Saker jag inte saknar

Inspirerad av John Scalzi presenterar jag här fem saker från det förgångna som jag verkligen inte saknar. Enjoy!

1. Analoga kopieringsskydd

Innan internet hade datorspelföretagen massa hyss för sig för att hindra piratkopiering. Jag tror inte ens att det kallades piratkopiering på den tiden. När jag köpte Monkey Island 2 fick man med en liten snurra som skulle avläsas på ett visst sätt enligt instruktioner på skärmen – innan man ens kunde börja spela. I Conquest tvingades man skriva in t.ex. andra ordet på rad två på sidan 18 i manualen, och i Temptation tvingades spelaren tyda ett stort färgkodat rutnät innan det var möjligt att peka och klicka. Sim Earth krävde korrekt information om olika planeter i solsystemet, vilket fans i en speciell liten booklet vars enda syfte var just detta.

Det blev ett jäkla meckande, speciellt om man hade oturen att tappa manualen, eller om hunden råkade tugga sönder den färgglada kartan med alla ortsnamn (något Ultima-spel tror jag). Även om man hade alla grejer intakta kunde det gå åt fanders, för ibland var kopieringsskyddet fel (Lure of the temptress), och ibland var frågorna som ställdes på skärmen möjliga att tyda på flera sätt. Det var helt enkelt ett förbannat osmidigt sätt att hindra piratkopiering. Och troligen helt ineffektivt också. De flesta varianter var det ju bara att köra i kopiatorn så var saken biff.

Egentligen gjorde kopieringsskydden det bara jobbigare att spela för dem som verkligen köpt spelet.

Säga vad man vill om dagens skydd, men de kräver sällan fysiska föremål som går att ha sönder eller slarva bort.

2. Disketter (3,5″ och 5 1/4″)

De rymde ingenting men de tor en jäkla plats. En Windowsinstallation låg på ett tiotal disketter, och spel kunde vara utspritt över tjugo. Jag hade hela byrålådor fyllda med disketter, och att hitta vad man ville ha var oftast en plåga. De hade dessutom en förmåga att gå sönder titt som tätt. De var stötkänsliga och … ja känsliga mot nästan allt. Speciellt 5 1/4-tummarna var hopplösa. En gång råkade jag tappa en på ett golv med golvvärme, och när jag upptäckte det hade eländet smält.

Det var ett lagringsformat som hände med alldeles för länge. Ge mig ett usb-minne any day.

3. Rollspel i lådor

Lådor kan se snygga ut just när man köpt dem, men det dröjde aldrig länge innan de reducerats till flisor. Om du råkar sätta dig på en bok händer inte så mycket, men om du sätter dig på en låda … Dessutom verkar rollspelsutgivarna sett lådorna som en ursäkt att dra in på kvalitén på det som låg i lådorn, böckerna. Jag tror inte att jag äger ett enda exemplar av en bok-i-låda som inte har någon sida sönderriven.

Lådorna uppmuntrade även tillverkarna att lägga i en massa skräp. Tärningar och rollformulär kan jag förstå, men ofta var boxarna fyllda till brädden med reklamblad, konstiga genomskinliga träfftabeller och fula fula tennfigurer.

4. DOS

Operativsystemet alltså. Vilket smäck. Helt ointutivt, omständigt och bara … svart. Och spelen. Oh my god, spelen. Så fort man ville lira ett nytt spel var man tvungen att dra fram en boot-disc med specialanpassade autoexec.bat- och config.sys-filer för att ens få igång det hela. Det var ett jäkla pillande med de där filerna när man desperat försökte pressa några extra kilobyte RAM ur sin maskin. Tröttsamt.

5. 90000

Vilket värdelöst SOS-nummer. Det tog ju ett halvår att slå in det, speciellt när man hade en sån där gammal telefon med hjul.

24 reaktioner till “Saker jag inte saknar

  1. Jag älskar att lådorna är på väg tillbaks.

    ”Dessutom verkar rollspelsutgivarna sett lådorna som en ursäkt att dra in på kvalitén på det som låg i lådorn, böckerna.”

    Detta citat visar exakt vad som är fel med rollspel idag, och som har gjort hobbyn ännu mer oåtkomlig och trist:

    Varför ses den naturliga enheten för ett rollspel vara en bok? För i helvete, en låda kan innehålla tusen saker som i sig blir ett rollspel, varför måste man då stoppa böcker i lådorna? Det är ju helt befängt.

    Och om rollspelen inte hade blivit böcker, utan fortsatt vara lådor med häften och kartor, och figurer, och tärningar som kom med i lådan, då skulle vi kanske haft en chans att få folk att se rollspel som spel, och inte som böcker.

    Kolla WFRPv3 för ett väldigt intressant experiment. Och kanske Descent, som är mer rollspel än vissa andra självutnämnda sådana jag läst (typ Phoenix Command).

    Lådor for teh win, helt enkelt.

    /Magnus

    Gilla

    1. När blev böcker det huvudsakliga formatet för rollspel, egentligen? Är det Vampire som är vattendelaren här också? För i så fall kan det på den tiden ha varit en god idé för att dra in folk som såg rollspel som böcker vid sidan av folk som såg dem som spel.

      Gilla

      1. Jadu, när blev det böcker av det hela? Boktanken har ju funnits där sedan AD&D dök upp med sina tre grundböcker. ”Advanced” blev synonymt med ”böcker” och efter en stund blev det väl ekonomiskt det enda sättet att kränga rollspel. Runt 87 – 88 skulle jag gissa på, då ser det ut som att lådorna ger vika för böckerna i mina hyllor. Fast det är klart AD&D hängde fast vid lådor länge. Min Planescape-box Planes of Law är från 1995.

        Knepigt …

        /Magnus

        Gilla

      2. På den svenska marknaden var väl boxar dominerande fram tills Chronopia och Mutant Chronicles? I USA känns det åtminstone som om boxar var normen under stora delar av åttiotalet, AD&D:s grundböcker till trots.

        Gilla

      3. Ä-spel använde boxar så länge distributionen via leksakshandeln funkade bra, därför att butiksägarna ansåg att ”spel ligger i boxar” och ”vi bedriver inte bokhandel”. Men produktionskostnaden blev givetvis högre.

        Gilla

  2. Värsta skydden var de där där vissa speltexter inte stod i spelet utan man var tvungen att läsa nån paragraf i manualen. Buck Rogers har jag för mig gjorde så. Idiotiskt.

    Gilla

    1. Fast de flesta som valde den lösningen gjorde det av utrymmesskäl snarare än för att motverka kopiering. Det var till och med en sämre idé då folk kundelusläsa i förväg, trots fejkinfo.

      Detta är i tidevarvet där vi använde disketter, och de rymmer ingenting. Dessutom skulle en extra diskett öka produktionskostnaden per ex. En annan anledning var att det var dåligt med RAM i maskinerna så det skulle krävas en massa diskbyten med mer text i koden.

      Vi får vara glada över att vi numera inte har detta problem. =)

      Gilla

  3. Själv tycker jag helt klart bättre om rollspel som böcker; formatet tilltalar mig, som bokläsare – och det blir inte lika stark brädspelskänsla. För mig är det en enorm turn-off att köpa rollspel man ska se som ”spel”…

    DOS tycker jag än idag är ganska charmigt; det är skoj att försöka pressa så mycket kräm som möjligt ur gamla datorer, framför allt med nyare versioner av DOS som skapats med moderna metoder, dvs musdrivisar som kan laddas typ helt i RAM, samma med CD-romdrivrutiner. Och autocompletion, som i Unix/Linux. Så kan man få ganska höga mängder ”konventionellt minne” ledigt, för det var ju oftast det snarare än RAm totalt som var problemet.

    Kommandotolksbaserade operativsystem tycker jag håller än idag. Men så är jag en nörd också.

    Sen ser jag en charm i fysiska kopieringsskydd; till skillnad från dagens DRM, rootkits etc så var det trots allt väldigt, väldigt sällan de faktiskt förstörde saker på ens dator. Att kopieringsskydd mest ställer till det för lagliga användare har inte förändrats.

    Gilla

    1. ”Själv tycker jag helt klart bättre om rollspel som böcker; formatet tilltalar mig, som bokläsare – och det blir inte lika stark brädspelskänsla. För mig är det en enorm turn-off att köpa rollspel man ska se som ”spel”…”

      För mig ter sig denna ståndpunkt bisarr. Inte ovanlig, men så är ju rollspelen så som de ser ut idag en stadigt krympande företeelse.

      Själv älskade jag rollspel i bokform, och tjock regelböcker svalde jag med hull och hår. Men de senaste åren har jag blivit mycket mer inställd på att rollspel ska spelas, och inte avnjutas som böcker.

      För handen på hjärtat, om man njuter av böcker, så är ju rollspelsregler fan i mig det mest masochistiska man kan läsa, med tanke på den ofta usla språkliga nivån som uppvisas.

      /Magnus

      Gilla

      1. Tja, det får gärna kännas som ROLLSPEL, jag vill bara bort från brädspelen. För mig handlar inte rollspel primärt om att rulla tärning eller flytta spelpjäser, om regeltolkningar och tävlingar. Jag vill ogärna ha rollspel som något mer avancerade Drakborgen, liksom. Det är det jag menar med känslan av ”spel”. För mig är rollspelandet, det jag faktiskt gör kring bordet, mer besläktat med ett verbalt, kollaborativt bokskrivande än med bräd- och sällskapsspel.

        Klart rollspel ska spelas. Det är bara synd att svenskan blandar samman brädspels-spel med spela-en-roll-spel. De där brädspelsassociationerna finns alltid där. Jag har t.om svårt att säga att man ”spelar” rollspel, för redan där tänker man mer på tärningar, tabeller och spelpjäser än på inlevelse och berättelse.

        Gilla

      2. Instämmer.

        Böckerna skulle kunna fokuseras mer på att beskriva själva spelvärlden och så skulle man kunna låta komponenterna sköta regler och det spelmekaniska på ett pedagogiskt och lättbegriplig sätt.

        Att läsa igenom hela regelsystem i böcker är inte särskilt kul, men världsbeskrivningar och stämningstexter däremot är mycket roligare. I synnerhet så ligger Kult nära hjärtat av just den anledningen. Jag hoppade jag över många regeltekniska bitar men fyfan vad fast jag blev i hela mytologin som framställdes i böckerna. Å andra sidan kunde Kult vara lite knepigt på det sättet. Riktigt roliga böcker för spelledaren att läsa, men samtidigt så visste man ju hela tiden i bakhuvudet att förmodligen så lär 95 procent av hela ”sanningen” aldrig avslöjas för spelarna (för att det skulle förta själva nöjet över mysteriet och det obegripliga med Kult-världen).

        Gilla

    1. Dels det, och dels kostar det mer att göra en låda med olika typer av komponenter. En bok kan till och med en klåpare som jag skriva och layouta hjälpligt och få tryckt till rimlig kostnad.

      Att göra en låda med allt det innebär … huga, minst 200 000 spänn om man vill ha en vettig upplaga på säg 500 ex, och coola och snygga komponenter.

      /Magnus

      Gilla

  4. Anfäkta och anamma! Du klagar på rollspel i boxar, rollspel SKALL vara i boxar annars så är det inte riktigt rollspel (Fast det är en nostalgisk Crant som säger detta. När det väl begav sig så tyckte jag att Lancelot Games hårdpärm regelböcker var ascoola. (Det gör jag nog lite fortfarande ;-))

    Men DOS!?!?! DOS är och kommer alltid att förbli ett överlägset OS. WIndows är bara ett skal. När dom lämnade DOS så gick allt åt helvete. 640K ought to be enough for anybody ställde till det för oss men hur charmigt var det inte att opta autoexec.bat och config.sys?

    Bara för att Krank gillar DOS funderar jag på att köpa hans rollspel. Något måste ju vara rätt med honom om han gillar DOS.

    Gilla

  5. Boxar var charmiga men opraktiska, saknar de definitivt.

    3.5″ disketten var revolutionerande (tåliga som få, rymde massor) när de kom, saknar? Måste fortfarande användas vid WinXP installation om S-ATA kontroller används.

    Dos var fiint, nu finns det ju Linux, IOS och andra grejer som man kan knappa i med prompt så antar att jag ändå inte saknar det.

    Fö tycker jag Krank ska gå över till friformsteater, självklart ska rollspelen ska ha omständiga regler och mycket tärningsslag.

    Gilla

    1. ”Fö tycker jag Krank ska gå över till friformsteater, självklart ska rollspelen ska ha omständiga regler och mycket tärningsslag.”

      Tar du inte i lite väl nu? 😛

      Personligen så gillar jag en god balans mellan ROLLspelande och rollSPELANDE i spelen ifråga. Fokuserar rollspelet för mycket på spelmekanik och taktik så bildas snart en extremt avtändande World of Warcraft/MMORPG känsla över hela grejen (dvs. det är helt oviktigt hur karaktärerna är som personer, bara de har en hög procentuell chans att lyckas manipulera omvärlden).

      Har spelet för mycket fokus på friformsteater så försvinner istället känslan av oberäknelighet och risk som tärningar och andra slumpgeneratorer medför, alternativt att det blir pinsamt uppenbart att hela händelseförloppet ligger totalt i spelledarens kontroll och att allt som är menat att kännas ”överraskande” eller oväntat egentligen bara är ren och skär GM-fiat.

      Jag föredrar en gyllende medelväg mellan de båda. Det ena får inte ha större fokus än det andra.

      Gilla

      1. Problemet är att vi alla har olika uppfattningar om var den där gyllene medelvägen befinner sig. För mig, där inlevelse i karaktären står i fokus, är regler något SL kan ta till i hemlighet när han eller hon inte anser sig själv kunna hitta på ett resultat. Där ligger min gyllene medelväg. Det är så jag gör för att det inte ska kännas som ett brädspel eller som att reglerna ”tar över”. Andras gräns ligger på andra platser. Och det är helt OK.

        Själv tycker jag inte oberäknelighet/risk ens är så värst skoj, utan föredrar dels diplomatiska problem och dels deckargåtor; och slumpen funkar inte så värst bra i någon av dem, enligt mig.

        Gilla

      2. Givetvis. Allt är OK sålänge gruppen ifråga har roligt. Det finns en del filosofier som förespråkar att spelledaren ska göra allt för att gruppen har roligt, men det tycker jag är orimligt. Det är bäst när det finns en överenskommelse mellan spelare och spelledare samt att båda är engagerade i vad båda parter tycker är roligt.

        Gilla

  6. Tanken med 90000 var väl just att det skulle vara lätt att slå på en telefon av gammal modell. 0:an var ju den siffra som var lättast att slå. Och 9:an och 0 var väl de siffror som var lättast att hitta (även i mörker). Fast det hade ju varit lättare med ett kortare nummer.

    Gilla

    1. Underbart att läsa ”gammal” telefon…
      Idag är en telefon gammal efter ett halvår.. Och på den gamla telefonens tid hade man telefonboken i skallen. Fantastiskt.

      Gilla

      1. Nummerskivan är ju ungefär lika gammal som telefonen, så gammal är väl en bra beskrivning – det är ju trots allt teknologi som var i sitt esse under förra århundradets första 70 år.

        Gilla

  7. Förutom WFRP som redan nämnts kommer även Dragon Age rollspelet i låda (fyra stycken t.o.m!)

    För övrigt väntar jag på den dag då du kan slopa ordet ”analoga” framför ”kopieringskydd”. Jag menar, ”kopieringsskydden [gör] det bara jobbigare att spela för dem som verkligen köpt spelet” gäller ju lika mycket idag som igår. Kanske tydligast med musik – det finns ju *enbart* nackdelar med att köpa sina ljudfiler på ett inlåst format.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s