38 veckor med Sinkadus

nörd

När jag skrev den första Sinkadusmåndagen i början av januari visste jag att jag tog på mig något som innebar en hel del arbete. Att recensera 38 nummer av en tidning är inte något man gör på en kafferast. Mycket riktigt visade det sig att själva skrivandet tog ungefär två timmar per nummer — plus den tid tog att faktiskt läsa texterna och jpegifiera omslag och intressanta bilder. Därefter tillkom att läsa och svara på kommentarer, korrekturläsa texterna i efterhand, skriva tangerande artiklar som halvleken och fixa och dona med annat perifert. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att jag de senaste månaderna har tillbringat minst 150 timmar med Sinkadus.

Jag är otroligt glad att jag bestämde mig för att publicera blott en artikel i veckan, samt att jag redan i början slängde ihop en buffert av artiklar. De första sju Sinkadusmåndagarna skrev jag i ett svep, rusig av skaparlusta. Efter det har jag försökt att skriva en recension i veckan, vilket ofta funkat bra, men utan den första bufferten hade måndagarna inte flytit på lika smidigt som de gjort.

* * *

Det här projektet har varit jobbigt, intressant, stressande och jäkligt roligt. Men det bästa har varit den oerhörda responsen jag fått av er läsare. Det har varit fantastiskt roligt att läsa era reaktioner, åsikter och minnen både i kommentarerna och i mejl. Utan er hade jag aldrig orkat motiviera mig att slutföra artikelserien.

Det är tydligt att än i dag, nästan 20 år efter att tidningen gick i graven, väcker Sinkadus mycket känslor hos alla gamla rollspelare. Vi har en lite kluven relation till publikationen. Det svårt att ta av sig de nostalgiska glasögonen och se Sinkadus för vad den är — en på många sätt daterad produkt som representerar en typ av rollspelande som många av oss inte längre är intresserade av. Jag har redan talat om detta utförligt tidigare, så det är ingen mening med att upprepa det här.

Som det ofta blir när man med vuxna ögon konfronteras med gamla idoler så blir reaktionen en blandning av av puppy love och hånleenden.

* * *

Oavsett hur färgad man är av nostalgi och längtan efter sin ungdoms glada dagar, så går det inte att förneka att Sinkadus var en sjuhelvetes tidning. Inte bara att den under lång tid var den enda rollspelstidningen i Sverige, den var faktiskt ofta genuint bra. Och i de fall då den inte var bra — det finns ju hel del sådana episoder — så var den i alla fall ambitiös. Man får aldrig intrycket av att redaktionen tröttnat eller blivit blasé.

På sin höjd kan man kritisera dem för att ha ett bitvis svajit omdöme och, ibland, ganska sunkig smak. De lät då och då tonen bli lite för grabbig och pubertal, även för något som är riktat till tonåringar. Jag antar att det beror på att många som skrev i tidningen var just tonåriga grabbar, och att de äldre medlemmarna i redaktionen hade fullt upp med annat.

* * *

Något som jag märk när jag plöjt igenom tidningarna är att många saker återkommer. Det har publicerats minst tre artiklar som behandlat alver och älvor och deras kulturer. Antalet rubriker i stil med ”Nya stridsregler till X” är betydligt fler. Speciellt Drakar och demoner expert överdoserade på dessa artiklar . Till nya Mutant dök det på kort tid upp en handfull artiklar som i stort sett bara var listor på mjukvara och cybernetik — varav de senare ofta påminde väldigt mycket om cybernetikartiklarna till Mutant 2.

Det fanns helt enkelt en rundgång. Kanske är det inte så konstigt eftersom tidningen publicerades under så pass många år, och eftersom det hela tiden kom nya snarlika spel som krävde uppdaterade artiklar.

* * *

Sinkadus har satt ett outplånligt märke på Rollspelssverige. Artiklarna har på många sätt blivit stilbildande för hur man skriver om rollspel; de flesta av texterna i Fenix är bara uppdaterade versioner av gammalt sinkanstoff. Sinkadus skapade en skola som än i dag är helt dominerande i Sverige. (Nu krävs det inte iofs inte mycket för att dominera den lilla ankdam som är Rollspelssverige, men ändå.)

Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt. Det är bara svårt att undvika Sinkadus om man är en rollspelare i Sverige i dag. Vi kan tro att vi bryter ny mark, gå dit ingen tidigare gått, men plötsligt dyker en Sinkadusmutant upp och slår oss i bakhuvudet med ett basebollträ med spikar (2T6-2 i skada).

Publicerat

20 reaktioner till “38 veckor med Sinkadus”

  1. Vad jag minns, såhär 20-24 år efteråt, är bland annat att vi var upptäcktsresande på en helt outforskad kontinent. Rollspel var så nytt att vi fick möjligheten att skapa det första svenska paradigmet (för att tala samhällsvetenskapska). Vi satt på Ä-spels redaktion och definierade vad rollspel är för Sveriges unga gamers. Även vi var unga: jag var 26 när jag anställdes och var då äldst på företaget. När jag året efter rekryterade Olle Sahlin blev han vår ålderman; det var på hans trettioårsfest som jobberbjudandet gjordes.

    Jag tror att vi här ser är ett stort skäl till varför den tidiga Sinkan blev som den blev: ungdomlig experimentlusta kombinerad med extrem rörelsefrihet.

    Gilla

    Svara

  2. Tack återigen för Sinkadusmåndagarna! I sanning en kulturgärning, och otroligt kul att få ”facit” (inte minst från Ä-spelsfolket själva) till tidningens förvandling som jag något förbryllad åsåg när det begav sig.

    Sinkadus betydelse för Rollspelssveriges framväxt kan inte förnekas. Däremot håller jag inte alls med om att allt som är värt att skrivas om rollspel redan är skrivet i Sinkan. Eller att texterna i Fenix är ”uppdaterat sinkanstoff”.
    Du skriver ju själv att Sinkadus nu känns som en ”daterad produkt som representerar en typ av rollspelande som många av oss inte längre är intresserade av”.

    Gilla

    Svara

    1. Ofrånkomligen är det så att Sinkan kastar en viss skugga över Fenix. Exempelvis hade jag aldrig skrivit min artikel om fon Rijn om inte Petersén redan hade skrivit en förlaga i Sinkan. Jag ville både hylla och överträffa förlagan. Och tillföra något helt nytt och modernare. Fan vet om jag lyckades.

      Men det är nog rätt mycket så som jag – och säkert andra Fenix-skribenter – förhåller sig till Sinkan: som en förebild att hylla och överträffa. Jag tycker visserligen att Fenix-materialet nästan alltid är bättre, men det är omöjligt att inte spegla sig i arvet från Äventyrsspel. På ont och gott.

      Gilla

      Svara

    2. Jo, jag kan hålla med om att Sinkan satte ramen för ”vad som är rollspel” på 80/90-talen, men jag anser att så inte är fallet längre. Det har gått 15 år sedan tidningen försvann och hobbyn har vuxit sedan dess. Fenix skiljer sig på många sätt och är ofta en djupare produkt. (Dessutom hoppas jag verkligen att jag skriver annorlunda artiklar idag än för 20 år sedan, speciellt när det gäller hur jag bygger spelvärldar.)

      Gilla

      Svara

  3. Jag vill tacka för skapandet av ett historiskt dokument över historiska dokument. Det här är en recensionssvik som många kommer att minnas. Jag hur recensionerna kommer lyda om tjugo år när någon galning går igenom Fenix. 🙂

    Gilla

    Svara

    1. ”recensionssvik”
      Eh, jag menade -svit-. Glömde ett ”undra” också i sista meningen också, såg jag nu. Det är uppenbarligen för tidigt på morgonen för att göra något kreativt. ^^ Jag glömde även en hyllning för det jobb du lagt ner. Jag undrade länge om du ens skulle orka göra klart det.

      Gilla

      Svara

  4. Äventyrsspel formade absolut hur jag ser på rollspel. Från de första äventyren jag skrev som barn som gick ut på att besöka hus i en by för att till sist hitta en bunker/dungeon. Till inställningen hur en rollspelsprodukt ska se ut. De måste ha en genomgång av ord som används i världen, flora, fauna och en geografisk översikt. Helst skrivet i samma stil som skolböckerna på högstadiet.

    Idag kan jag känna att mycket som Ä släppte egentligen var väldigt fantasilöst, och jag tycker att det är något väldigt typiskt svenskt över rollspel med torra översiktiga beskrivningar. Lancelot fortsatte i samma stil, och åtminstone de tidigare grejerna från Neogames följde samma mall. Kanske beror det på denna skolboksstil att jag alltid kände mig tvungen att alltid ha 10% alver i landet om det stod så i rollspelsmodulen. Men antagligen var det bara mitt eget fel att jag inte ville tänka själv.

    Ännu hänger såna övertygelser kvar trots tappra försök att komma ifrån dem. Jag tycker fortfarande att BRP är det rätta sättet att spela t ex.

    Det har varit en härlig (och ibland pinsam) nostalgisk resa du bjudit på Magnus. Tack! =)

    Gilla

    Svara

  5. Och även jag vill instämma i hyllningskören, Magnus. Det här har varit en oerhört rolig, intressant och tankeväckande resa. Imponerande att du pallade skriva om precis alla nummer.

    Gilla

    Svara

  9. Riktigt bra jobbat. Stort tack. Väckte många minnen och minst lika intressant att läsa kommentarer från Anders och andra på fd Ä-spel.

    Gilla

    Svara

  11. Så som HJK skrev: BRP är det rätta sättet att spela på, inte konstigt att jag blev dubbelt förtjust när jag upptäckte att Call of Cthulhu hade samma regler som mitt gamla Drakar & Demoner. Förresten så omnämns Drakar & Demoner i Basic Roleplaying en mycket trevlig bok som sammanfattar hela systemet. Rekommenderas. Speciellt roligt är det att läsa besvärjelsebeskrivningarna eftersom de är mycket välbekanta…

    Gilla

    Svara

  12. Jag saknar »Sinkadusmåndag«.

    Kan du inte köpa på dig alla nummer av Dragon Magazine och göra en likadan genomgång av dem? De räcker sex år elva månader och tre veckor.

    Gilla

    Svara

  15. Tusen takk! Du har gjort et solid stykke arbeid her! Og gledet hjertet til en gammel rollespiller i Norge, som vokste opp med svenske spill og Sinkadus som grunnpensum.

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar