… är inte namnet på ett nytt häftigt rollspel, utan känslan jag har efter att ha läst Ulvriket: Den längsta marschen till Mutant: Undergångens arvtagare.
”Mutant Quest”. Ulvriket påminner mycket om de klassiska peka-och-klicka-spelen från Sierra: King’s Quest, Space Quest, Police Quest, Quest for Glory med flera. Spel som gjorde min ungdom så mycket bättre.
(Spoliers, varning, spoilers.)
Upplägget är tudelat. Först kommer en sorts introduktion, där huvudpersonen hamnar i flera dramatiska situationer och sakta men säkert börjar ana att något större är i görningen. I Ulvriket består denna del av att rollpersonerna – lojala soldater i Ulvrikets armé – möter ett övermäktigt militärt hot (Babarerna) i flera bataljer men efter hand inser att det egentliga hotet mot nationen kommer från annat håll.
Därefter kommer huvuddelen av berättelsen: Huvudpersonerna måste klara flera stycken olika, och egentligen orelaterade, uppdrag. Hitta de tre kungajuvelerna, hitta grejerna som kan förstöra Stjärndetonatorn, upptäck de kryptiska ledtrådarna som leder till mördaren. Ulvriket låter rollpersonerna ge sig ut på flera olika uppdrag för att hitta eller åstadkomma saker som kan försvaga en superdupermördarrobot från forntiden som regimen är på väg att återuppväcka.
Detta har både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att det öppnar för många olika miljöer och teman. Variation. Tyvärr är det inte så stor skillnad mellan Ulvrikets olika delar – ofta handlar det om att medelst våld ta sig in på områden som inte uppmuntrar besökare. Den främsta nackdelen är att äventyret är låst, begränsat. Vad händer om spelarna, till exempel, inte har någon lust att leta efter robotdödarsaker och istället väljer att, säg, försöka lönnmörda de personer som är ansvariga för att vilja väcka roboten till liv? Pang så kan man lägga Ulvriket på hyllan, boken blir värdelös.
Kampanjen – för Ulvriket: Den längsta marschen är en ganska lång sådan – är styrd som fan. Avviker man från det skrivna materialet så kan man säga bye bye. Därför kan det vara en bra idé att som spelledare snacka ihop sig med sina spelare innan man kör igång. Så att de fattar att kampanjen handlar om att samla ihop quest-items, inte att något annat.
Ser man till det språkliga så håller boken ganska hög kvalitet. Aningen fler stavfel än man brukar vänta sig av Järnringen, men det kanske beror på att boken stressades ut. Jag vet inte. Användandet av prefixet ”forn-” är lite överdrivet. Det känns som att det dyker upp en gång per stycke. Fornstark. Fornmäktig. Fornsnabb. Fornkrafig. Etc. Det räcker! Samma sak med de lustiga namnen. Alla namn behöver inte ha z i sig, eller anspela på något bekant som ”Datzun”. Lite för mycket dåligt ordvitsande, tack så mycket. (Märk väl, jag gillar ordvitsar.)
Jag tror inte att jag någonsin kommer att spelleda Ulvriket. Kampanjen är lite för mycket Rod of seven parts för att kännas fräsch. Lite för järnvägad. Och egentligen inte tillräckligt originell eller spännande för att uppväga sina nackdelar.
Piruett 
Well, det står någonstans i sceanriot eller på forumet hur man kan hantera ett tvärtom-scenario.
GillaGilla
Jo, fast där handlar det bara om att rollpersonerna är fortsatt lojala med Ulvrikets junta, men spelar deläventyren ändå. Istället för ”hämta äggapest” blir det ”se till att ingen får tag på äggapest”.
GillaGilla
Babarer http://tinyurl.com/yzyq3up eller barbarer http://tinyurl.com/qejrzw?
GillaGilla
Om man ska kolla sista länken så får man ta bort frågetecknet.
GillaGilla
Bägge delarna, det är det som är det geniala!
GillaGilla
Jag kan hålla med om att det är ganska låst, men samtidigt är hela boken föredömligt effektivt skriven. Det som finns med är det man kan använda i spel, punkt slut. Det är inte en massa bakgrundstuggande, utan rakt på sak. Jag gillar att det inte hymlas med att storyn är enkel. Det är ju egentligen nästan alla rollspelsäventyr. Och de som inte är enkla borde oftast vara enklare.
Vad jag dock funderar på är: är detta mer låst än något annat MUA-äventyr? Jag tror inte det. UA-sviten är minst lika låst i mina ögon. Vad jag möjligen dock inte gillar är all militaria, en invändning jag förmodligen är ganska ensam om. Och så förstår jag inte varför Ulvriket aldrig ens verkar ha tänkt på att anfalla Pyri. Med sin luftflotta och alla sina soldater borde de kunna mosa kejsardömet i ett nafs. Jag upplever egentligen Ulvriket, på gott och ont, som en helt annan setting.
GillaGilla
Fast jag känner nog att UA definitivt inbjuder till spel i högre grad än DLM (Inte för att DLM på något sätt är dåligt: tvärt om är det UA som är en ovanligt välskriven kampanj). Vad detta beror på (det finns ju bitar i UA som är rejält styrda, och dessutom åtm. mot slutet lite krystade övergångar) är för mig 1MSEK-frågan…
GillaGilla
Jag tycker att miljöerna i UA ofta är intressantare än själva äventyren. Det jag tycker sämst om där är att det är urbota svårt att snabbt få en överblick i hur materialet är tänkt att användas. Samtidigt som storyn oftast är enkel i grunden, men begravd i kringmaterial. En fråga om textdisposition helt enkelt. Men frågan är ju, som alltid, om rollspelstext är skönlitteratur eller rena spelanvisningar. UA är helt klart mer skönlitterärt än DLM. Jag föredrar världen i UA (mest Mutant för mig), men upplägget i DLM.
GillaGilla
Överlag en bra recension, har bara några tillägg:
”Vad händer om spelarna, till exempel, inte har någon lust att leta efter robotdödarsaker och istället väljer att, säg, försöka lönnmörda de personer som är ansvariga för att vilja väcka roboten till liv? Pang så kan man lägga Ulvriket på hyllan, boken blir värdelös.”
Fördelen med det öppna ”nöjespark” upplägget är dock att spelarna _kan_ välja en annan väg utan att det förstör intrigen. De måste inte gå från A till B osv, de kan välja att genomföra en eller flera av de förslag som finns eller hitta på egna. Första delen av äventyret tillåter inte den typen av utsvävningar utan är strikt styrd av hållpunkterna.
Ytterligare en aspekt av upplägget är att läsaren får en god inblick stora delar av det Ulvrikiska samhället. Det underlättar skapandet av egna äventyr i riket. Jag skulle gissa att även detta har spelat en roll i val av upplägg.
Är det något som jag tycker genomsyrar Ulvriket så är det platsbrist. Pyrisamfundet fick en regelbok och sex tilläggsböcker som gjorde djupdykningar i de delarna av samhället som de avhandlade. Det märks framförallt i denna bok att författaren har tvingats koncentrera sig på det viktigaste. Thomas och Måns hade en tung mantel att axla när de skulle skapa Ulvriket och jag tycker att de lyckades med den äran.
Sist men inte minst är omslagsbilden grym, jag fullkomligt älskar rådisens öron.
GillaGilla
Jag gillar DLM och är sugen på att spela det. Måhända är kampanjen rälsad, men den är rakt och konkret skriven vilket borde göra den lättare att ändra och anpassa efter rollpersonerna än t ex UA-kampanjen (där är jag väldigt glad att jag hade läst hela trilogin innan vi började spela!)
UA-trilogin är fantastiskt maffig och kul, men ett helsicke att hitta information i under spel…
GillaGilla
För övrigt håller jag med om att Den längsta marschen (konstig titel förresten) är föredömligt skriven. Lätt att hitta i, pedagogiskt skriven och allmänt välstrukturerad. Det går att hitta saker i den under spel – snabbt.
Raka motsatsen till mitt eviga hatexempel: Snösaga.
GillaGilla
Nyfiken, vad är konstigt med titeln ”Den längsta marschen”?
GillaGilla
Inget konstigt alls, tycker jag. Jag tror att titeln är en ordlek med det kinesiska uttrycket ”Den Långa Marschen”, vilket betecknar kommunistmilisens omgruppering på några tusen km under brinnande krig mot japaner och nationalistarmén under 1930-talet.
GillaGilla
Jo, blandat med filmtiteln ”Den längsta dagen” (med högaktuelle Paul Anka).
(Jag döpte modulen)
GillaGilla