Battlestar Galactica!!!1

Här nedan har jag hällt ur mig diverse tankar och intryck efter att ha sett tv-serien Battlestar Galactica. De kommer huller om buller, så ta er i akt.

Det viktigaste först: Battlestar Galacticas kapten William ”Bill” Adama är en person som utstrålar självförtroende, makt och kompetens. Han är en alfahane av en magnitud som sällan ses i verkliga livet. Efter att ha sett de fyra säsongerna av Battlestar Galactica, samt filmerna The plan och Razor, och en del webisodes, så har jag äntligen lyckats identifiera vad det är som får Bill Adama att ge detta intryck.

Egentligen är det enkelt.

För det första så korsar han aldrig armarna – varken över bröstet eller bakom ryggen – eller stoppar händerna i fickorna. Oavsett vad så står han rakryggad med armarna längs sidorna. Bara hängande, liksom. Detta signalerar att han är osårbar, att hur tuff och hård du än må vara så är du i hans ögon inte farligare än en mygga. Vad spelar det för roll att han lämnar hela sin kropp öppen för anfall? Du kan ändå inte skada honom. Du gör honom inte ens nervös!

För det andra så är det sättet han pratar. Adama tvekar aldrig. Han står aldrig och mumlar ”ööh”, ”hum” eller något annat utfyllnadsläte. Vet han inte vad han ska säga, så säger han ingenting. Vill han inte svara på en fråga så försöker han inte slingra sig, han låter bara bli att svara.

Svårare än så är det tydligen inte att utstråla 100-procentigt kokainsjälvförtroende.

Men det var inte detta jag vill prata om i dag.

De senaste dagarna har jag legat sjuk i feber, och egentligen inte orkat med annat än att blänga ut i luften framför mig. Så jag passade på att, äntligen, titta klart på tv-serien Battlestar Galactica. Alltså: En miniserie, fyra säsonger om totalt 75 avsnitt, och två filmer. Sammanlagt cirka 56 timmar tv, vilket känns helt sjukt långt när man skriver ner det så här. Men det var värt det, fan vad det var värt det. BSG kan vara den bästa tv-serie jag någonsin haft äran att utsätta min ögonglober för.

BSG blandar militär science fiction med religiös mystik och en hel skvadron superba skådespelare. Militär sci-fi kan vara ett riktigt aber. Det är lätt att det reduceras till ett gäng gubbar i uniform som står och skriker påhittat fikonspråk till varandra. Så inte här. BSG är välsignat befriat från teknobabbel, och det enda exempel jag kan komma på är att rymdskeppen drivs av ”tilium” eller hur man nu kan tänkas stava det. Det tror jag dessutom bara har fått ett namn för att det ska kunna ta slut – någon måste ju kunna säga ”we are running out of xxxxx”. Drama ensues.

Nej, den militära delen av BSG känns på riktigt. Den är smutsig, dödlig och grym. Folk dör och stympas, får psykoser och bryter ihop. Det militära blir ett sätt att skapa drama mellan huvudpersonerna, att vrida relationer i oväntade riktningar, att få människor att visa sina mörka och svaga sidor. Det görs förbannat bra, dessutom. Jag kan inte påminna mig någon serie där jag känt så mycket för karaktärerna som i Battlestar Galactica. När man sitter och tittar så vet man att, fan, här är det inte bara folk i röda skjortor som kommer att råka illa ut, här kan fanemig vad som helst hända. Det är krig!

Den religiösa mystiken är tämligen lågmäld i början av serien, men eskalerar i de senare säsongerna. I verkligheten är jag ateist ut i fingerspetsarna, men när det är på låtsas så är jag väldigt fascinerad av religion. Jag gillar de religiösa berättelserna, även om jag bara ser dem som just berättelser. Mytologi. Religionen används inte till att skapa konflikter och oväntade vändningar på samma sätt som de militära delarna av serien, utan har mer rollen som … tja, jag har redan använt ordet mystik, så varför inte: Religionen i BSG fungerar på så sätt att den skapar mysterier för tittarna. Man förstår snabbt att BSG inte bara handlar om en flotta rymdskepp som jagas genom rymden av mordiska robotar. Man förstår att det finns något mer som ligger bakom händelserna. Men vad? Hur? Varför?

Sen måste jag säga – och det här är en parantes – att så fort serien visar karaktärer klädda i civila kläder, så ser det fördjävligt ut. Kläderna är fula! Eller, kanske inte fula, men bara … fel. Det är som om någon tagit ett kontor från 60-talet och sen dumpat några liter 80-tal över det hela. Färgerna är lite fel, snitten ser lite konstiga ut, klädkombinationerna känns lite märkliga. Uniformerna, å andra sidan, är klockrena. Allt militärt ser fantastiskt ut. Speciellt Battlestar Galacticta, rymdskeppet, självt. Otroligt. Grim’n’gritty. Långt från Star Treks polerade Apple Store, eller från Mass Effect där allt ser ut som ett minimalistiskt disco.

Battlestar Galactica är, i brist på ett bättre sätt att tänka och uttrycka mig, sjukt jävla mongobra. Så det så.

15 reaktioner till “Battlestar Galactica!!!1

  1. ”Mass Effect där allt ser ut som ett minimalistiskt disco.”
    ”Star Treks polerade Apple Store”

    Och, min absoluta favorit:
    ”100-procentigt kokainsjälvförtroende”.

    När inhalerade du 20 liter awesome?* 😉

    Nej men, BSG är nästan alltid bra, och till och med figurer som bara är viktiga bifigurer får fantastiska roller och personligheter allteftersom serien fortgår, och för en gångs skull känns det militära både äkta och spännande – samtidigt. Jag upphör aldrig att vara grymt imponerad av att alla (alla!) är så extremt osympatiska, men samtidigt så fullkomligt mänskliga och engagerande karaktärer, och när jag ser tillbaka på hela serien inser jag att den karaktär/det öde som gjorde starkast intryck inte var det jag väntat mig – av någon anledning är det Felix Gaeta jag tänker på så fort jag tänker tillbaka på BSG. Och att Gaeta’s Lament är en jättefin liten nonsensvisa är ju inte direkt en nackdel heller.

    *obs skämt lulz etc

    Gilla

  2. Jag instämmer till fullo. As Sci-fi goes så är BSG förmodligen den från början till slut fullkomligt grymmaste serien. Det känns som om ingenting lämnats åt slumpen, inga författare fått idétorka och det är en fröjd för ögat. Jag satt också och sträck-kollade de första tre säsongerna innan fjärde säsonge skulle visas. Sen var det pina att vänta en vecka mot slutet.

    Har dock inte sett The Plan än så det ser jag fram emot.
    Och jag får försöka övertala min flickvän att se det. 🙂 Det gick över förväntan med Band of Brothers som också är en underbar serie.

    Gilla

    1. Jag har gjort det – sett ”The Plan” alltså. Det var ett misstag.

      Den förkroppsligar allt som var dåligt med BSG; och inympar dessutom detta i den annars briljanta första säsongen, där man var lyckligt ovetande om cylonerna och deras tramserier.

      Man kan ju inte annat än hånskratta åt de förvirrade manusförfattarna som så uppenbart förläst sig på Bibeln.

      Jag har ingen aning om vem som ska hyllas för att första säsongen är såpass ”planfri”, men onekligen var det synd att denne uppenbarligen blev utmanövrerad i och med säsong 2.

      Gilla

  3. Edward James Olmos har ju utgjort en levande definition av begreppet ”stenhård” ända sedan åttiotalet. (För er kids kan jag säga att det var ”Adama” som spelade kommissarie Castillo)

    ”Men det var inte detta jag vill prata om i dag.” Åkej, läser resten av inlägget nu… men oavsett vad du ska skriva finns det ingen som är så awesome som Olmos!

    Gilla

  4. Battlestar Galactica började i världsklass – de fyra miniserieavsnitten sträcksåg jag med tappad haka en och samma natt – kunde inte sluta titta.

    Första säsongen var också riktigt jävla bra.

    Sedan tog såpopera-skitsnacket över, förvandlingen av cyloner från obarmhärtiga badasses till pompösa tv-preachers gick överrumplande snabbt, och ramhandlingarna reducerades till det-händer-för-att-det-blir-bra-tv ”planer” av rent Lostianska bråddjup.

    Så lika bra som det började; lika fullständigt otittbart slutade det.

    Men jag vägrar låta den bittra smaken av andra halvan förminska storheten hos den första. De första dussinet avsnitt där de pressas av mördarmaskiner, bristande resurser och käbblande civila är underbara.

    Gilla

  5. Olmos FTW.

    OM jag någonsin ska bli hardcore, som man, så ska jag skaffa mig gropig hy och stenansikte.

    Clint Eastwood är en fjolla i jämförelse (ursäkta min plötsliga slip-up från en annars genomgående genusifierad kommentarstradition, men vaffan – jag är HBTQ själv, så jag får säga det).

    Angående BG’s religiösa tema så måste jag tillstå att de hittade en elegant ”before humankind on Earth”-twist i sista avsnittet. På nåt sätt kan jag förlåta alla våra mänskliga transgressioner, eftersom vi faktiskt härstammar från inter-rasiella (?) anfäder, välan BG’s besättning landade på ”Jorden” och förmodligen upplevde aboriginerna och de ”första människorna” som enkla, naturliga … eh … vildar.

    En liten fråga är dock varför vår tids arkeologer inte har hittat lämmningar efter BG-besättningen. För den metall och de syntetiska material de rör sig med borde ha blivit kvar i jordlagren.

    Eller så är det en lika fasansfull tanke som arkeologen, som vad jag har hört, försökte hitta lämningar efter Tolkiens orcher. Han lär ha hittat en mängd lämningar efter saxare och normander, dock.

    (Det sista kan vara en ”råttan i pizzan”, populär i min nördiga spelgrupp på 1980-talet. Alla vet ju att orcher inte finns, egentligen …

    Eller?)

    Gilla

  6. Clintan är tvärtom snarare relativt sett hårdare än Adama helt enkelt för att det är lättare att vara hård när man spelar överste och generaltyper.

    Gilla

  7. Du har prickat in två klockrena statusmarkörer. Läs mer om dem i Impro av Keith Johnstone om du är intresserad.

    Min uppfattning har formats till att berättelser handlar om människor och deras relationer. Kriser, fara och våld syftar bara till att sätta spinn på dessa relationer. Manusförfattarna till Battlestar Galactica tycks dela denna uppfattning. Underbar serie.

    Gilla

  8. Jag har aldrig sett serien. Har undvikit den för att jag tycker att boxarnas omslag är totalfula. Jag ska kanske också tillägga att jag inte gillar Star Trek. Men jag ska ge BG en chans, enbart pga denna blogg.

    Gilla

  9. För alla er som inte har sett Battlestar Galactica ännu…. Se den! Och även ni som rentav HATAR allt vad sci – fi heter. Ni kommer att finna att detta är inte sci fi… Detta är drama i sci – fi miljö.

    När skaparna gjorde serien tog de till flera grepp så att folk skulle känna igen sig. För det första är ljussättningen medvetet kass. Den SKA kännas som en dokumentär. Något som händer NU.
    Attacken på kolonierna påminner mycket om attacken på WTC. Till exempel ”memorial wall”, ett ständigt återkommande tema i serien.

    Cylon ockupation med självmordsbombare på New Caprica hade udden riktad mot Bushs Irakkrig.

    Serien ÄR bäst alla kategorier (so say we all). Så inte nog med att jag har alla säsongerna, jag har även tre uppsättningar BSG uniformer, en duty blue, en dress gray och en off duty green (sydde jag själv). Skulle gärna vilja ha en uppsättning av de heliga skrifterna – trots det faktum att jag är ateist…

    Framför allt bör man påpeka djupet i serien. Det budskap det har; funderingen på våra gränser och vad som definierar oss som människor.

    This is not all that we are….

    Gilla

    1. Jag håller fullständigt med dig Laszlo!

      BSG är en inte bara en TV-serie utan ett filosofiskt budskap om den intelligenta individualismens cykliska öde. En trolig teori över evolutionens kretslopp.
      Har man inte sett den så se den. Kopplar man budskapet så är det en väldigt givande erfarenhet att bära med sig.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s