Under de gångna helgerna så läste jag Brandon Sanderssons Mistborn-trilogi (Mistborn: The final empire, The well of ascension, The hero of ages), en ganska klassisk spännande fantasyhistoria.
I en genre fylld av gudautvalda kungar och allsmäktiga magiker så slog mig dessa böcker som anti-demokratiska på ett sätt jag sällan upplevt tidigare.
Oftast i fantasylitteraturen – och kanske i övrig litteratur också, vad vet jag – så framstår onda envåldshärskare som något negativt. Det är sällan de positiva aspekterna av Lord Fouls styre omnämns i Thomas Covenant-böckerna, till exempel. Men i Mistborn antyds om och om igen att diktatur kan vara att föredra framför demokrati, speciellt om man råkar ha ”god” diktator på tronen. I vissa situationer är till och med en riktigt jävla usel monsterdiktator att föredra fram demokratiska processer.
Nu kan det dyka upp några spoilers, i alla fall för den första boken, så var på er vakt.
Mistborns upplägg är att ett gäng rebeller kämpar för att störta The Lord Rulers tusenåriga imperium (The final empire). Lord Ruler är en odödlig magiker som delat upp mänskligheten mellan de privilegierade aristokraterna och de fattiga, utnyttjade, förslavade, våldtagna ”skaa”. Skaaerna lever i princip i eviga koncentrationsläger: De kan mördas utan repressalier, de jobbar 20 timmar om dygnet, deras liv är mindre värda än hundbajs.
Man fattar varför rebellerna vill ha ett nytt styre.
Givetvis lyckas upproret – det är ju ändå fantasy vi snackar om, en genre där fem pers självklart kan störta en stormakt – och i bok 2 införs en sorts demokrati i landet.
Det låter ju fint, men problemet är att så fort det demokratiska systemet orsakar lite problem för huvudpersonerna så säger de typ ”meh vaffan?” och återgår till lite härlig envåldsmakt. Och sen fortsätter det så. En av karaktärerna har lite dåligt samvete för att han frångått sina principer, men mer än så problematiseras det inte. ”Diktatur är mer effektivt”, liksom.
Budskapet tycks vara just det: Demokrati är bra och eftersträvansvärt på ett ideologiskt plan, men vill man få något uträttat ja då är det bara att ge all makt en förhoppningsvis god härskare.
”Lord Ruler må ha mördat tiotusentals, men han såg i alla fall till att kanalbåtarna kom fram som de skulle”.
Kombinerat med lite vanliga ingredienser i stil med att bara en av ödet utvald hjälte kan rädda världen så ger böckerna en lite fadd smak i munnen.
Jag kanske är lite för hård. Kanske är Mistborn-böckerna inte anit-demokratiska i sitt budskap. Kanske är de mer sofistikerade än så. Kanske är de rentav realistiska? För visst är det så att människor som själva blivit förtryckta gärna förtrycker andra? Så om ett folk levt under en diktators järnhand i bokstavligen tusen år, är det då konstigt att förtryck är det enda de känner till, det enda de förstår?
Piruett 
Jag tror att en karismatisk, populistisk, antidemokratisk politiker skulle kunna få ett försvarligt antal röster i ett allmänt val i dagens Sverige bara genom att spela på politikerföraktet. Många svenskar skulle nog gladeligen skriva under ett påstående som ”Allmänna val finns bara till för att politikerna ska kunna roffa åt sig”. Just nu är det bara inte OK att framföra sådana åsikter rakt ut, men det kan nog bli det. Hösten 2009 blev det t.ex. fritt fram att påstå att muslimer är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget och att invandring och flyktingmottagande i sig är dåligt, även om någon annan betalar de eventuella kostnaderna. Och apropå att så fort den nyvunna demokratin orsakar lite problem så återgår man till despotism: Ryssland har inte direkt gjort några framsteg på demokratifronten de senaste tio-femton åren…
GillaGilla
Jag vet inte hur det är i Mistborn. Men jag vet att fantasy inte är förskonad från illa dolda försök rättfärdiga elitmänske-idén. Terry Goodkinds böcker är ett fullständigt oläsligt exempel: halvvägs in i boken säger den gamle mentorn (typ Gandalf) till den unge bonnige hjälten rätt ut att han måste offra folk för sakens skull och att han är utvald och viktigare än den allmänne knegaren. Usch vad illa – snacka om att inte ha förstått (eller struntat i) Tolkiens djupa människovärme, med sina ofta ovilliga och ödmjuka hjältar. Jag slängde boken ifrån mig som om den börjat brinna.
GillaGilla