Pinigt att rollspela

I går fick jag ännu ett mejl i kategorin ”kan du ta bort mitt namn från din blogg, tack?”. Då och då dimper det ner sådana, oftast från gamla rollspelare som skrivit insändare till Sinkadus och som jag omnämnt på ett eller annat sätt i Sinkadusmåndagarna.

Givetvis gör jag dem till viljes, jag ser ingen anledning till något annat, men jag tycker att det är tråkigt. Tråkigt att folk tycker att det så är pinsamt att de en gång spelat rollspel att de inte vill bli omnämnda på en så obetydlig webbplats som denna. I det här, senaste, fallet dyker piruett.se upp på sida 3 om man googlar personens namn.

Jag har all förståelse för att man vill ha kontroll över vad som skrivs om en online, men i inget fall har det varit något negativt jag skrivit om mejlarna. Deras namn har bara omnämnts i ett rollspelssammanhang.

Av detta drar jag slutsatsen att många tycker det är skämmigt att de en gång har varit, eller är, rollspelare. De anser att denna information på något sätt ställer dem i dålig dager, att det säger något negativt om dem.

Kanske är det så. Jag brukar inte direkt berätta om mitt rollspelade på den första dejten, eller första dagen på nya jobbet. Men det beror på att folk, i min erfarenhet, inte tycker att det är intressant att prata om rollande. Reaktionerna brukar variera mellan ”Jaha, det har jag hört talats om” och ”Jaha, finns det fortfarande?”. That’s it. Det är ingen konversationsstartare – om man inte råkar pricka in en rollspelsfrände.

Jag tar helt enkelt inte upp det förrän det blir aktuellt. På samma sätt som jag inte berättar att jag har körkort eller att jag är uppvuxen i Jakobsberg innan det finns någon anledning att nämna det.

Det är väl möjligt att det finns ett stigmata i att vara rollspelare. Jag vet inte. Är det fortfarande länkat till extrem nördighet och misstänkt seriemördarbeteende?

Vad tycker ni, är det pinsamt att vara rollspelare? Hur långt inne i rollningsgarderoben är ni?

53 reaktioner till “Pinigt att rollspela

  1. Jag tror att det kan hänga ihop med åldern. I slutet på tonåren och början på 20-årsåldern är det kanske ett känsligare kapitel – man träffar många nya männsikor men är lite orolig för hur man ska bli uppfattad av andra. Men när man är 30+ så känns det mest skönt att man har en lite mer intressant och ”exklusiv” hobby än jobbkollegorna. Matlagning, heminredning, träning… shit vad folk är trista! 🙂

    Gilla

    1. Jag har precis skrivit på ett CV för ett jobb jag verkligen vill ha att jag inte bara har spelat utan också skrivit/designat kommersiellt producerade rollspelsprodukter. Och nej, jobbet är inte i spelbranschen.

      Jag berättar gärna att jag har spelat och i viss mån (av tid) fortfarande spelar rollspel, och andra spel med för den delen. Men det har nog en del med livscykelstadium att göra, som andra har påpekat.

      Gilla

  2. Eller så vill man bara att vissa delar av sitt privatliv skall vara just privata. Inte för att det är pinsamt utan för att behålla sin integritet.

    Gilla

    1. Men då kanske man först och främst ska avstå från att skriva insändare till magasin för specialintressen, eller om så är fallet, inte skriva material som publiceras i sagda magasin.

      Sinkadus har publicerats. Där står namnet på den som skrivit vad det nu står. Då tycker i alla fall jag att man medvetet har gjort valet att just den delen inte är privat information.

      /M

      Gilla

      1. Många av dem som skrev insändarna var inte ens byxmyndiga vid tillfället. Samhället har också ändrats, när insändarna skrevs var det till likasinnade, nu kan vem som helst se det utan att i förväg veta var de skall leta.

        Gilla

      2. Jag tycker ändå att det är en märklig inställning. Det känns för mig som att man vill förneka sin egen historia, det som är en del av det som gjort en till det man är.

        /M

        Gilla

      3. Nej, vi talar om personer som vill dölja sin identitet idag. De kontaktar Magnus för att sudda ut spår ifrån nätet, här och nu.

        Gilla

      4. @Arvid: Det känns alltså ganska oförklarligt för mig. Man har redan gjort ett avtryck i vår gemensamma kultur, med namn och allt. I en tryckt tidning. Att sedan sitta och bevaka om någon pratar om det på nätet känns som ett potentiellt sisyfosuppdrag.

        Alltså, jag tycker att Magnus gör rätt som tar bort namnet, men jag förstår inte varför man vill att det tas bort överhuvudtaget. Gjort är gjort, sagt är sagt och skrivet är skrivet, i min mening.

        /M

        Gilla

      5. Instämmer med Magnus. Det är något patetiskt om än tidstypiskt över människor som känner behov av att redigera sin historia. Jag tror dessutom inte att det är nyttigt. Däremot får man respektera ett sådant önskemål, åtminstone till en viss gräns. Ungefär som med religion; dyrka gärna Picassos yllestrumpor men belasta inte mig med dina knäppigheter.

        Gilla

      6. Brior: Jag håller med om att det är patetiskt om någon inte vill kännas vid något som hänt tidigare i livet. Men mitt inlägg var ett påpekande att det faktiskt kan finnas andra orsaker än pinsamhetsfaktorn till att inte lägga upp alla delar av sitt privatliv på nätet. Det finns stora praktiska skillnader i förutsättningarna för det som publicerades i tidningen Sinkadus och det som skrivs på bloggen Piruett som kan spela in även om båda medierna är offentliga.

        Gilla

      7. Brior: Det känns väl annars rätt typiskt för Shagul att försöka kontrollera vad som skrivs om honom på internet. Google är väl det närmaste vi kommer gudarnas bok…

        Gilla

  3. Hur långt inne i rollspelsgarderoben står jag?

    Tja, jag har spellett DoD på TV, jag bloggar om rollspel, jag har gjort mina erfarenheter från rollspel till en del av mitt yrkesliv, folk skriver om det jag skrivit på bloggar på nätet och jag spelar varje tisdag.

    Så jag tycker inte att det är ett dugg pinigt.

    🙂

    De som undrar frågar, precis som du är inne på, antingen ”det var ju nått på 80-talet har jag för mig” eller ”fan det spelade jag finns det kvar?”. Alternativt ”är det nått sånt där dataspel?”

    /M

    Gilla

  4. Bah! Så sent som i tisdags pratade jag rollspel med en (icke invigd) snubbe på en reklambyrå.

    Jag tror inte ens jag HAR en rollspelsgarderob längre.

    Gilla

  5. Jag är riktigt långt ute ur garderoben. Jag jobbar inom socialtjänsten i en mellanstor stad och jobbar med ungdomar i åldern 13-21. Ofta dyker det upp diskussioner ganska tidigt med kidsen. De tycker då att jag är fruktansvärt töntig och ute, men några undrar och frågar om hobbyn. Rollspelare är sällan i klammeri med rättvisan…

    Gilla

  6. Thomas A: Hur många insändarskribenter/medarbetare kan Sinkadus ha haft som nu är i 20-årsåldern?

    Själv har jag enbart fått sociala fördelar av att flaunta mitt rollspelsintresse, men det ska medges att jag a) är kvinna och b) jobbar i ett fält där man snarare är orolig för om man är tillräckligt nördig än tvärtom.

    Noterade förresten med viss stolthet min brorsa bland de (mindre galna) citerade insändarskribenterna.

    Gilla

  7. Jag är outad. Har väl alltid varit det egentligen. Rollspel kan faktiskt vara en schysst konversationsstartare, även bland oinvigda, då de gärna drar associationer till vuxen-rollspel och inte mig emot. De började 😉

    Angående identitet och så, själv har jag ett helskotta att få bort en gammal sida på nätet jag la upp -95 och idag inte alls speglar mig. Inte alls kul. Därför väljer jag att använda en mail som offentlig, den som klistras till den här kommentaren och en som professionell/privat.

    Bara för att själv kunna enkelt sära på vad jag skriver, i vilket sammanhang. Of course kan den med lagom Google-Fu kunskaper spåra mitt nick,men det är de välkomna att göra om jag nu är så förbaskat intressant.

    Det här med nördighetsstämpeln kring rollspel är inte en tönt-stämpel för mig, kanske var det så kring tonåren. Nu är nördighet mer synonymt med ”mindre vanligt specialintresse” för mig.

    Sen är det kul att putta in folk i den sagda garderoben, resten av familjen är på väg in i den och det ska bli intressant att ta del av vad de hittar på andra sidan…

    Gilla

  8. Det finns kvar nån sorts skämmighet från ungdomen längst bak i huvudet, men samtidigt har ju nördar blivit hippa idag så det är inte stigmatiserande alls längre.

    Eftersom de flesta är ointresserade av rollspel så tar jag upp det lika sällan som jag skulle ta upp filosofi opåkallat. Däremot kan man ju se på en del att de kanske är rollspelare, då kan det vara kul att testa med att namedroppa Krugal Svylse eller Traffaut. Det känns lite som man är del av ett hemligt sällskap med konstiga kodord och hälsningar. 🙂

    Gilla

  9. Något märkligt att läsa. Jag har i många år arbetat i staten, vilket brukar ses som urtypen för foträt och svenssonig verksamhet, men min hobby har alltid setts som något ”udda men OK”. De flesta bryr sig inte ett dyft men ibland möter jag gamla fans. (Jodå, det har hänt två gånger inom statsförvaltningen de senaste åren, varav en gång på svenska ambassaden i Kabul. ”Anders, är du den där rollspelskonstruktören?” ”Javisst.”)

    Gilla

  10. Minst en fjärdedel av min nuvarande grupp medstudenter är rollspelare (varav några alldeles nybörjade, inkörda via WoW — se där ett tecken på att hobbyns utveckling inte enbart går nedåt). Att dölja att jag själv är det tycks det alltså inte finnas mycket poäng med. Historiker och arkeologer är ju rätt nördiga.

    Gilla

  11. Jag har, likt andra här, inte ens någon garderob längre. Mina kollegor vet att jag smiter tio minuter tidigare från onsdagskonferenserna för att spela rollspel. Min bordskamrat, arbetslagets idrottslärare, spelleder Mutant Chronicles och har bett om att få köpa ett exemplar av Evolutionens Barn när det trycks.

    Liksom en massa andra grejer som ingår i min personlighet som kan räknas som ”konstiga” (t.ex musiksmak, filmsmak, boksmak, politiska åsikter etc) kanske jag inte kastar rollspelandet i ansiktet på potentiella arbetsgivare, men när tillfälle och sammanhang dyker upp är jag inte den som håller käft.

    De reaktioner jag får… tja, dels har vi de som tror att det handlar om lajv. Det är typ 80% av de reaktioner jag får. Resterande 20% vet inte vad det är eller klumpar ihop det med datorspel och annat, och ser det måhända som ”lite barnsligt”. När man är 28 ska man gilla ishockey, inte D&D. Så är det förresten överallt – det är ytterst få som ser rollspel som en likvärdig hobby som t.ex honkey eller fotboll. Att kolla på hockey och skrika på TV’n är mer ”moget” än att spela Kult. Yeeeeeeeah…

    Gilla

  12. Jag tror många av de motvilliga inte riktigt har koll på nyansen mellan ”vara öppen med vad man gör på fritiden” och ”bära GothCon-tisha och mantel till anställningsintervjun”. En stereotypbild av ”öppna” rollspelare som avsevärt mer uppenbart nördiga än vi egentligen är, alltså.

    Gilla

  13. Inte heller jag har mycket till garderob. Jag nämner kanske inte mitt rollspelande det första jag gör men det finns det många saker jag inte gör med. Det står nämnt i min presentation för jobbsök att jag förutom rock och choklad intresserar mig för rollspel. Så även om jag inte är direkt extrovert med det så är jag inte på något vis hemlig med det. Min erfarenhet av att nämna rollspelandet har antingen varit ”jaha?!?” eller ”rollspel, vad är det?” eller ”rollspel, det har jag också pysslat med” eller ”Åh, spelar du också? Skoj!” Förutom mina föräldrar som har lite svårt för det där med rollspel så har jag inte mött några öppna negativa attityder. Däremot kan jag så klart ha sållats bort inför intervjuer på grund av rollspelandet utan att jag har en aning om det men i så fall är jag ändå tveksam till om jag vill jobba på en sådan plats. Jag tycker det skulle vara väldigt jobbigt att gå omkring och vara hemlig med det.

    Gilla

  14. Detta får mig att tänka på ett diskussionsforum jag har hängt rätt mycket på. Det bevistades en tid av en udda typ som läste forumet på ett minst lika udda sätt: han läste nästan bara de inlägg som raderats! Han hade en sökrobot som varje dygn sparade alla inlägg och jämförde med föregående dygns skörd för att på så vis kunna sålla ut skillnaden. Eftersom han hade en informationsanarkistisk-rättshaveristisk ådra tyckte han att det var mer intressant att läsa renset, ungefär som en konspirationsteoretiker som läser tidningarna för att se vad de _inte_ skriver om…

    De förfrågningar du nämner får i alla fall mig att bli extra nyfiken på dessa personer. Fast inte tillräckligt nyfiken för att göra några efterforskningar enligt ovan. (Inlägget om Winnerbäck, Birgersson, Schulman och Strage är kvar i alla fall.)

    Gilla

  15. Hela diskussionen fick mig att tänka på en polare till mig som sa en gång i tiden ”det är ju ingen byxöppnare direkt”, med hänvisning till hur snabbt man tar upp sitt rollspelande när man träffar någon ny. Å andra sidan kan han ha haft fel, då jag berättade allt om mina nördigheter för min nuvarande fru efter två dagar och vi har nu bott tillsammans i 7 år, varit gifta i 2,5 år och har en son på 1,5 år. Det är en byxöppnare, eller i alla fall en förhållandeöppnare…

    Gilla

  16. Det finns en risk med att berätta att man är rollspelare. Risken är att den man berättar det för också är en rollspelare — av den typ som antar att alla andra rollspelare är otroligt intresserade av vad som händer i hans Vampire-kampanj, att alla vill veta vilka stats hans D&D-rollperson har, och att man som rollspelare automatiskt uppskattar att lyssna på anekdoter från hans spelmöten, trots att de saknar poäng, berättas på ett osammanhängande sätt och rimligtvis inte ens kan ha varit speciellt spännande om man hade varit närvarande vid spelbordet.

    Gilla

  17. När jag anställer folk frågar jag om deras rollspelserfarenhet. När jag är ute och träffar folk på mässor, konferenser, middagar och fester så är förhållandevis många rollspelare – många inom media men också politiker, journalister och liknande. Det blir som ett hemligt sällskap – de nya frimurarna eller något. Man säger ”Tarrasque” till en professor från Texas och han nickar långsamt tillbaka.

    Gilla

    1. Apropå Magnus ursprungsfråga kan jag inte låta bli att undra om han någonsin kontaktas av obskyra rollspelshaverister som undrar varför han inte skrivit om dem alls på sin blogg? D v s det omvända problemet…

      Gilla

  18. Jag har nog kommit ut, efter att jag gjort uppehåll i några år och börjat igen. Men innan dess var det inget man talade om.

    För att dra ett exempel från 90talets verklighet (el slutet på 80-talet). När jag skulle va utbytesstudent i Australien efter 1a ring, skrev jag i uppsatsen om mig själv att jag spelade rollspel. Något år senare, i Australien fick jag höra att de hade raderat det stycket ur uppsatsen, för ingen ville va hostfamily åt mig pga rollspel -de trodde väl man va djävulsdyrkare el nåt…

    När jag nu började med rollspel igen för dryga året sen och dessutom började frilansskriva, så berättade jag det på jobbet (”frilans skriva” låter ju bra iaf). De flesta trodde att jag knypplade ringbrynjor och sprang omkring i skogen med latexsvärd, andra att det var nåt sånt här nätspel, typ och ett få tal sa ”Drakar och Demoner”.

    När jag sökte på någon bloggsite (Svenska bloggar typ) på rollspel fick jag bara hits på Inblick och bloggar där folk klär ut sig till lärarinnor eller sjuksköterskor för att ha roligare sexliv…

    Gilla

  19. Ser ut som att jag är den enda här som ligger lågt med mitt rollspelsintresse. Jag är helt enkelt ganska fåfäng och bryr mig för mycket om vad folk tycker. Alltså är det jag som är den riktige tönten 😀

    Gilla

    1. Hehe, det var just fåfängan som fick mig att komma ut ju -att frilansskriva det e ju ascoolt och bli ”publicerad” -det med.

      Annars kan jag nog säga att i vår spelgrupp som består av yrkesgrupperna läkare, jurist, ekonom, it/webansvarig och dataprogramerar är vi ba två som kommit ut på jobbet.

      Gilla

  20. Enn annan rolig anekdot ang nöderar som oss här fick jag höra av en meddoktroand för ett atg sen. När hon började dejta sin kille fick hon veta att han målade miniatyrer – något hon trodde var små, små landskapsmålningar… 🙂

    Gilla

  21. Tror du läser in alldeles för mycket i deras begäran, Magnus.

    Bara för att man är okej med att ha sitt namn i en tjugo år gammal papperstidning utan nämnvärd circulation innebär inte det automatiskt man är okej med sitt namn på din blogg. Tack vare Google & Co har ju du bokstavligen miljoner gånger större spridning (inklusive automatiska översättningstjänster).

    Inget konstigt alls, med andra ord. Det finns så många skäl vilja skydda sin nätintegritet att ”skämmigt med rollspel” inte ens kommer in på min topp 20!

    Gilla

  22. Det skulle aldrig falla mig in att skämmas för att jag är en rollspelare (skäms nog mer för att egentligen vara en f.d. rollspelare), men så ligger skämsning inte alls för mig heller. Sedan handlar det väl mycket om rädsla för plump kategorisering – det ligger ju en del i fördomarna mot rollspelare. Inte så att utövarna av hobbyn per automatik är introverta, men det ligger något ganska leptosomt över sysselsättningens själva natur. Alltså, det är i mångt och mycket en lek för pojkar och flickor som kan sitta still. Jag skulle dock ge en hel del för att få det förklarat för mig varför detta skulle vara något icke eftersträvansvärt.

    Gilla

  23. For å sitere Marilyn Mansons selvbiografi: ‘If each cigarette reduces your life by 6 minutes, then each game of Dungeons and Dragons delays the loss of your virginity by 6 weeks.’

    Gilla

  24. Jag får också den där sortens brev då och då, och jag är klart restriktiv med att följa den sortens uppmaningar och censur av nätet. Om det handlar om texter som jag själv skrivit och där jag kan tycka att det på något sätt kan vara känsligt så kan jag tänka mig att ändra. I ett fall som det du beskriver när det handlar om citering av en papperspublikation är det inte mycket att snacka om: den citerar jag naturligtvis som jag vill.

    Gilla

  25. Jag spelar inte rollspel alls idag, men gjorde det i 12-14-årsåldern. Då som nu tycker jag att det är töntigt, men roligt. De flesta som spelade aktivt på den tiden (ca 1989-91) var lite halvnördiga, inte minst jag. Man ska komma ihåg att på den här tiden (åtminstone 1989) var det som alla vet mycket snack om rollspel i medierna och ett kort tag var det väl lite populärt. Jag minns att jag blev mäkta förvånad över att de köttiga, antiintellektuella sportkillarna i skolan sa att de hade spelat Mutant en gång. De tröttnade väl snabbt och ägnade sig åt andra saker sedan men jag minns att jag blev väldigt förvånad.

    Eftersom jag inte spelar alls idag så har jag sällan anledning att berätta för nya bekantskaper om mitt forna rollspelsintresse. De enda tillfällen det sker är när man träffar aktiva spelare och då är det ju såklart inget pinsamt med att berätta.

    Gilla

  26. Slående få gruppträffar på Rollspel när man söker på Facebook.
    Antar att Rollspelare håller sig på sina egna forum, men Fejan vore väl ändå en rätt bra plats att hitta likasinnade?

    Gilla

  27. Om man smyger med sin hobby i övrigt, lär man inte skylta med det på Facebook heller. Det finns en massa (nåja, några) roliga grupper etc på FB som det vore kul att vara med i. Men åtminstone jag har en sådan blandning av folk i vänlistan att jag inte utan vidare vill skylta med alla mina intressen på FB. Tänker framför allt på nuvarande/tidigare kollegor. Jag håller min hobby borta från mitt professionella liv (är inköpare/civilekonom).

    Gilla

  28. Pingback: Hemliga hobbyer

Lämna ett svar till Petter B Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s