Jag har inte läst Robert Jordan sedan Crossroads of twilight (2003) fick mig helt tappa tron på mastodontbokserien The wheel of time. Det jag störde mig mest på var att ingenting någonsin hände, att ingenting klarades upp, utan att det bara introducerades nya karaktärer och nya sidohandlingar hela tiden.
Nu har jag efter många om och men börjat lästa del 11, Knife of dreams – 17 år efter att jag slog upp The eye of the world för första gången. Varför kan man fråga sig. Egentligen tror jag att jag känner att jag är skyldig den där 15-åriga, finniga, killen med fula glasögon som fullkomligt dyrkade Jordan, att ta reda på hur serien slutar. Nu när Brandon Sanderson tagit över skrivandet finns det ju till och med hopp om att The wheel of time faktiskt kommer att få ett slut. Med Jordan hette det alltid ”två böcker till” oavsett hur många böcker han skrev.
Tro om jag blev förvånad när jag upptäckte att jag genuint gillar Knife of dreams. Den är spännande. Ännu har jag inte läst klart boken, så jag kan inte riktigt avgöra om det äntligen händer något, men jag lever på hoppet.
Det finns dock ett par saker som fortfarande stör mig på.
För det första så tycker jag att det är anmärkningsvärt att alla mäktiga kvinnliga sammanslutningar som förekommer i böckerna (Aes Sedai, sul’dam, Wise women med flera) ägnar sig åt olika former av S&M för att bestraffa olydiga. Jag vet inte hur många gånger Jordan nämner att någon fått smisk, blivit bunden och piskad eller fått känna på riset. Seanchan-folket kontrollerar till och med sina magiker med ett koppel som har förmågan att ge både smärta och njutning. I say no more. Alltid är det kvinnor som straffar kvinnor, männen verkar inte alls ha samma tradition av halvsexualiserad penalism.
När jag läser de här passagerna i böckerna så känner jag mig övertygad om att Robert Jordan var en kinky jävel privat.
För det andra så har jag väldigt svårt för att svälja att alla karaktärer beter sig som om de vore 13 år. Då tänker jag speciellt på relationerna mellan könen, och det ständigt upprepade mantrat att män/kvinnor är obegripbara. Ingen man kan någonsin förstå en hur en kvinna resonerar och känner, och ingen kvinna kan någonsin se en man som något annat än en lallande idiot.
På Néablog skrevs för ett bra tag en utmärkt artikel om att ett samtal mellan en man och en kvinna alltid är en tävling hos Jordan (http://neablog.wordpress.com/2008/02/11/robert-jordan-and-face-strategies/). Så är det även i Knife of dreams, och jag tycker att det är … ja, orealistiskt helt enkelt.
De enda gånger jag upplevt något liknande i verkligheten är hos människor som lever i olyckliga och dysfunktionella förhållanden. För vad kan man annars kalla det när två personer gör sitt yttersta för att skämma ut, hitta fel hos och förnedra den andra? Normalt beter sig inte människor så.
När jag tänker på att Jordan, i otaliga intervjuer, berättade att han baserade alla kvinnoporträtt på sin fru, så tycker jag lite synd om honom.
Men i övrigt? Ja då gillar jag Knife of dreams. Än så länge.
Piruett 
Lustigt, du sammanfattar ganska perfekt vad som fick mig att slänga Jordan åt — runt bok 6 eller så: sämst kvot handling/antal ord i historien, i princip samtliga personer är irriterande barnsliga, och kvinnor är för det mesta irriterande (det där med S&M verkar ju stämma, men det hade jag inte reflekterat över). Så vad är det då kvar som är bra? Vad är det där ”övriga”?
GillaGilla
Bra fråga, Snusis. Först och främst tycker jag att Jordan är en mästerlig världsbyggare. Vist, WoT-världen kanske inte är superoriginell och fräsch, men den är ett väldigt välsmakande hopkok. Jordan är duktig på att få klyschor att kännas intressanta igen.
Sen är storyn i grunden väldigt spännande. Det finns massor av intriger, krig, episka strider och allt sånt som får en fantasynörd att gå igång på alla hästar. Sen gömmer tyvärr Jordan allt detta i lager efter lager av bihandlingar och en total oförmåga att tala ur skägget.
Jag märker nu i Knife of Dreams att han är förbannat TEASE. Han hintar och lockar, men levererar aldrig. Det är okej i små doser, men efter 11 böcker …?
GillaGilla
I Knife of Dreams och The Gathering Storm börjar han faktiskt avsluta lite grejer. Det är det som gör de böckerna läsvärda, till skillnad mot de tidigare 2-3 sömnpillren.
GillaGilla
”…till skillnad mot de tidigare 2-3 sömnpillren.”
Det där sammanfattar rätt bra problemet: det är alltså 2-3000 sidor vi pratar om! Typ tre hela Härskarringen, som man alltså ska klämma för att det KANSKE ska blir bättre. Hur gör ni?
GillaGilla
Vet inte …
GillaGilla
För mig tog det också stopp efter bok tio. Delvis berodde det förstås på att min gode vän inte köpte den elfte delen men jag var också ytterligt besviken på boken. Fram till den hade Jordan i alla fall lyckats skriva någon slags final i varje del.
Sedan störde jag mig på alla beskäftiga jävla irriterande kvinnor som jag faktiskt också fick lust att klå upp, helt utan sexuella undertoner. Samtidigt var det Jordan som fick in mig i fantasyn och jag har tagit mig igenom tio tjocka böcker, så det känns lite synd att inte läsa ut serien.
GillaGilla
Jag tog mig igenom de 8 första böckerna. Men när jag var klar med The Path of Daggers så hade jag helt tappat sugen att fortsätta.
Inget hände ju! Alla hade bara disfunktionella relationer! Och genom hela boken stod alla Aes Sedaier och bara stirrade ilsket på varandra…
Tröttsamt.
Funderar dock på att plocka upp serien på nytt nu när det är en ny författare som tagit vid. Även jag känner nästan att jag är skyldig det gentemot tonåringen i mig.
Men vid närmare eftertanke så väntar jag nog tills sista boken har publicerats. Jag köper inte grisen i säcken en gång till…
GillaGilla