Följande historia inträffade 2002, eller däromkring. Vi var ett gäng på 5–6 pågar i 25-årsåldern som lirade D&D3E i princip varje helg. En av spelarna hade en kusin av honkön som ville vara med och spela. Hon var med under minst ett speltillfälle och kollade läget. Detta ledde efteråt till högljudda protester från åtminstone en av spelarna som tyckte att ”Kan man inte få slippa fruntimmer någonstans?” Jag, och ett par av de andra spelarna, menade att ”Vi har aldrig tidigare vägrat någon att vara med och spela, så varför ska vi börja nu?”
Hur det än nu var så slutade det med att kusinen aldrig började spela med oss. Om hon uppfattade ambivalensen i gruppen eller bara insåg att det finns bättre sätt att tillbringa sina helger vet jag inte.
I allmänhet har rollspelande för mig varit något jag och mina gossevänner ägnat oss åt. Flickvänner och andra dambekanta har ibland dykt upp för ”kolla”, men sällan börjat spela. Jag är inte förvånad, för det finns få saker som är så tråkiga som att titta på när andra spelar rollspel. Man måste själv delta för att ha någon som helst möjlighet att inse att det är roligt.
Manliga intressenter brukar däremot vilja vara med och spela redan från dag ett. Jag har aldrig varit med om en kille som först vill titta på.
Piruett 
Anekdoter! Jag vill också vara med!
När jag gick sjuan på högstadiet fick några killar i paralellklassen nys om att jag spelade rollspel, och meddelade att de brukade låna ett klassrum och spela på rasterna. Jag frågade om jag fick vara med, och det fick jag.
En annan tjej satte sig också i rummet, men liksom vid sidan av, tillbakadraget, och ville liksom ‘titta så hon såg hur man gjorde först’ eller något, jag kommenterade det inte.
Till saken hör att de här spelarna bara var ute efter att rulla tärningar och plöja igeom Jorges Bestiarium, vilket jag tyckte var så tråkigt att jag gick därifrån efter halva rasten (”Det här är inte hur jag tycker om att spela rollspel, men tack för att jag fick vara med!”), och blev följd av den andra tjejen, som frågade om jag brukade spela rollspel annars också, eller något sådant. Hon hade inte vågat fråga killarna i samma klass om hon fick vara med eftersom hon var rädd att de skulle vara elaka mot henne eftersom hon inte kunde någonting, men hon vågade fråga mig istället, förmodligen för att jag också var tjej, eller något sådant.
Resultatet blev att vi satt och byggde rollpersoner på rasterna den följande veckan och jag fick en av de mest värdefulla spelarna i min dåvarande spelgrupp – maken till idéspruta har jag sällan sett senare i livet. Jag fattade aldrig varför hon inte vågat fråga killarna, men var rätt nöjd med att jag fick henne istället – att slösa bort henne på Jorges Bestiarium hade varit ett brott mot mänskligheten, minst sagt 😉
GillaGilla
Jaha, och vad är det för fel på Jorges nu då?
😉
GillaGilla
Jorges är en av de snyggaste böckerna som släppts i Sverige… men en usel kampanjmodul/förtryckt äventyr 😉
GillaGilla
jfr. att plöja igenom en monsterbok visavi att plöja igenom ett äventyr, jag tror att det är det som är skillnaden :p
GillaGilla
Ja, jag har också upplevt det där – viljan att titta på kontra viljan att vara med. Förmodligen är det närheten till bräd- eller sällskapsspel som spökar. Man spelar tillsammans, alltså borde man dela något som är synligt även för åskådare. Vilket ju förstås inte är fallet om man inte lirar brädspel som D&D4 eller så. 😛
GillaGilla
Jag har råkat ut för samma sak, men det var när jag skulle spela en kvinnlig RP. ”Men va fan!! Det gåår ju bara inte. Gör om!!” Så det är tom så att även fiktiva kvinnor sticker i ögonen hos vissa rollspelare. Jag spelade min karaktär ändå och det blev inget snack om det mer, men ändå.
I övrigt har vi spelat med väldigt få tjejer (förutom när vi spelade Vampire). Utom på konvent. Där verkar det alltid finnas massor.
GillaGilla
*fniss* Jag fick höra detsamma angående att spela en manlig rollperson. ”Men du är ju tjej, det gåååår inte!”
”Varför inte?”
”Det är svårt att spela det andra könet! Och du ÄR ju tjej, i kan inte bara låtsas som om du blivit KILLE helt plötsligt!”
Jag undrade alltid hur det kunde vara okej att låtsas som om man var alv, men inte pojk 😉
GillaGilla
En gång i tiden förbjöd jag faktiskt mina spelare (snubbar) att spela kvinnliga rollpersoner. Av den enkla anledningen att de bara spelade galet överdrivna parodier.
Jag försvarar mig med att detta var mycket länge sedan och att mina spelare då var hormonstinna tonårsmonster.
Idag låter jag förstås folk spela vilket kön de vill.
GillaGilla
”Galet överdrivna parodier”. Ja herregud.
GillaGilla
Jag skojar inte. Antingen skulle de hugga händer (eller värre) av alla manliga SLP:er som så mycket som tittade åt deras håll, eller så blev det som när Claes Malmberg eller Stefan & Krister klär ut sig till kvinnor i någon friluftsteaterbuskis.
O-ut-härd-ligt.
Men vi var som sagt mycket unga, så jag antar (och hoppas) att de skärpt till sig sedan dess.
GillaGilla
Vilken tråkig inställning vissa verkar gå och släpa på. I de grupper jag har spelat med så har kön aldrig varit något som leder till uteslutning eller ens någon form av protest. Det som primärt brukar komma i vägen är att ofta så är redan gruppen på ett ”maxantal”. För spelarna kanske det inte spelar så stor roll men vi har samtliga märkt som spelledare att det kan bli en administrativ mardröm att spela rollspel där gruppen börjar sträcka sig upp emot 7-9 personer.
Så när gruppen redan ligger på ett antal mellan 5-6 medlemmar så är man inte sådär jättesugen på att vilja utöka den ytterligare. Och de mest naturliga medlemmarna i gruppen blir ju ofta de vänner som man har spelat mycket med tidigare, vilket gör att det ofta blir ett uteslutande grabbgäng (åtminstone i den mest ”regelbundna” gruppen jag spelar med).
Men variation förnöjer, och ibland är en medlem i den regelbundna gruppen sugen på att spela ett rollspel som de andra inte är så pigga på att spela just då. Då startar man bara en ny ”sidogrupp” med fokus på just det spelet man vill köra, och där är vännerna och bekanta som deltar lite mindre förutbestämda, och i dessa brukar även flickvänner och tjejkompisar ingå.
Att vilja ”komma bort ifrån fruntimmer” verkar tyda på att man umgås med rätt tråkiga och dåliga ”fruntimmer” till vardags…
GillaGilla
Lustig åsikt det där, att vilja slippa kvinnor i spelgrupperna. De tre konstellationer jag spelade i lite mer regelbundet under mina ungdomsår innehöll samtliga en eller flera kvinnor. Personerna sträckte sig från höger till autonom vänster. Det kvinnliga deltagandet var oproblematiskt och det var ingen som någonsin klagade på det.
GillaGilla
Jag hade under högstadiet stött på rollspel och försökte dra igång intresset hos mina närmaste vänner. Det gick sådär får man nog säga. En polares lillebror som var tre år yngre var den enda som visade intresse och hur intressant var egentligen det? Nej, när jag började gymnasiet så hamnade jag i en klass med bara fem killar, och två av de andra var gamla rollspelare/spelledare så äntligen hittade jag min grupp. Vi hade gärna haft med någon tjej, men ingen visade intresse. Eller, de kunde visa intresse för själva spelet, men ville inte spela. Vi ville dessutom inte gärna ha med någon som satt med när vi spelade. Något som jag inte vill än idag. Jag blir fruktansvärt hämmad av att ha ”publik” när jag spelar. Men till slut var en tjej med och spelade, det måste ha varit när vi gick tredje året på gymnasiet. Det var en tjej som jag tror att våran spelledare var lite intresserad av och som varit med på fester och när vi gick på krogen i säkert två år innan hon vågade vara med. Personligen uppskattade jag henne mycket då jag tyckte att hon rollspelade mycket mer än de andra i gruppen (det var egentligen bara jag och en annan spelade som var intresserade av rollspelande, de andra två vanliga spelarna var mer intresserade av vapenonani och dyl). Men hon lämnade spelgruppen efter bara kanske 2 eller 3 sessioner när hon blev ihop med en annan kille. Efter det så var en annan spelledares flickvän med i något äventyr, men hon var nog enbart med för att hennes kille var med och tappade snabbt intresset.
När det gäller att spela ett annat kön än sitt eget så känner jag igen den självpåtagna problametiseringen. Vår spelledare begränsade att vi inte fick spela kvinnor i min huvudsakliga spelgrupp. Jag har olika förklaringsmodeller till varför det var så, men idag spelar det mindre roll än att det verkligen var så.
GillaGilla
Det du beskriver är nog rätt vanligt (utan att ha något ”vetenskapligt på fötterna). En persons flickvän är med för att ”vara snäll” (för när man är ett par så SKA man ju dela varandras intressen, även om det är obskyra gravskändningar eller buffliga barbarer på papperet).
Att ”vara snäll” är också en norm. Fast det är iofs en fråga som inte har med rollspel att göra, utan mer allmänt.
hur inbjudande är era spelgrupper för tjejer som visar intresse? Alltså, jag menar:
När Fia eller Ariana dyker upp – fortsätter er spelgrupp som vanligt, eller märker ni som spelare och spelledare en förändring?
Isf – vilken förändring?
(OM det sker en förändring, hur påverkar den spelet? Glömmer vissa bort att slå tärningarna för att de inte kan höja blicken från brösthöjd, eller vad 🙂 ? )
GillaGilla
Jag är också förvånad av inställningen att inte vilja ha en tjej i spelgruppen. Jag tror att vår spelgrupp i alla tider varmt hade välkomnat en tjej (eller ja, välkomnat de flesta som ville spela på det sätt vi spelade). Jag trodde att de flesta spelgrupper skulle försöka vara extra välkomnande för tjejer, eftersom de antas vara nybörjare i hobbyn.
En orsak till varför det är svårt, bortsett från den uppenbara statistiska anledningen (få kvinnor i hobbyn ger liten sannonlikhet att ha en i gruppen, liksom), så är det väl att när många spelgrupper formas i mellanstadie/högstadie-perioden är det få fritidsaktiviteter tjejer och killar gör tillsammans, utöver att festa. Kort sagt, det pågår ett stort hormonellt spel mellan de båda och rollspel känns liksom malplacerat där – en fest blir en mycket naturligare blandkönad umgängesform. Av just samma anledning är det nog därför ”flickvännen som tittar på” är en så vanlig företeelse. Och om man har urvalsgruppen ”flickvänner” istället för den mer lämpliga ”nördtjejer” så förstår man att det blir många misslyckade försök att introducera en tjej, eftersom hon inte hade intresset från början. När en kille introduceras lär det ju nästan alltid vara för att han redan rörde sig inom nördkretsar.
GillaGilla
Mitt spelgäng har haft kvinnliga medlemmar sedan ca 1990 och vi har alltid betraktat det på ett avspänt och vuxet sätt. Å andra sidan vi har aldrig haft någon medlem som varit under 20 års ålder. Det enda problem jag någon sin är det vanliga att män gafflar på utan att ”ta ett inpass” från en tjej. En dålig företeelse som dyker upp i alla sammanhang.
GillaGilla
Fick inte plats i en kommentar med kommentaren på inlägget, så jag skrev en blogpost istället. Den kan man läsa här.
I korthet går den ut på det här:
* En trolig anledning till att få tjejer spelar är de förväntningar de har på sig. Förväntningarna i det här fallet handlar om att tjejer inte tycker om rollspel.
* Rollspel skrivs av män för män.
* Rekrytering – killar rekryterar andra killar
* Gruppdynamik – tjejer bryter mönster i helmanliga grupper.
* Könsroller och mönster förstärks i spel. De som faktiskt leker med mönster distansierar sig också ifrån sin spelarperson. Precis som Dante skriver i sin kommentar. Istället för att utforska låter sig rollspelarna förföras av en verklighet som ligger nära vår egen och där de tillåts att bekräfta sin syn på vad en “riktig man” och en “riktig kvinna” är.
* Kontext – Vissa hävdar att den förlegade kvinnosynen på kvinnan som objekt-tingest-antagonist är beroende på den kontext spelet utspelar sig i. “Om spelvärlden är så hemsk, sluta gnälla och ändra på den!” Självklart. Men en förändring kräver också att man är medveten om hur man gör, att man i vissa fall är förtrogen med reglerna. För att bli förtrogen med spelet måste man också bli “insläppt” i spelet, och en struktur som redan på ytan vrålar “du är inte välkommen” hjälper knappast tjejerna att ta de första stegen in i rollspelsvärlden.
* Iakttagande före deltagande – En orsak till varför många tjejer hamnar som bisittare i rollspelssammanhang kan vara den känsla av att alltid synas i sammanhangen, oavsett om det är en positiv eller negativ uppmärksamhet det handlar om. Att aldrig bara få vara en spelande person, att aldrig få vara dålig eller att misslyckas utan att bli utpekad som ”tjej” eller ”tjejspelare”. Att alltid gå runt och vara en representant för en grupp man kanske inte alltid identifierar sig med. Att alltid synas.
GillaGilla
För övrigt har min spelgrupp haft manliga spelare av och till sedan -86. Vissa konstellationer av mina spelgrupper har varit mycket emot att ta in killar, men i de flesta fall har det varit ganska problemfritt.
😛
Hela den här diskussionen är ännu ett sätt att peka ut tjejer som något onormalt. Nackdelen är förstås att debatten måste tas om en förändring skall ske.
GillaGilla
Åsa, WORD! Särskilt det sista. Att prata om ”vi” som spelgrupp och sedan om ”tjejer” visar ju på ett klart och tydligt sätt vilka som ingår i den verkliga gruppen.
Ett väldigt intressant ämne i övrigt. Själv har jag haft en väldig tur och hittat spelgrupper med många välvilligt inställda personer, både män och kvinnor.
GillaGilla
Personligen brukar jag aldrig tillåta någon bara ”få sitta och titta på”. De får göra en rollperson och så säger jag att de inte behöver göra något, utan bara sitta med och lyssna till en början. Ibland glömmer jag bort att de är nybörjare och råkar slänga in de i smeten direkt. ^^
Att låta folk sitta och lyssna på när man spelar rollspel är att döda tillväxten för hobbyn. 🙂
GillaGilla
Jag kan bara prata för mig och om mina erfarenheter från den tid då jag spelade rollspel – tonåren. Det var en tid präglad av fulhet, finnar och en allmän oförmåga att prata med kvinnor. Majoriteten av mina vänner var andra unga pojkar, och det var också mina vänner jag spelade med. Det gjorde att det naturligt föll sig så att inga tjejer var med oss och spelade, vi var alla i ungefär samma position när det gällde det motsatta könet. Jag föreställer mig också att de flesta tjejerna i min uppväxtstad hade betydligt bättre saker för sig än att sitta och rulla tärningar i en radonfylld källare på nätter och helger.
När jag varit på konvent och på större rollspelsföreningar så är mitt intryck att de tjejer som var med där i rätt stor utsträckning var rätt fula (inte riktigt i paritet med de värsta manliga nördarna, men ändå…), men som passade på att njuta av den uppmärksamhet man får när man är ensam tjej bland massor av killar. Inget politiskt korrekt resonemang, det vet jag, men det är icke destomindre sant.
Sen angående det där med att ”vara med och titta”, det är ett typiskt kvinnobeteende som återkommer i alla sammanhang. Det borde kvinnorna omedelbart lägga av med, testa istället. Om det suger, gå aldrig mera dit igen. Man kommer aldrig bli inkluderad i något om man gör sitt bästa för att exkludera sig själv redan från start.
GillaGilla