Jag ger upp.
Steven Erikson är inte min grej. Efter 200 sidor av Memories of ice så har jag fått nog. Allt är bara så ointressant. Alla karaktärer är i princip identiska, förutom om de är megamäktiga med vapen eller magi, och handlingen är så kryptisk att jag misstänker att det inte finns någon handling överhuvudtaget. Men det värsta är att Erikson inte kan få mig att känna för en enda av sina skapelser. Jag bryr mig verkligen inte vad som händer med Tattersails återfödda själ, eller vilket öde Quick Ben går till mötes.
Så nu lägger jag Malazan-böckerna på hyllan för gott.
Piruett 
Nu gör du mig lite orolig. Jag som precis köpt min första Erikson.
GillaGilla
Jag kan förstå dig, även om jag själv har läst nästan allt som han har skrivit. Chain of Dogs (har jag för mig att den heter) är väl den bok som egentligen är något att ha. Episkt betyder ju tyvärr ofta att det är karaktärer som man inte bryr sig om.
GillaGilla
Erikson är min absoluta favorit. Har läst om böckerna flera gånger och gillar hans komplexa värld och inte helt självklara handling. Han knyter väl ihop allting i sista boken 🙂
Det är en fantastisk värld där karaktärerna kommer och går och allt, precis allt har en äldre historia.
Men det är en intimiderande mängd text och speciellt första boken är svår att forcera med alla nya begrepp och krångliga namn på olika fenomen och raser. En del saker kanske inte förklaras förrän i senare böcker.
Det är nog lite det jag gillar bäst, allt är inte glasklart och en hel del karaktärer stryker med i denna enorma läsfest som går att läsa om och om igen.
GillaGilla
”Men det värsta är att Erikson inte kan få mig att känna för en enda av sina skapelser. Jag bryr mig verkligen inte vad som händer med Tattersails återfödda själ, eller vilket öde Quick Ben går till mötes.”
Nej, jag tror heller inte att jag bryr mig särskilt om vad som händer med Tattersails själ eller med Quick Ben. Men jag bryr mig om vad som händer med världen! Finns här en skiljelinje mellan olika typer av (fantasy)läsare: de som i första hand är intresserade av personer och de som i andra hand är intresserade av miljöer?
GillaGilla
Rättelse: ”de som i första hand är intresserade av personer och de som i första hand är intresserade av miljöer” ska det naturligtvis vara!
GillaGilla
Jag har läst någonstans att det är omöjligt att gilla både Robin Hobb och Steven Erikson, något som går väl ihop med personer/miljö-dikotomin. Nu tror jag egentligen inte på dylika generaliseringar, men jag förstår andemeningen. Jag håller med Magnus här – Erikson är inte tillräckligt engagerande för min smak heller.
GillaGilla
Malazar i Arthur och Minimojjerna kan vara ett substitut?
GillaGilla
”Memories of ice”. Lockande.
GillaGilla
Efter snart fem böcker – sex med Esslemonts Night of knives – avverkade så är mitt intryck att Memories of ice inte bara är den sämsta hittills utan dessutom något av ett blindspår. Jag får en känsla av att Erikson var tvungen att skriva ut en del saker ur handlingen som han introducerade i Gardens of the moon och som han antagligen inte hade haft med alls om det inte Gardens of the moon hade skrivits åtta år innan Deadhouse gates, när Erikson inte riktigt visste hur den övergripande handlingen skulle se ut. Man skulle förmodligen kunna hoppa över Memories of ice och i stället bara läsa en eller två sidors sammanfattning av det viktigaste.
Serien får fart igen med House of chains även om den slutar i ett stort antiklimax. Hela inledningen, med den vilseledde ynglingen Karsa Orlongs odyssé i blod, var dock suverän. Karsa Orlong är den intressantaste figuren hittills, med sin stolthet, sin ilska och frustration över att ha vilseförts av sitt folks gudar och sin intensiva misstro (gränsande till hat!) mot allt och alla, inklusive den gud som valt honom till sin förkämpe. Han är i och för sig också en övermänniska, precis som alla andra i serien.
GillaGilla