Sinkadus nr 39–47: Planschtidningarna

Från och med nr 39 förvandlades Sinkadus från en tidskrift till en affisch. På ena sidan fanns en bild från, vanligen, Mutant Chronicles och på den andra ett fåtal artiklar och nyheter. Innehållet motsvarade cirka 8 sidor tidskrift. Så här kunde ett av de matigare ”uppslagen” se ut:

alverfaks

Vanligen innehåller ”tidningarna” även golvplaner till olika spel, ibland med tillhörande jättekorta uppdrag av typen ”Ditt uppdrag är att eliminera två Pretorian Stalkers innan uppdraget är slut” samt kort med värden för nya vapen och varelser .

De flesta artiklarna saknar information om författare, och inget nummer har ens information om redaktionen. Det saknas till och med info ansvarig utgivare, vilket är ett grundlagsbrott.

Defaultåsikten om dessa Sinkadusnummer bland svenska rollspelare (som var aktiva under 80-talet) är att  de suger hästpung och aldrig borde sett dagens ljus.

Men var de verkligen så dåliga? Piruett undersöker.

Nr  39 (januari 1993)

Sinkadus39
”Alverna”, skriven av Chaz Elliot, innehåller bakgrund om alver till brädspelet Drakriddarna. I forntiden var alverna – och naturen – glada och lyckliga, men så kom dumma Kaos och sådde split. Det blev krig och alvsläktet splittrades. I artikeln beskrivs två olika sorters alver: Surni, som är de vanligaste och ”grymmaste”, och Varal, som är elaka kaosälskande ondingar. Texten präglas av ett vanvettigt omständligt och krystat broderat språk:

Ett långvarigt inbördeskrig spred sig likt en blommande röd ros när alv slogs mot alv och syskon dödade syskon. För första gången sedan världens begynnelse tystnade skogarna av bävan och fruktan inför den konflikt som rasade runt om.

Eller:

Surnis oefterlikneliga stridsstyrka interfolieras av två speciella krigartyper.

Vissa grejer är dessutom helt obegripliga:

Alvernas arv är uråldrigt, men deras historia är bara lika gammal som morgondagen.

Say what? Eh… men om man orkar se bortom det märkliga språket så är Elliots artikel bara ännu en upprepning av det gamla temat att det finns onda och goda alver som krigat sedan tidernas begynnelse.

Drakriddar-äventyret ”Alvkonungens borg” är det första av sitt slag som jag läst. Upplägget är att en ”mörkerherre” besatt en alvisk ärkemagiker. Spelarna måste rädda honom. Äventyret i sig består av nio rumsbeskrivningar och några kort med stats. ”När mökerherren är död är uppdraget slut och alvkonungen befriad.”

”Pretorian stalkers” handlar om varelsen med samma namn och hur man kan använda dem i brädspelet Blood berets. Stats, vapen, kort bakgrund – och två paragrafer levandegörande text som innehåller poesi som…

Steiners Deathlockdrum var tom sånär som på två granater, och den ena av dessa lämnade trumman med ploppande ljud sekunden efter att han intagit sin eldställning. Det blev en direktträff.

Det sista inslaget i Sinkan nr 39 är en nyhetssida. Blood berets, Kaos väktare och några tennfigurer presenteras.

Nr 40 (1993)

Sinkadus40
Startartikeln heter ”Cutlass CFAH – 3: Capitol fast attack helicopter, type three” och är ett så kallat äventyrsuppslag till Mutant chronicles. Cybertronics har stulit titelns helikopter och rollpersonerna måste hämta tillbaka den. Hela äventyrsuppslaget – för det är verkligen bara inledningen till ett äventyr – är skrivit i vi-form.

Vi sov inte mycket den natten, som vi tillbringade nere på Hyun Joku, ett ganska slafsigt hak i Mishima-kvarteren i City.

På nyhetsfronten presenteras bland annat Magikerns handbok till DoD – ”allting är helt nyskrivet” – samt grundreglerna till Mutant chronicles ”som redan blivit en succé i USA.”

I ”Nytt till Blood berets” får vi oss till godo supervapnet ”The charger” som är det ”kanske tyngsta vapen i hela den suveräna arsenal som Imperials specialförband har till förfogande över”.

Nr 41 (1993)

Sinkadus41
Brödraskapet får sig en omgång info. Extremt tråkigt. Större delen av artikeln är en beskrivning av två spelledarpersoner, Sebastian Crenshaw och inkvisitorn Nikodemus. Resten handlar om Brödraskapets struktur. Endast Brödraskapets budord är intressanta:

  1. Du ska lyda Kardinalen.
  2. Du ska rekrytera och uppta andra i Brödraskapet för Brödraskapets och deras egna bästa.
  3. Du ska ständigt vara på din vakt mot den Mörka Symmetrins fruktansvärda influens.

”Influens”? Härligt bra översättare i farten?

”Kult: Den sista cykeln” är en introduktion till ”nya Kult”. Den stora frågan i sammanhanget besvaras inte av artikeln, nämligen vilket märke har cykeln? Crescent? DBS? Skeppshult? Istället handlar texten om sju nycklar med magiska krafter som påstås vara manifestationer av Demiurgens väsen.

Nr 42 (1994)

Sinkadus42
Artikeln ”Imperial” är i stort sett en helsida reklam för att boken Imperial släppts till Mutant chronicles. Samma sak med ”Kampen om citadellet”, fast där får läsaren i alla fall lite nya regler och föremål att leka med (till exempel en Cyberrustning), samt uppdraget ”De förlorade själarnas sal” att spela.

Golvplanerna i de här numren av Sinkadus kan vara de fulaste som någonsin gjort. Herregud, de ser ut som om de har designats av en galen hippie med svår diabetes. Psykedeliska är inte ord nog att beskriva dem.

På nyhetsfronten nämns Hjältarnas handbok till DoD som ska ta fasta på ”de heroiska elementen” i DoDs fantasyvärld. Vet inte hur heroisk den boken var egentligen. Inte så väldans.

Sen var det inte något mer värt att nämna i nr 42. Lite tråkigt, men vad ska man göra? Skriv till din lokaltidning och klaga.

Nr 43 (april 1994)

Sinkadus43
Nyheter: Frilansarens handbok (”En idiot-säker näst intill steg-för-steg-manual!”), Domedagens hjältar (”Ett snabbt, enkelt och spännande spel för två (eller fler) spelare.”), Capitol (”Bakom en fasad av demokrati döljer sig universums hårdaste agenter, tuffaste affärsmän och mediamedvetna politiker.”) och Algeroth (”Skriven i samma inspirerande stil som i Frilansarens handbok av Bill King.”).

I någon sorts minimal insädarspalt beskriver redaktionsmedlemen ”Alakhai” Mutant chronicles grundrecept:

1 del DoD, 1 del Mutant, 2 nypor SKR, 1 gnutta Kult och Chock, blandas med 4 delar Rappakalja. Voilà!

Hon/han glömde en ingrediens: 3 liter WH40K.

Därefter följer ett uppslag med målade Chronicles-figurer och bilder på emblem. Figurerna beskrivs med lite skön stämningstext. Roligast är att alla i ”Kardinalens garde” har varsin helig handgranat.

Slutligen: Nya regler och ett scenario till Domedagens hjältar.

Nr 44 (juni 1994)

Sinkadus44
Shit! Här var det Kult uppåt väggarna. Allt material, utom en liten nyhetsspalt, handlar om den nya utgåvan av skräckrollspelet.

Först ut är arketypen Den ockulte utredaren som varje dag måste ”brottar med händelser och makter som de flesta inte anar finns till”. Akretypen känns som ett avstick från spelets ursprungliga upplägg, där rollpersonerna från början antogs vara omedvetna om världens beskaffenhet. Lite mer CoC-inspirerat, eller kan det ha att göra med något så simpelt som att Arkiv X började gå på tv 1993 (i alla fall i USA)?

Annat material är en organisation, Galleriet Reflexion, som köper och säljer ”ockult konst”. Den presenteras i befintligt skick, utan äventyrsuppslag eller spelledarpersoner. Det finns dock några exempel på ockulta föremål, exempelvis en parfymflaska som är kraftlös om den inte fylls med mänskligt blod. Vilka krafter den har när den väl är fylld får man inte veta.

Äventyret ”Auktionen” är anpassat för ”en liten grupp figurer med Den Ockulte Utredaren som arketyp”. Alltså, ska alla rollpersoner ha samma arketyp? Är inte det lite tråkigt?

På nyhetsfronten utmärker sig Den femte konfluxen och lite jox till Kult. Tarotikum och sånt.

Nr 45 (december 1994)

Sinkadus45
Ooookej… Det här utan tvekan det sämsta numret av Sinkan som någonsin gått i tryck. Hela tidningen är reklam för nya kortspelet Doomtrooper. Det finns en introduktion till spelet, en genomgång av alla delarna på ett spelkort, en guide till hur man spelar, och en tre sidor lång lista på alla kort sorterade efter sällsynthet.

Som grädde på moset ägnas en sida åt att presentera alla Mutant chronicles-relaterade produkter. För tänk om man missat att det getts ut tre MC-romaner. (En polare till mig läste dem. De var tydligen helt ok.)

Så. Jävla. Tråkigt. De tidigare numren av planschtidningen har i alla fall försökt ge intrycket av att vara riktiga tidningar. Inte här. Nr 45 är ett rent reklamblad, och det skäms inte ens för sig.

Det enda roliga är att Target Games ”Internet-Adress” är doomtroop@aol.com.

Hur lamt är inte det på en skala? Fanns ens AOL i Sverige 1994?

Nr 46 (April 1995)

Sinkadus46
Reklamen fortsätter. Den här gången är det Doomtrooper-expansionen Inquisition som marknadsförs. Nya korttyper, fler kort, ny magi, nya förmågor och så vidare. Vad finns det att säga? Det är ett tillägg till ett kortspel och fokuserar på inkvisitionen. Det är exakt som du tror det är.

Givetvis finns det utförlig lista på alla kort, men det är inte nog med det. Den glade person som pungat 10 spänn för Sinkan nr 46 får dessutom förtydligande av Doomtroopers regler, samt nya regler för att använda fordon i spelet. Chronicles-reklamen från nr 45 finns även kvar, plus – och detta är lite konstigt – en annons för Inquisition. Alltså, i en trycksak som bara handlar om expansionen så finns det ändå en regelrätt annons om den. Man kan anta att det inte var vattentäta skott mellan redaktionen och annonsavdelningen på Target Games 1995.

Det finns tack och lov ett moment i tidningen som är aningens intressant. En på-gång-i-framtiden-spalt med rubriken ”Nyheter från krönikören”. Där får man reda på att Warzone – ”ett table top-spel med tennboys” är på ingång tillsammans med ytterligare två expansioner till Doomtrooper.

Kortspel var ju det nya heta på den här tiden. Magic var gigantisk. Därför planerade killarna på Target att ge ut tre nya kortspel. Ett baserat på Kult som ”tvingar dig att titta in i din egen själ, och det är inte säkert att du gillar vad du får se”, ett inspirerat av serien och filmen The crow där ”man själv kan bli en hämndens ängel” och slutligen ett spel som beskrivs så här:

Sen har vi ett spel till på gång, men det kan vi inte avslöja mer om … ännu. OK, en ledtråd: coola hjältar, onda skurkar, vackra damer, och en kille vid namn Q…

Hade alltså Target ett James Bond-spel i pipelinen? Vad hände med det?

Vad hände egentligen med alla dessa planerade spel? Kult-kortspelet har jag vaga minnen av att ha sett i en affär någon gång, men vad var det där The crow-spelet för något? Släpptes det ens?

Nr 47 (december 1995)

Sinkadus47
Nej, det här är nog det sämsta Sinkan-numret. Presentation av figurspelet Warzone, lista på nya Target-produkter, bilder på hur man kan måla Warzone-figurer, lista över sagda figurer, lista över kort till den nya Doomtrooper-expansionen som också heter Warzone … och that’s it.

Ett minst sagt patetiskt nummer, och ett genuint ovärdigt slut på tidskriften Sinkadus 11-åriga historia (1984–1995). För efter det här så kom det inga fler Sinkadus. Det tog slut.

Från 1996 började Target ge ut en helt figurspelsinriktad tidning kallad Chronicles from the warzone som kom i fem nummer (tror jag). Det dök även upp c:a 10 nummer av en tidning som bara hette Chronicles, även den om figurspel. Jag tror att den gavs ut delvis parallellt med Chronicles from the warzone, och existerade så sent som 1997. Men dessa kreationer tänker jag inte skriva om här.

Nå, hur bra var det här då?

Inte särskilt bra alls. I början verkade redaktionen ha i alla fall någon liten ambition att publicera läsvärt material, men den gavs upp ganska snabbt. De tre sista numren är ren skit, men inte ens de tidigare har någon svindlande verkshöjd.

Det är även smärtsamt tydligt att många (alla?) artiklar är översatta från engelska – amatörmässigt översatta. Anglicismerna haglar och språket är allt som oftast kryptiskt och svårgenomträngligt.

Jag misstänker starkt att de personer som var inblandade i nr 39–47 idag är glada att deras namn inte står med någonstans. Det här är faktiskt genuint dåliga tidningar, inte ens värda 10 kronor.

Förresten, kommer ni ihåg att jag dissade golvplanerna en bit här ovanför? Här är ett exempel – eller bevis om ni så vill – från nr 42 på hur fula de kunde vara:

karta

40 reaktioner till “Sinkadus nr 39–47: Planschtidningarna

  1. Jag minns inte ens dom här planscherna vilket är väldigt märkligt då jag känner igen en del av produkterna som presenteras så jag borde fortfarande spelat rollspel och därmed fortfarande springa i butiker och kolla på grejerna. Skumt. Var iofs i den här svängen vi la ner rollspelandet så kan trots allt missat det.

    Undrar om man var typisk för svenska rollspelaren i och med att man lägger ner samtidigt som Ä-spel.

    Sen lite rackande/frågor om texten.
    ””Kult: Den sista cykeln” är en introduktion till ”nya Kult”. Den stora frågan i sammanhanget besvaras inte av artikeln, nämligen vilket märke har cykeln? Crescent? DBS? Skeppshult?” Antar att det var ett dåligt skämt som inte framgick i text.

    ”Man kan anta att det inte var vattentäta skott mellan redaktionen och annonsavdelningen på Target Games 1995.” Är det inte så att det var dom vattentäta skotten som gjorde att informationen inte flöt som den ska?

    Och min allra första mening är inte heller bra men orkar inte omformulera mig.

    Gilla

  2. …och nu, lagom till att Sinkan är död, så har vi rent kronologiskt kommit fram ganska precis dit då jag började spela rollspel. Mitt första var Mutant Chronicles. Den enda gång i mitt liv jag snattat, så var det Ilianboken och de två sista delarna av den där rätt kassa äventyrstrilogin som kom. Det känns en smula kasst att mitt enda minne av sinkan är just att någon polare hade ett par av de här planscherna.

    Gilla

  3. Tack ska du ha för att du har kört det här projektet från nr 1 till nr 47. Jag har haft roligt många gånger, blivit påmind om bortglömda skriverier och haft många minnen av en märklig fas i mitt liv: fyra år som rollspelsmakare. Jag har haft många jobb sedan dess, men de fyra åren hos Ä-spel och de sex månaderna i Afghanistan rankas nog som de två mest spännande.

    Gilla

  4. Men, du kommenterade ju inte ens att nummer 44 hade ett feltryck på framsidan. Där påstod de att det var nummer 43, men i marginalen inne i tidningen kunde man utläsa att det var nummer 44. Väldigt förvirrande för ett par år sen när jag plockade fram båda numren.

    Förövrigt en gigantisk eloge för denna genomgång. Den har förgyllt många måndagsmorgnar på jobbet. Tack, tack tack..

    Förresten, Q: det kan inte vara Q såsom i Star Trek? Fast den franchisen kan väl knappast vara billig att publicera i..

    Gilla

  5. Jag har för mig att jag har läst någonstans att planschtidningen gavs ut på engelska under namnet Symmetry. Var kan jag ha läst det?

    Gilla

  6. ”1 del DoD, 1 del Mutant, 2 nypor SKR, 1 gnutta Kult och Chock, blandas med 4 delar Rappakalja. Voilà!

    Hon/han glömde en ingrediens: 3 liter WH40K.”

    En sak som jag finner väldigt intressant är det faktum att det finns de som hävdar att MC inte är ett dugg som WH40k. Alltså, det är inte vi som skapade världen som säger det, utan fans.

    De ser oändligt fler variationer i världen än de som tittar på ytan.

    Själv ser jag MC som ett av de första försöken att göra ett WH40k-rollspel.

    🙂

    /Magnus

    Gilla

    1. ”Inte är ett dugg som” är väl att ta i; de rör sig ju inom samma genre – men bortsett från det visuella så är ju fluffet rätt annorlunda. Inte många megakorporationer i WH40k, liksom.
      Och jag t.ex föredrar MC’s fluff framför 40k’s. Det finns inga rymdorcher som målar sina skepp i go faster red. Det finns inga rymdalver. Och så vidare.

      Gilla

  7. Jo, Target gjorde ett James Bond-kortspel! (i samband med att filmen goldeneye kom ut har jag för mig) Det var rätt ok.

    Kult-kortspelet var däremot suveränt!
    Synd att det lades ner snabbt.

    Gilla

  8. Well, jag spelade kampen om citadellet och det var iaf ett av de enklare och roligare spel jag spelat på den tiden.

    Ahh, Sinkadus e dött, vad ska vi nu göra med vår tid?

    Gilla

      1. På RPGnet och EN World. Troligen på fler ställen.

        Samma kille, samma innehåll, upprepat på flera olika sajter. Intressant genomgång, och det historiska perspektivet är väldigt spännande.

        /M

        Gilla

  9. Och så slutar Sinkadusmåndagarna med mörker, förstämning och götterdämmerung, som en wagnersk opera! Tack för underhållningen, och jag ser fram emot nästa projekt. Kanske en serie rescensioner av Ereb Altors tillbehör och kanon?

    Gilla

  10. ””Kult: Den sista cykeln” är en introduktion till ”nya Kult”. Den stora frågan i sammanhanget besvaras inte av artikeln, nämligen vilket märke har cykeln? Crescent? DBS? Skeppshult? Istället handlar texten om sju nycklar med magiska krafter som påstås vara manifestationer av Demiurgens väsen.”

    Jag har för mig att jag skrev den där texten. De sju nycklarna var tanken att forma ryggraden för ett mer kampanjorienterat spelande med Kult, där man hade en metaplot i bakgrunden.

    De som läser Kult 2 hittar den metaplotten i alla nya stämningstexter som presenterar de där personerna vad de nu hette.

    På den tiden var metaplot = win, nuförtiden tror jag att den rådande dogmen är metaplot = fail.

    Klart är i alla fall att jag inte skulle skrivit om Kult på samma sätt idag som då. Men många saker skulle jag angripa likadant, tror jag. Bland annat strukturen och dispostionen.

    Metaplot skulle jag undvika i grundreglerna, och istället skriva en kampanj som gavs ut samtidigt som grundreglerna. Och sen skulle jag inte ge ut något mer, tror jag. Kult är ett typiskt ”limited”-rollspel, tycker jag.

    /Magnus

    Gilla

    1. Själv tycker jag fortfarande att metaplot = win, och köpte med glädje hem just andra utgåvan av Kult förra månaden. Håller med om ”limited”, precis som alla andra skräckspel funkar det nog som ett ”enkampanjspel”. Ett nytt Kult som släpptes med en enda, monstruös och fantastisk kampanj och sen stopp, det skulle jag älska. Tar man kult (eller CoC, eller vilket annat skräckspel som helst) och använder det för att lira en ständig följd av disparata äventyr snarare än monolitiska, avslutade kampanjer tror jag man får fail automatiskt.

      Däremot skulle jag gärna se metaplotten redan i grundboken; det gör det möjligt för aktiva spelledare att slänga in mellanskevens-äventyr som ändå knyter an till kampanjens ”vägkarta” medan man väntar på mer utgivet material.

      Gilla

    2. Intressant. Jag diggade de där metaplottiga stämningstexterna mycket när spelet kom. Liksom hela grejen med den sista cykeln. Jag har en halvskriven nanoaprecension om en nyutgåva av Kult just mer fokuserad på den, jag får ta och skriva klart den någon gång. 🙂

      Gilla

    3. Jag håller helt med krank -dagens grej är just metaplott, gärna i grundreglerna så man kan styra uppf rån början. MUA är delvis ett exempel och Coriolis likaså. Wolframfästet ska väl köra samma sak.

      Om jag en dag skulle skriva ett rollspel skulle jag göra det med! 😉

      Med det sagt är det inte fel med ”one-offs”, men de är oerhört mycket svårare att göra bra -att jämföra med litteratur -när man läst en kort novell som är bra slår det mastodont pentalogierna med hästlängder…

      Gilla

      1. Fångarna på fortet började gå… hmm… 1990 men 1993 hade man nog hunnit byta den coole nefariten Erik mot den inte lika coole nefariten Gunde.

        Gilla

  11. Tack för Sinkadusmåndagarna! Har varit kul att följa, visserligen blandat med en gnutta sorg över att 15-20 år gamla rollspelsprodukter tycks väcka större engagemang än sprillans nya…

    Därför har jag följande förslag: Ge dig på varje nytt nummer av Fenix och recensera dem med samma attack som du riktat mot alla gamla Sinkan!

    Gilla

  12. Stort tack för dessa måndagar. Jag skulle gärna se dem utgivna. (Någon nämnde Strages Youtube-grävande, det är ju bara trams jämfört med detta.)

    Jag minns att jag såg precis en plansch, det tog ett tag innan betydelsen av ”Sinkadus”-rubriken sjönk in. Inte för att jag minns vad jag tänkte mer. Förmodligen ingenting alls, eller på sin höjd ett ”Öh… Va?”

    Gilla

  13. Minns fortfarande tydligt den avgrunddjupa besvikelse som fyllde mig när jag gick in på Tradition i Sturegallerian och fick syn på den nya Sinkan-planschen. Det var som att bli spottad i ansiktet av sin mamma, typ (eller åtminstone någon moster som man står väldigt nära). Sinkadus började ges ut ungefär samtidigt som jag och mina polare började spela rollspel, och följde nästan helt parallellt vår spelgrupps utveckling. Sinkadus formade oss utan att tvekan som rollspelare, och denna lojalitet gjorde att man trots allt försökte se positivt på de sista numren trots att de mest var fyllda med nekro-techno-porr och ospelbara scenarior som alltid slutade med en boss med taggar i pannan och ett vapen stort som en mindre personbil. Men när affischerna kom så var det liksom: ”Nej, nu vill jag inte vara med längre.” Så vi som var kvar i spelgruppen stängde in oss i en bunker tillsammans med DoD Expert och gamla Mutant, och där sitter vi i princip än. Lite som en amerikansk familj som suttit i en kärnvapensäker bunker sedan Kubakrisen. Invaggade i förnekelse, men omgivna av mysiga 50-talsmöbler…

    Gilla

  14. Tack för en mycket underhållande genomgång av hela arkivet av gamla Sinkadus. Har varit ett nöje att följa detta varje måndag och oj så många minnen det väckte.

    Gilla

  15. Visst att tidningen endast tingade en tiopeng, men jag tror att varken spelare eller butiksinnehavare visste vad de skulle göra med den här publikationen. Vi som trofast köpt varje nummer i butik, hittade plötsligt inte vår tidning, den var ersatt av något annat en, en, ja nånting. Hade någon kallat den planschtidning då kanske jag skulle köpte den och satt upp den brevid andra sköna 80-tals planscher på väggen hemma. Eller nä.

    Håller helt med om de fasansfulla översättningarna gjord av någon som typ gick i åttan kan tänkas?
    Har kanske Johan Anglemark eller någon av de eminenta föredettingarna kan kasta ljus på skuggorna?

    Om nu inte WH40K missades att blandas ner i smeten så var det nog varje spelares uppfattning att de då velat göra så. Intentionen gick inte att mörka.
    Men precis som med mycket här på bloggen, så ser saker lite annorlunda ut i backspegeln, och jag måste säga attmin nyfikenhet kring Mutant Chronicles faktiskt ökat, sen att coggames inte lyckades få till en ny version var synd. (eller kanske inte, vad vet jag?)
    Spelet innehåller likheter med WH40K men rackarns stora olikheter också. För mig ser Babylon 5 och Star Trek helt likadana ut också.

    Sist, just nu.
    Tack till Magnus Edlund!
    På ett mycket underhållande och partiskt har du grävt upp mångas ungdomsminnen, med både längtan, sorg och glädje.
    Vi har fått ana sexism, rasism, anglosaxism och kul publicism!
    Piruett har baske mig gjort rollspelsvardagen bra mycket roligare sen jag upptäckte den. Och se gärna till att skriva fler lysande artiklar!
    Om en ny artikelserie kommer, wunderbar!
    Tack för nu,
    JR

    Gilla

    1. Det är precis det jag brukar säga: MC och WH40k må dela genre och estetik, men det gör å andra sidan Battlestar Galactica och Star Wars också. Oavsett vad man tycker om BSG så är de helt enkelt inte samma sak. MC inspirerades av WH40k och de stora axelskydden, det går inte att förneka – men spelvärlden innehåller mindre trams och mer noir. Inga rymdorcher (med go-faster red), rymdalver och annan skit. Människorna som gruppering, med megakorporationer och Brödraskap, är mycket mer indressata och mångsidiga än Imperiet i WH40k. Teknologinivån på andra platser än slagfältet är visserligen gotiskt, men också med inslag av retro och noir. Man håller sig inom ett solsystem. Och så vidare. Det finns likheter – men många, många skillnader. och tur är väl det.

      Gilla

  16. Men har vi fått nån förklaring till den här totalvändningen som skedde? Johan Anglemark nämnde att flera fastanställda fick gå. Var det ett snabbt och oväntat beslut?

    Och så här när Sikandusmåndag är till ända, den viktigaste frågan; hur långt kom man med Partisan? 🙂 Jag var oerhört spänd på det vill jag minnas, har alltid varit en sucker för alternate history.

    Tack för en kul genomgång, man ser en del med lite andra ögon nu än för 20 år sen…

    Gilla

    1. Anledningen hade naturligtvis med bristande lönsamhet att göra. Target Games krängde till vänster och till höger för att försöka tjäna pengar igen, och Fredrik utgick från att framtida lönsamhet inte låg i traditionella rollspel — hans teori var att rollspelens enorma framgång berodde på att de hade varit en fluga, på samma sätt som skateboard och annat tidigare. När väl flugan var över skulle inte en fjärdedel av landets tonåringar spela rollspel utan rollspelarna skulle krympa till en liten skara — för liten för ett kommersiellt företag att försörja sig på.

      I stället försökte Target att satsa på andra marknader, och figurspel var en av dem. Parallellt pågick försök att sälja licenser på Targets intellektuella egendom till filmbolag, franchisetillverkare av leksaker och annat.

      Att allt gick så snabbt på slutet berodde på att det var ekonomiskt tuffa tider i början på 90-talet. Target började redan närma sig ekonomiskt obestånd så det gällde att snabbt hitta något som skapade inkomster.

      Gilla

  17. Men ärligt Magnus, vad ska hända, e det Rubicontisdagar framöver?

    Jag vill verkligen boosta dig att ge dig på Fenix-recensioner allt eftersom de kommer -det tror jag du kan göra bra!

    Gilla

    1. Jag skulle gärna se att Du, Magnus, fortsätter skriva och betrakta rollspel överhuvudtaget, sen vad det handlar om, spelar mindre roll.
      Och med alla små infall som koll på Yrken, Ankor, Omslag och så vidare så blir det nog bra såsmåningom.
      Receptet för att Sinkanmåndagarna blivit en framgång är ju att vi är så många som relaterar till samma sak.
      Vet inte om Fenix eller Rubicon skulle servera samma igenkänning. Däremot kan jag se roliga nedslag i enskilda artiklar både från gamla sinkan, fenix, rubicon och de större utländska tidningarna om ork finnes.
      Skruva den som Edlund, liksom..

      Gilla

  18. Jävla, skit-DoomTrooperkortspel! Usch, det där spelet upprör mig än idag på grund av dess obalanserade mekanik, tråkighet och allmänna slarviga utförande. Det kan låta överdrivet, men jag vill reklamera produkten såhär 15 år i efterskott! Jag lade ut ca 250 kr på nån sorts grundbox (som INTE innehöll några ”rare” kort, by the way) och möttes av ett ospelbart gytter av monster, soldater, utrustning och fan vet allt, med den enda gemensamma nämnaren att de någon gång omnämnts i MC.

    Bland annat hette ett kort ”bajonett”. Den kunde man sätta på ett vapen och fick nån krigsbonus. Eftersom alla gubbar hade puffror på bilderna antog jag att det bara var att slänga på den på valfri karaktär och hugga loss. Icke då! Man behövde ett vapenkort att sätta bajonetten på. Vänta! Softa lite! Menar man alltså att det skulle förutsättas att soldaternas inledningsvis var obeväpnade? Med denna logik skedde alltså en fajt mellan två valfia gubb-kort med nävarna?

    Därför kräver jag pengar tillbaka. Jag vill inte ha allt, men jag vill ha en symbolisk summa om 2,50 kr insatta på mitt personkonto i Swedbank. Det motsvarar 1% av vad spelet kostade mig och skulle förutom den ekonomiska rättvisejustreringen ge mig en känsla av closure.

    För övrigt har just Doom Trooper faktiskt fört någonting gott med sig. Det har lärt mig hur man INTE ska utforma ett kortspel, någonting jag har haft nytta av i mitt eget spelskapande.

    Gilla

  19. Jag upptäckte den här artikelserien av en slump i förrgår och har sträckläst alle lediga stunder. Fantastiskt rolig läsning och ett stort tack för alla gamla minnen du väckt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s