Sinkadusmåndag, del 38

Sinkadus38intr
Att det funnits ett fotbolls-PBM om italienska ligan gör mig orimligt glad. Jag gillar ju inte ens fotboll.

Sinkadus nr 38 (december 1992)

Le grande finale. Sinkadus nr 38 är det sista numret av tidningen som tidning och utgör således den sista riktiga Sinkadusmåndagen. Sinkan levde vidare i ytterligare nio nummer och tre år, men förvandlades till en stor affisch med lite reklam. En ovärdig död för Sveriges första rollspelstidning. Men mer om det i morgon.

Omslag

Paolo Parente har gjort den här Kultiga nefaritbilden. Oerhört tråkig. Vad hände med illustrationerna till Kult egentligen? I början var de riktigt trevligt och varierande, men det dröjde inte länge innan det enda man fick se var nefariter i olika poser. Monster monster monster. Plötsligt är skillnaden från gamla Chock minimal. Vart tog den psykologiska skräcken vägen?

sinkadus38

Ledare

Mycket att göra i spelverkstaden, berättar Olle Sahlin. Kult har släppts på tyska, figurspelen Blood berets och Drakriddarna står bakom hörnet och väntar på tre olika språk. Jobb jobb jobb. Och framtidsplaner:

Ska det bli en ny värld till Drakar och Demoner? Ska vi göra något mer rollspel? Hur mycket figurspel ska vi egentligen göra? Och så vidare. Svaren på de frågorna får du under året som kommer.

Ja det blev en ny värld till DoD. Den hette Chronopia och gick i rask takt från ”intressant” till ”ointressant” till ”VAFFAN SYSSLAR DE MED???”

Ett nytt rollspel blev det också. Mutant chronicles. Nytt och nytt förresten.

Det jag saknar i ledaren är ”Ajuste, från och med januari förvandlar vi Sinkadus till en stor poster utan vettigt innehåll. Schysst va?”

Hemmafronten

Tarotikum har sett dagens ljus. ”Det hela utspelar sig i och omkring London, bland dårar, uteliggare och prostituerade, både i denna tid och denna verklighet, samt på gränsen till både Döden, Drömmen och Kaos.” Hallå! Man kan inte skriva ”både” och sen lista tre olika saker. Skäms!

Drakar, några romaner och brädspelet Drakriddarna släpps också. Det senare beskrivs som ”ett återbesök i den gamla goda tiden med de allra första rollspelen; kamp man mot man mot slemma monster nere i fuktdrypande slottskällare”. Borde det inte heta ”man mot monster”? Spelet är tänkt att kunna fungera som intro till rollspelens förlovade värld eftersom det …

…  finns inga bra och hyggligt lätta introduktionsspel längre – de flesta av dagens rollspel känns lätt avskräckande för de oinsatta, om istället vänder sig till Nintendo och Sega i allt större utsträckning.

Den trenden har tyvärr inte vänt ännu. Och det är tveksamt om den någonsin kommer att vända.

Och slutligen en nekrolog (typ):

Den amerikanske författaren Fritz Leiber dog den 5 september 1992 i San Francisco, 81 år gammal, då hans kropp inte längre ville fungera. Han blev mest känd för sina sf-romaner (t.ex. Den stora tiden) och för böckerna om Fafhrd och Gråkatt. Under minnesstunden försågs hans lik med ett champagneglas i vänster hand, en cigarett i höger hand och ett smetigt kyssmärke på vänster kind. Vila i frid, Fritz.

Shit, en sån begravning vill jag också ha. Open casket med skumpa och fala damer, det är så man ska ta farväl av jordelivet.

Heartbreaker

”… är vår nya spalt om allt som rör små gubbar av tenn och plast, om hur man målar dem, bygger om dem och ger dem någonstans att bo […]. Varför spalten heter Heartbreaker? För att vår utmärkta figurtillverkare kallar sig så, naturligtvis.”

Så här roligt såg det ut i tidningen:

sink38f1

Det här bara ett rent reklamuppslag, varken mer eller mindre. Den redaktionella (?) texten innehåller guldklimpar som ”I vårt första brädspel till Mutant Chronicles – Blood Berets – kommer den onde Alakhai att spela en framträdande roll. Här bredvid ses den hårda nefariten som har centralrollen” … den hårda nefariten. Herre min skapare, skona mig.

Betänkt också att det här mig veterligen är första gången som uttrycket ”Mutant Chronicles” yppas i Sinkadus, eller kanske någonsin utanför Äventysspels väggar. Det naturliga hade kanske varit att förklara för läsarna var MC är för något. Men redaktionen väljer här en mer show-don’t-tell-baserad väg och misslyckas fatalt.

Det finns mängder av roliga små detaljer på Heartbreaker-uppslaget. Bara en sådan sak som att Tempelvakt med tungt vapen har ett mindre vapen än en vanlig Tempelvakt. Eller att det på ett ställe finns en genitivapostrof efter ”Mutant Chronicles” (HATAHATAHATA genitivapostrofer!).

Men nu blir det ännu mer brädspel:

Drakriddarna

Var det någon som någonsin spelade detta spel? Jag kommer knappt ihåg att jag såg det i butik. Det kan inte ha haft särskilt lång livstid. Var det roligt?

Hursomhelst verkar det som att Drakriddarna spelas medelst tärningar, spelplan, tennfigurer och kort. Korten såg ut så här:.

sink38f2

Spelet garanteras ha ”stora möjligheter för egna påhitt” och tycks gå ut på att spelarna ska besegra spelledaren som spelar monstren. Som ett vanligt 80-talsrollspel alltså.

Och från det ena till det andra:

Drakar och demoner

”Draksådd” är en jäkligt märklig idé, nedpräntad av Jonas Lidström och Michael Öhlund. Genom att plantera draktänder och utföra en lång och komplicerad ritual så skapar man en drakkrigare. En drakkrigare är någon sorts hybridvarelse – inte demon, inte odöd, inte elementar men med egenskaper från alla tre – som är så jääääääkla fet och biffig att du inte fattar. Drakkrigaren har en flaska med helande dryck som aldrig tar slut, står telepatisk kontakt med andra drakkrigare, behöver inte sova och, tja, har ett magiskt svärd och lite sånt. Givetvis är deras grundegenskaper awesomefeta.

De få kvinnliga drakkrigare som finns har bögre karisma än sina manliga kolegor. Suck.

Kult

Peter Bergting har både skrivit och illustrerat artikeln ”Det ockulta biblioteket”. Jag tror det är första gången något sådant händer, att samma person både ritat och skrivit. Artikeln handlar om olika varianter av typ Necoronomicon – även fast ingen bok har det namnet. Istället heter de John Wilkes’ diary, Dreamscape, Drömkraft, Dreamer och Serengi Nbata – en avhandling. Som ni kanske redan gissat kan man genom att läsa dessa böcker höja sitt färdighetsvärde i Drömkonst. Känns inte som något nytt under solen.

Johan Anglemark riktar in sig på Våldets apostel Sathariel och dennes roll i konflikten Irland. Vilket elände.

Mutant RYMD

”Imperial”, av Michael Stenmark, är en klassisk artikel till Mutant RYMD med information om företaget med samma namn. Den innehåller info om organisationen, hur hårda elitförbanden är, hur coola vapen som finns och hur skumma företagets chefer är. Exakt lika dant som alla andra RYMD-företag. För egentligen är det enda som skiljer de olika megakorporationerna åt deras flavor. Prydnaderna. Imperials fasad är brittisk, men därunder är de exakt likadana t.ex. Capitol eller Cybertronic.

Det finns dock en sak som skiljer den här artikeln från de vi sett tidigare. En serie. Den ritad av Lasse Nordbeck, tror jag.

rymdcomic

Äventyr

Mutant-äventyret ”Lovligt byte” är skrivet av Magnus Seter, en snubbe som verkar ha skrivit hälften av allt material i de senaste Sinkorna. Äventyret är, liksom alla Mutant 2089-äventyr, actionfyllt och inriktat på att jaga ner brottslingar. Den här gången är det en cyborg som fått tuppjuck och löpt amok, likt cyborger kan göra. Rollpersonerna får uppdraget av ett företag och blah blah blah slutstriden äger rum på ett tak. Det enda annorlunda i äventyret är att spelarna får välja om de vill döda cyborgen (och få pengar) eller hjälpa honom (och få pengar). Allt i Mutant görs för pengar.

Seter har även skrivit ”Det höga tornet” (klassisk freudiansk titel) till Drakar och demoner. Där får rollpersonerna ta sig in i ett högt torn, duh, vari en magiker råkat öppnat en portal till en annan dimension och släppt in en massa jobbiga demoner. Rollpersonerna får slakta oknytt för allt vad de är värda, kan hitta en förtrollad dolk och rädda världen från att bli invaderas av fanstyg. Eller rädda den närbelägna byn i alla fall. Ett ganska klyschigt äventyr kan man säga. Guldstjärna för att det finns med muterade kaosorcher! Jag spelledde faktiskt ”Tornet” en gång, och det var riktigt skoj, stämningsfullt monsterröj.

Insändare

Vad diskuterade man då i det sista numret av Sinkadus? Same old shit visar det sig. Gustav Höjwall är förbannat på att äldre spelare ser ner på yngre, ett ämne som debaterats c:a 100 000 gånger i tidigare Sinkor. Jonas Bengtson undrar hur det fungerar med gravitation i Mutant RYMD (svar: artificiellt) och vill ha mer tillbehör till spelet. Peter Liljenberg tycker att Ereb Altor är för detaljerat beskriven …

Ja ni ser. Same old shit. Det är lite samma sak som när kyrkofadern Augustinus grubblade på om våldtagna oskulder fortfarande ska ses som oskulder, samtidigt som Rom brann omkring honom.

Okej, långsökt och förmodligen felaktig liknelse, men jag försökte i alla fall.

Omdöme

Det sista numret av ”riktiga” Sinkadus är inget som gick till historien av annan anledning än just det. Artiklarna är okej, antar jag, men de står inte ut på något sätt. Det hade varit trevligt att säga att tidningen went out with a bang. Eller med en katastrofal härdsmälta. Men icke. Nr 38 är ett ganska ordinärt nummer av 90-talssinkan. Visuellt är det mil och åter mil från allt som publicerades under 80-talet, men karaktären av reklamblad har tagit över en del. Artiklarna är det väl inte heller något fel på, annat än att man börjar känna igen dem vid det här laget. ”Jaha, ett till äventyr med muterade kaosorcher”, liksom. Eller ännu en Kult-artikel om någon jäkla demon som ligger bakom allt elände i någon del av världen. Vi har sett det förut.

Om vi snackar Mutant och DoD så handlar nog tjatigheten om att det inte hunnit hända så mycket med spelen under åren – trots nya versioner. Mycket av det som skrevs till Mutant 2089 är bara uppdaterade kopior av artiklar till Mutant 2. Och när det gäller Rymd/Chronicles så är det tydligt att spelts fokus på militär strid begränsade författarna en del. Och Kult? Ja, där tror jag att upprepningarna berodde på att spelet var så svårbegripligt. Jag har än idag inte en aning om hur spelet är tänkt att spelas – eller i alla fall inte hur man ska uppnå den tänkta stämningen. Därför verkar skribenterna ha hakat upp sig på ett ganska enkelt koncept: Demoner styr allt bakom kulisserna; vi måste döda demonerna.

Jaha, tack för i dag. Vi ses igen i morgon. Då ska vi snacka affischer.

30 reaktioner till “Sinkadusmåndag, del 38

  1. Jag var rätt övertygad om att det var Patrik Magnerius som ritat Imperial-serien.

    Drakriddarna funkar precis som Kampen om Citadellet och såna där Hero quest:ar. Det var småkul med lite hjärnlös dungeonbashing, men texten i regel- och kampanjhäften minns jag var mycket lökig. Som skrivet till åttaåringar (och det kanske var det den var).

    Gilla

  2. Mjo, det verkar onekligen lite hastigt påkommet att man förvandlade Sinkan så ordentligt efter det här numret. Fanns det ens en artikel om figurkonverteringar i nummer 39 (som det skrivs i heartbreakergrejen)? Sedan verkar äventyrförfattarna till Mutant 2089 och Mutant Chronicles/Rymd och Kult ha fastnat i samma fälla: De kommer på ETT sätt att skriva äventyr och grejer till spelet, och sen gör de inget mer av ‘et. Synd, för alla spelen har ju mer potential än så.

    Gilla

    1. ”Sedan verkar äventyrförfattarna till Mutant 2089 och Mutant Chronicles/Rymd och Kult ha fastnat i samma fälla: De kommer på ETT sätt att skriva äventyr och grejer till spelet, och sen gör de inget mer av ‘et. Synd, för alla spelen har ju mer potential än så.”

      Det kan jag hålla med om, i alla fall när det gäller mig själv. Jag hittade ett format som funkade, och körde på det. Inget revolutionerande och så, men å andra sidan så måste man ju skriva mycket, mycket, mycket innan man kan utveckla sina färdigheter.

      Och problemet är att de rollspelsförfattare som skriver mycket, lätt bränner ut sig, och slutar skriva precis innan de egentligen skulle börja göra intressantare grejer.

      /Magnus

      Gilla

      1. Jag vill egentligen inte kasta någon skugga över er författare; jag vet själv hur mina äventyr såg ut de första typ fem-tio åren eller så. jag vill egentligen mest beklaga den allmänna situationen. Jag tror till exempel att några hårdkokta Noiräventyr eller varför inte välskrivna CoC/Kultskräckäventyr till RYMD/MC hade minskat en smula på det överdrivet dåliga rykte spelet fick med sitt fokus på militärrunk och machoism. Det är helt enkelt tråkigt, men egentligen ingens fel…

        Gilla

  3. ”Drakriddarna

    sink38f2Var det någon som någonsin spelade detta spel? Jag kommer knappt ihåg att jag såg det i butik. Det kan inte ha haft särskilt lång livstid. Var det roligt?”

    Helt OK att spela med tio-tolvåriga syskonbarn. Har inte försökt spela det med vuxna.

    ”Johan Anglemark riktar in sig på Våldets apostel Sathariel och dennes roll i konflikten Irland. Vilket elände.”

    Artikeln, konflikten, eller bådadera? 😉

    @Brynolf: Snarare skrivet för tioåringar, japp.

    Gilla

  4. ”Mutant-äventyret ”Lovligt byte” är skrivet av Magnus Seter, en snubbe som verkar ha skrivit hälften av allt material i de senaste Sinkorna.”

    Jupp. Satan vad jag skrev. Fort gick det, och ibland blev det bra och ibland inte så bra. Kul var det i alla fall.

    ”Äventyret är, liksom alla Mutant 2089-äventyr, actionfyllt och inriktat på att jaga ner brottslingar.”

    Ett recept som funkade, som inte var speciellt svårt att skriva och som var lätt att spelleda. Lita fantasilöst och trist i längden, precis som krank observerar. På den tiden kunde jag skriva ett sånt äventyr på en dag.

    Cyborgen är döpt efter en allmänt avskydd popidol från den tiden, har jag för mig.

    /Magnus

    Gilla

  5. ”Seter har även skrivit ”Det höga tornet” (klassisk freudiansk titel) till Drakar och demoner.”

    Jag vill minnas att jag skrev det för att det skulle fungera som ett introäventyr, alltså vara lätt att spelleda, inte för himla farligt för rollpersonerna, och ge dem lite krokar att äventyra vidare kring.

    Titeln är en homage till ”The man in the high castle” av Philip K. Dick. Sen vet ju alla att trollkarlar bor i höga torn, så jag vet inte hur freudianskt det är egentligen. Troligare är att det är en banal klyscha.

    Kul att du hade roligt när du spelade det!

    /Magnus

    Gilla

  6. ”Jag tror det är första gången något sådant händer, att samma person både ritat och skrivit.”

    I alla fall officiellt. 🙂

    Jag tror att Lars Apic var pseudonym för Nils Gullikson … men jag kanske sprider rykten som jag inte har belägg för …

    /Magnus

    Gilla

  7. ”Och Kult? Ja, där tror jag att upprepningarna berodde på att spelet var så svårbegripligt. Jag har än idag inte en aning om hur spelet är tänkt att spelas – eller i alla fall inte hur man ska uppnå den tänkta stämningen.”

    Det hade inte jag heller, och det var fler som hade problem med det. Därav omarbetningen och ompaketeringen till mer skräckel-orienterade skräck.

    Det hade kanske varit bättre att göra ett renodlat skräckel-spel istället för att arbeta om Kult, men jag har samtidigt för mig att Target trodde att de hade ett skräckel-spel i och med Kult, men egentligen satt med ett gnostik psudofilisofiskt ångest och mystiska illusioner som rämnar-spel … vilket kan vara svårare att omvandla till långvariga kampanjer.

    Jag har alltid uppfattat svårigheten med Kult som att ”herre min skapare va coolt det här är nu måste vi spela nu nu nu … men jag kan inte visa upp skräcken … för då har ju illusionerna rämnat … och då blir det inte lika kul … men jag vill ju visa hur coolt det är … rogntudju … ”.

    Min lösning på detta var, som alltid, mer action. Och monster.

    Kanske inte det mest innovativa, men det är en lösning som funkar alltsomoftast i rollspel.

    /Magnus

    Gilla

      1. Hittade själv ett gäng begagnade Gaston när jag var i Gbg här förleden. Fantastiska! I ett desperat försök att hålla mig till ämnet tycker jag det vore lysande med ett Gaston-rollspel ;).

        Gilla

    1. Intressant att du säger så. Själv i min grupp så gjorde vi precis tvärtom. Vi gick mer in i det psykologiska och jobbade med små medel. Svårigheten låg i upplösningarna och när plotterna runnit på ett tag, men upprinnelserna var alltid helt klockrena. Kult öppnade många dörrar.
      För er som är kult-intresserade så kan jag nämna (har redan gjort det tidigare, men gör det igen) att flera musikgrupper numera är inspirerade av spelet. Det troligen kändaste är min kollegas projekt ”Atrium Carceri”.

      http://www.myspace.com/atriumcarceri

      Men det finns klart flera. Minns inte vilken engelsk kultbok där det står om olika stilar att spela spelet. Själv fastnade jag för den Twin Peaksinspirerade stilen. Jag förstod aldrig riktigt varför action och monster skulle matas in så hårt. Tragiskt på ett så moget och spännande spel som prövade på att vara psykologiskt spännande.

      Gilla

      1. ”Jag förstod aldrig riktigt varför action och monster skulle matas in så hårt.”

        Det har med vad som säljer att göra. Psykologisk skräck (och jag tyckte aldrig att Kult-skräcken var så himla psykologisk ens från början) är svår att slå mynt på som bas för ett rollspel med de mål för försäljning som Target torde haft.

        Monster och action är mycket enklare att förklara, och att spela, misstänker jag.

        Kult led ju i min mening väldigt mycket av ”berätta ingenting för dina spelare om vad som egentligen är sanningen”, i alla fall efter en stund. Det är ju en sån cool bakgrund att man VILL berätta om den, prata om den, presentera den.

        De flesta orkade inte att vakta den gränsen mellan vad spelarna visste, och vad spelledaren visste. Och även om det var en styrka när spelet lanserades så tror jag att det ledde till problem när spelet skulle etableras.

        /M

        Gilla

  8. Draksådd bygger åtminstone löst på något från myten om Jason och argonauterna.

    Ja, Drakriddarna var riktigt tråkigt. Det gick i alla fall att använda spelplansbrickorna som medföljde till diverse egna spel. 🙂

    Jag minns också hur förvirrad jag var över det där ”Mutant Chronicles” som omnämndes utan förklaring.

    Gilla

  9. Dom sista Sinkaduserna läste man mest av gammal vana.Dom innehöll mindre och mindre intressant material för varje nummer.Detta berodde kanske på att vi inte spelade Nya mutant/Mutant rymd …
    Jag måste säga att denna sammanställning av Sinkadus har varit MYCKET underhållande att läsa.Stort grattis till författaren!!!!
    Att flera av skribenterna har varit med och kommenterat har gjort det hela extra intresssant.Blixt-Anders är ju f.ö. en stor hjälte för min rollspelsgeneration,utan honom hade rollspelssverige varit betydligt gråare och sämre!

    Gilla

  10. ”Eller att det på ett ställe finns en genitivapostrof efter ”Mutant Chronicles” (HATAHATAHATA genitivapostrofer!).”

    Efter ord som slutar med s-ljud kan det vara på sin plats med genitivapostrofer även i svenskan. Det är definitivt inte förbjudet. Att nitpicka på historieskrivningen i kommentaren om Augustinus avhåller jag mig från, då jag försöker hålla någon form av gräns för hur dryg jag får vara på en dag.

    Gilla

  11. Vill passa på att lyfta på hatten för Magnus som härmed lyckats med konststycket att leverera en komplett och nostalgirykande genomgång…

    (komplett, eftersom jag inte anser fortsättningen på Sinkadus vara värd tidningens namn).

    Stort Tack!

    Gilla

  12. Ja det blev en ny värld till DoD. Den hette Chronopia och gick i rask takt från ‘intressant’ till ‘ointressant’ till ‘VAFFAN SYSSLAR DE MED???’
    Det är ändå lustigt att många år senare har en del folk börjat att se på Chronopia med andra ögon och gilla det.

    De få kvinnliga drakkrigare som finns har bögre karisma än sina manliga kolegor. Suck.
    Faghags? 😀

    Gilla

  13. Tack till Magnus för denna uppgörelse med vårt förflutna. Jag vill även rikta ett tack till dem som inspirerat tusentals ungdomar att spela tiotusentals timmar rollspel medelst hundratals artiklar och äventyr av varierande kvalité och som gjort Magnus gärning möjlig: Sinkadus-redaktionen (1983-1985(?)).

    Tack.

    Gilla

  14. Jag hittade till denna blogg några år för sent, men tycker att den varit fantastiskt underhållande. Jätteroligt att läsa om Sinkadus och DoD-grejer med lite distans till den man var när de var ”the shit”.
    Skriv mer och jag skall läsa 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s