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s