Några ord om saker jag läst på sistone

Vera Nazarian, Salt of the air

Jag gillar Vera Nazarian. Hon skriver bra böcker. Men novellsamlingen Salt of the air gillar jag inte. Det beror inte på Nazarian, eller på novellernas kvalitet, utan på det faktum att jag inte gillar att läsa novellsamlingar. Detta faktum är väl dokumenterat. Ändå köpte jag denna bok. Det är märkligt, det här med min aversion mot novellsamlingar. Jag tycks ha en mental spärr som hindrar mig från att uppskatta fler än två noveller per år. Undrar varför.

Bill Willingham, Fables: The great Fables crossover

Har Bill tappat det? Jag brukade älska Fables och varje nytt album var som en födelsedagsfest. Nu: Inte lika mycket. Nerven försvann när fablerna lyckades störta The Adversary och återta hemländerna, och en ny ännu ondare och mäktigare figur dök upp. Det är lite som om Sagan om ringen inte slutat med att Sauron störtades, utan fortsatte med att en helt okänd, aldrig tidigare nämnd varelse attackerade Gondor.

I detta album, nummer 13 (!) i ordningen, smälter handlingen från Jack of Fables-böckerna ihop mot Fables, med ett ganska dåligt resultat. Jack är en rolig serie som helt saknar spärrar för vad som kan hända. Allt är galet och tokigt och flummigt. Fables har alltid varit en ganska allvarlig historia, inte utan humor, men med en svärta som gav serien ett annat djup. Effekten när dessa två stilar slås ihop är inte bra. Jag vill inte se Fables fetaste bad-ass förvandlas till en rosa elefant. Jag vill inte det. Det sabbar helt den känsla och stämning som byggts upp i de föregående 12 albumen. Värdo!

John Scalzi, The god engines

Det här var en bra jäkla bok! Science fantasy (om det nu finns något som heter så) med en stil som påminner en hel del om Fading suns eller till och med Mutant chronicles.

I The god engines används fängslade gudar som motor för färd mellan stjärnorna. Ett militaristiskt prästerskap styr mänskligheten med järnhand, ledda av Den enda guden.

En riktigt bra – och kort – bok som inte bör missas. Scalzi är en bra författare, och här briljerar han.

Scarlett Thomas, The end of Mr Y

I början tyckte jag att den här boken påminde väldigt mycket om Carlos Ruiz Safóns Vindens skugga. Lite senare var jag beredd att likna den med Three days to never av Tim Powers. I slutändan var jag dock tvungen att konstatera att The end of Mr Y bara liknande dessa böcker till ytan, men egentligen var något helt annat.

Tyvärr har jag fortfarande inte riktigt bestämt mig om hur bra jag tyckte boken var. Första halvan gillade jag jättemycket, men efter det förvandlades boken till någon sorts på-flykt-från-män-i-svart-historia, vilket var en besvikelse. ”Läsvärd” är nog ändå ordet jag letar efter här.

Mark Millar, Kick-ass

Jag skulle bli så glad om det kom en svensk översättning av den här serien som hette ”Sparka rumpa”. I väntan på den glädjen så duger Kick-ass även på originalspråk.

Den är en extremt våldsam berättelse som man läser för just gladvåldet och de snygga teckningarna, inte för så mycket annat. Om det finns något djup i serien så är i alla fall jag för seg för att upptäcka det.

Tomas H, Version noll

Ett rollspel. Nya regler till det nu avlivade efter katastrofen-spelet Mutant. Det är så här jag vill ha mina rollspel: Tunna, välskrivna böcker utan en massa bjäbb. Rakt på sak, genomtänkt och utan pinsamma försök att hitta på nya ord för bekanta begrepp.

Gillar.