Jag har äntligen kommit på vad Robert Jordan gjorde för ”fel”, varför hans The wheel of time-serie förvandlades till tusentals sidor vattentramp.
Problemet var att han inte ville berätta en historia om en människa (Rand), eller en grupp av människor (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene), eller ens om denna grupp och deras vänner (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene, Elayne, Aviendha, Moiraine, Min, Thom). Nej, han ville berätta en historia om hela världen. Han ville bli en krönikör av alla viktiga händelser och skeenden i sin påhittade värld.
Eftersom han från sida 1 berättade sin historia ur de olika karaktärernas perspektiv, så blev han tvungen att lägga till nya när de han redan hade inte räckte till. Inträffade något viktigt på en plats där ingen av hans karaktärer befann sig, ja då fick han lov att introducera en ny snubbe. Och så fortsatte det tills det blev ohanterligt.
Det Brandon Sanderson gör i The gathering storm är att rensa upp bland berättarperspektiven. Han koncentrerar sig på Rand, Perrin, Mat och Egwene, och kryddar sparsamt med ett fåtal andra. Han låter dessutom flera perspektiv komma fram i samma kapitel – något Jordan var ytterst snål med.
Resultatet blir ett avsevärt högre tempo, med nästan inga ovidkommande bihandlingar. Det händer faktiskt saker. Frågor får svar och intriger avklaras. För första gången sedan … någonsin … så är antalet mysterier färre efter boken än innan. Man känner att upplösningen är på g.
Det är fantastisk. Äntligen rör det på sig! The gathering storm är en den bok jag väntat på sedan, typ, The shadow rising. Sanderson briljerar. Han skriver som en ungdomligt energisk Robert Jordan. (Och han är för övrigt avsevärt bättre på att skriva action.)
Jag ser faktiskt fram emot nästa del. Bara det! Jag har inte sett fram mot en Jordanbok på typ 10 år.
Piruett 
Intressant! Jag gav upp på serien för länge sedan, just för att storyn bara spred ut sig mer och mer, och inget någonsin blev löst. Men jag såg aldrig boken från Jordans synvinkel såsom du gör, och förstod inte varför det var så, utan tyckte bara att det var mållöst och dåligt.
Efter det du sagt här känner jag att jag faktiskt får fundera på att ta upp den igen.
GillaGilla
Det var ofta mållöst och dåligt, för Jordan verkade inte kunna hantera sin egen skapelse. Men nu är det bra igen! Hurra!
GillaGilla
Ascoolt! Jag kanske skulle ta och läsa Knife of Dreams då så jag kan fortsätta med serien. Jag gav upp en bit in i den boken när den precis var nyutkommen, men hade hållt ut bra tills dess ungefär, och var inte så optimistisk inför fortsättningen… men det låter ju som om Sanderson tillfört precis det Jordan saknade 🙂
GillaGilla
Jag tröttnade ju på Jobban ganska omgående (tre-fyra originalböcker in). Dels insåg jag att det aldrig skulle ta slut, dels blev karaktärerna för über och till sist orkade jag inte heller bry mig särskilt mycket om någon av karaktärerna eftersom historien bara fortsatte förgrena sig. När allt är klart så får jag se.. det känns ju dumt att ha ägnat soliga sommardagar i sin förlorade ungdom på något som aldrig fullföljs.
GillaGilla
Men vad jobbigt… Nu måste jag ju börja om med serien. Läste den som ”liten” på svenska och kom väl till bok 14 innan jag helt tappat lusten. Övervägde att börja om på engelska redan då men all motivation var borta. Och nu kommer du och säger sånt här!
GillaGilla